Titeln motsvarar kanske inte helt innehållet. Den esoteriska konstnären Hilma af Klint behandlas en del, framför allt mot slutet av boken. Att hon finns med i redan i titeln; beror på att den bygger på ett textunderlag som Faxneld skrev till en utställning om henne och de två andras kvinnliga esoteriska författarna Tyra Kleen och Lucy Lagerbielke.
Att det just blev Hilma af Klint som nämns i titeln ska bero på att hon är den mest kända av de tre.
Men boken är ju mer övergripande än vad titeln skulle kunna antyda. Det är också en kortfattad och pedagogisk skildring av esoteriska och ockulta strömningar runt sekelskiftet Men den tar också upp både deras tidigare historia och hur de tagits upp i Sverige. I ett fall - Emanuel Swedenborg - sammanfaller ju detta,
Den är som sagt pedagogisk - och dessutom mycket rikligt illustrerad. De ofta mycket väl valda bilderna är en av de saker som klart bidrar till till bokens läsvärde.
Esoterismens/ockultismens moderna historia avhandlas på bokens första 100 sidor. Det ger en bra kortfattad översikt. Den är också välvilligt hållen; den som vill kan ju jämföra med hur en del av dessa personer och grupper behandlas i Olav Hammers inte speciellt välvilliga bok "Profeter mot strömmen"...
Fast ibland kan faktiskt 'även Faxneld bli lite syrlig. Avsnittet om Rosenkorsorden är nog det främsta exemplet. Rubriken "Det mystiska budskapet som inte fanns (utan fick uppfinnas): rosenkorsarna" är närmast obetalbar.
Annars inleds historieskrivningen med ett avsnitt om alkemi. När man hör ordet "alkemi” associerar nog flesta till ord som "pseudovetenskap" eller mer välvilligt till att det var en förvetenskaplig föregångare till kemin. Men i alkemin fanns också en strävan att uppnå en själens renhet - att även förädla personligheten., Mot slutet kom nog denna del att alltmer dominera, då insikten om det omöjliga i det rent kemiska projektet blev mer allmän.
'
Det finns ett kort, och ganska välvilligt, avsnitt om frimurarorden. Den som letar lite kan ju lätt få en alternativ och mindre välvillig historieskrivning - på annat häll.. Men det bör noteras att Faxneld beskriver sekelskiftet och perioden före detta. Om frimurarna då ofta sågs som något radikalt, något subversivt, något som nästan kunde ses som "vänster" gäller detta ju definitivt inte nu.
Det finns som sig bör ett avsnitt om spiritism. Och som sagt ett om Swedenborg.
Efter dessa behandlas teosofin - en rörelse som troligen fick ett inflytande på det kommande århundradets esoterik och ockultism . som knappast kan överskattas.
Frågan är ju exempelvis hur en New Age-rörelse skulle kunnat se ut utan teosofin - om det ens hade funnits en New Age-rörelse.
Teosofin blev attraktiv eftersom den hos (framförallt) välutbildade i den övre medelklassen skapade ett tilltalande alternativ till en dogmatisk kristendom på nedgång, och till en "själlös" materialistisk världsbild, som många såg som ett hot mot "andliga värden".
Teosofin var på sätt och vis monistisk - bakom allt finns en gudomlig urgrund som egentligen aldrig kan definieras, eller på allvar förstås. Men under; denna finns en rad andliga krafter och väsen. All materia, har en form av medvetande. Allt lever, det finns ingen "död materia".
"Ondska" sågs hos Madame Blavatsky som något som inte existerar som en klart explicit kategori. Hon argumenterade dessutom i sitt mastodontarbete "Isis unveiled " entydigt för att Satan/Djävulen inte existerade.
Så när Per Faxneld – på sidan 71-72 –efter att ha tagit upp ett avsnitt i Blavatskys andra mastodontarbete ”The Secrett Doctrine”, där Satan på ett ställe beskrivs positivt och Gud negativt - tillägger att Satan inte är "tillräckligt central" hos Blavatsky för att hon ska kunna beskrivas som "satanist" är det ett ganska så uppenbart understatement. Faxneld har uppenbarligen rätt i att uttalandet i Secret Doctrine var avsett som en provokation. Dikotomin Gud-Satan är i grunden helt oförenlig med hela det teosofiska system som Blavatsky skapade.
Sedan går Faxneld igenom de utbrytningar och splittringar som skedde inom den teosofiska rörelsen kring och sekelskiftet. och några år därefter. . Han avslutar detta avsnitt med att ta upp Rudolf Steiners roll.. Det kan nog ses som besvärande för antroposoferna. Dessa brukar endast nämna Blavatsky i förbigående, och brukar inte acceptera en syn där antroposofin beskrivs som en av många utbrytningar från teosoftin. Men det är ju exakt det det den är – vilket Faxneld påpekar. Han formulerar det till och med så här: (s. 94) : ”I stort sett var hans /Steiners/ idéer övertagna nästan rakt av från Blavatsky". Ingen antroposof skulle nog hålla med.....
De mest centrala av teosofins teoretiker omkring sekelskiftet (som Helena Blavatsky, Annie Besant, Katherime Tingley, Alice Bailey) var ju kvinnor. Det retade ju upp en del manschauvinister. Faxmeld beskriver August Strindbergs ettriga attacker mot Blavatsky. Hon måste verkligen ha retat upp honom - då han går så långt som att beskriva Teosofiska Samfundet som en samling härsklystna kvinnor, indiska strypare (!) och andra lönnmördare (!!). (Faxneld, s. 79).
Efter den allmänna genomgången av lärorna och dess utveckling kommer ett kapitel hur esoterismen avspeglades i konst och litteratur.
Till sitt kommer Faxneld till det ämne som ser ut att vara orsaken till att boken blev skriven - i kapitlet "Tre kvinnliga esoteriska konstnärer i Sverige". De tre var Lucie Lagerbielke, Tyra Kleen och Hilma af Klint.
Boken börjar med Lucie Lagerbielke, Hon växte upp i en mycket rik borgerlig familj, och hennes konstnärliga skapande var oftast direkt kopplat till övernaturliga upplevelser. Hon var kanske inte en tekniskt skicklig konstnär, men hennes bilder avspeglade en esoterisk världsbild. På sätt och vis tycker jag nog själv att hennes bilder kanske var de mest fascinerande av de som beskrivs i detta kapitel.
Tyra Kleen var uppvuxen i en adelsfamilj. Hon sågs i motsats till Lucie som tekniskt skicklig konstnär, men hennes bilder kom inte från några direkt övernaturliga upplevelser. Hon blev för övrigt efter ett tag teosof.
Hilma af Klint växte också upp i en adelsfamilj. Redan som 17-åring hade hon deltagit i spiritistiska seanser och i vuxen ålder - var hon med och bildade en grupp av fem kvinnor – som helt enkelt kallades "De fem" - som bland annat sökte direkt kontakt med andeväsen. De ansåg sig indirekt kommunicera med abstrakta tankeformer som befann sig på en hög esoterisk nivå. - som kallades "De höga". Men dessa förmedlades sav "lägre" andar som framträdde med människonamn. Hilma af Klibnt såg sig som kristen, och blev efter ett tag aktiv antroposof. Det var logiskt, eftersom antroposofin troligen var den mest "kristna” av de mer kända utbrytningarna från teosofin..
Som helhet ger boken en tilltalande bild av det förra sekelskiftets esoterism. Faxneld nämner dock i förbigående ariosoferna - som kombinerade ett aggressivt försvar av "den ariska rasen" med andra reaktionära idéer. Ja, esoterism och ockultism finns ju i många former - alltifrån de mer uppbyggliga (eller i alla fall harmlösa!) - till de mest destruktiva .
Den som vill ta del en sympatisk bok om den förstnämnda av dessa kategorier kan ju gärna läsa ”Det ockulta sekelskiftet”.
Hilma af Klint
