En ovanligt sympatisk predikan

Det var i slutet  av oktober 1985, då Svenska Kyrkan fortfarande var en statskyrka. Jag gick då på Bona folkhögskola  vid Motala - en för mig mindre lyckad period. Vi hade höstlov och jag skulle följa med två elever till den enes far, som bodde i Arboga. 

När vi kom dit den första kvällen var det någon som tipsade mig om en debatt mellan en präst i Svenska Kyrkan, och en pastor i pingstkyrkan. Det lät riktigt intressant, så jag gick dit. Det visade sig att alla närvarande kunde delta i diskussionen.

Det blev också intressant. Ganska snart kom debatten att handla om helvetesläran. Det framgick  snart att jag och prästen hamnade på gemensam front mot pingstvännen.  

Jag var ganska stillsam. Jag påpekade förstås att läran om ett evigt helvete var en milt sagt kärlekslös lära, men tog också upp en annan sak.  Pingstvännen försvarade inte endast helvetesläran i sig, men menade att det var alla som inte trodde på Jesus som skulle hamna i ett evigt helvete. 

Jag påpekade att varje gång helvetet nämns i de tre synoptiska evangelierna (som är de tidigaste evangelierna) handlar det om ett straff för onda, oempatiska handlingar. Inte om att de som inte trodde på Jesus skulle hamna där. I Johannesevangeliet nämns inte helvetet alls. 

Då sade pingstvännen att jag tog dessa bibelställen utan att ta hänsyn till vilket sammanhang de ingick i. Det var i och för sig logiskt om man ser hela Bibeln som en ofelbar helhet. På andra ställen i Nya Testamentet står det att det är tron på Jesus, och inte gärningar, eller allmän empati, som gäller. 

Men eftersom jag inte såg Bibeln som en ofelbar helhet var argumentet för mig irrelevant. De synoptiska evangelierna kunde inte bedömas utifrån ex.vis de paulinska breven eller Uppenbarelseboken. De hade olika författare, och jag förkastade helt idén att de hade författats av Gud.

Prästen höll med mig, i alla fall om den första punkten, det kärlekslösa i helvetesläran. I motsats till mig kunde han inte dölja sin ilska. Han nästan skrek att en kärleksfull Gud inte kunde tänkas upprätta ett gigantiskt Auschwitz - som dessutom skulle vara i evighet.

På nästa förmiddag gick jag faktiskt till kyrkan. Minns inte varför, kanske jag hade hört att det var just denna statskyrkopräst som skulle predika.  

Jag blev lite överraskad när jag hörde att dagens evangelietext handlade om just helvetet. Jag undrade hur prästen skulle lösa den saken. 

Men för honom var det inget problem. Han försökte inte argumentera för att denna text inte talade om ett evigt helvete, som exempelvis en sjundedagsadventist skulle göra.  Av formuleringarna att döma trodde han att de verkligen handlade om en evig pina, men det struntade han totalt i. 

Han förkastade bibelstället rakt av, och upprepade sin formulering från kvällen innan att det skulle innebära att Gud skulle skapa ett Auschwitz som skulle existera i evighet.

Det är nog den enda gång jag har varit med om (eller ens hört talas om) att en präst i sin predikan citerar ett bibelställe - för att sedan polemisera mot det. Jag blev mycket imponerad. 

Efter predikan gick jag fram till prästen och tackade för hans predikan. Vilket är den enda gången i mitt liv då jag gjort något sådant. Och tillade att han denna gång i alla fall fick sista ordet. 

Prästen såg road ut och sa att det ju skulle varit väldigt djärvt om någon av besökarna avbröt en gudstjänst för att kritisera prästens predikan. Så han hade nog räknat med att få sista ordet.  :-)

Petrus predikar vid pingst, av Benjamin West.

Fundamentalistiskt mörker

Den helvetestroende kristna fundamentalismen  - satanismens antitetiska tvilling - är nog den debilt destruktiva sekt som har de flesta anhängare i västvärlden. I sin tur är den uppdelad i undersekter som livligt bekämpar varandra. 

Inte nog med att de tycker att det är en underbar idé att den överväldigande majoriteten av människor på jorden efter döden ska plågas i evighet i en brinnande eld - det handlar också om vilka de anser är utvalda för denna pina.

Många tror naivt nog att denna helveteslära betyder att de som är elaka och gör onda saker och/eller saknar empati är de som anses förtjäna en evig eld. 

Men, o, nej. Det har inget med saken att göra enligt fundamentalisterna. Sådant avfärdar de föraktfullt som  kättersk "gärningslära". Även den som varit kärleksfullt aktiv för att hjälpa sina medmänniskor kommer att brinna i evighet. För ser ni, det handlar inte om hur kärleksfull man är - det handlar om att man måste ha "tagit emot Jesus" och trott på honom. 

Och många fundamentalister tror till och med på tesen "en gång frälst alltid frälst"  - detta är man nästan  oavsett vad man gör, tänker eller säger efter "fräsningen".

Men inte nog med det, för enligt många fundamentalister kommer man till helvetet om man tror på Jesus på fel sätt - exempelvis genom att tro på en annan undersekt. En "evangelisk" bloggare som jag till och från plågar mig med att läsa fick en gång frågan om han inte tycker bättre om kalvinister än om ateister. Nej, förklarade han, båda kommer att hamna i helvetet när de dör.

Till hans fördel ska ändå sägas att han i alla fall trodde att människor har nån sorts fri vilja - man kan fritt välja om man vill ta emot Jesus eller inte. Men de av honom avskydda kalvinisterna går ett steg längre. De anser att Gud redan före födelsen - ja redan sedan tidens början - bestämt vilka som ska hamna i helvetet. Alla människor är onda - och kan inte ens ta emot Guds nåd, även om de vet att det kommer att rädda dem från helvetet. 

Så Gud väljer på förhand ut vilka som ska få förmågan att ta emot hans nåd. Och detta har inget att göra med något dessa gör, tänker eller känner.  Det är ett helt godtyckligt beslut. Och nej, jag karikerar inte. 

Alla fundamentalister "tror", förstås, på Jesus. Men det viktigaste i denna tro är inte vad Jesus sa - de flesta av dem bryter ändå mot det mesta av detta! - utan att de tror att det faktum att Jesus torterades ihjäl är det som kommer att förlåta deras synder. Att några elaka människor torterade ihjäl Guds son för 2000 år sedan är det som potentiellt frälst alla människor (under förutsättning, förstås att de blint tror på den sekteristiska läran, om inte så räknas de inte) . 

Men kalvinisterna menar förstås att Jesus endast torterades ihjäl för att de utvalda skulle räddas. Mer öppet cyniskt, men de andra är inte så mycket bättre.

Anta att någon kom från yttre rymden och ville ta reda på vad de som bodde på Tellus egentligen trodde. Och sedan insåg hur pass många som trodde på detta. De skulle nog dra slutsatsen att man bör akta sig för dessa galningar. 

Jag har alltså pga någon egenartad masochism ägnat mig en massa tid till att studera sådana strömningar. Fast jag borde kanske jämföra lite mer vad "normala" kristna i exempelvis Svenska Kyrkan tycker om dessa frågor. Jag är ju - som så många andra - faktiskt medlem där. 

I USA finns ingen f.d. statskyrka och där dominerar nästan fundamentalister det religiösa samtalet på ett sätt som de inte gör i Sverige. 

Ja, det är sant - de icke helvetestroende fundamentalisterna (det finns sådana, även om de är en mycket liten minoritet ) hos Sjundedagsadventisterna tror att USA är det andra vilddjuret i Uppenbarelseboken. Det skulle kanske förklara en del. 

Två onda idésystem

De två värsta religiösa åsiktsriktningarna jag kan tänka mig är dels de satanister som öppet sympatiserar med den Satansbild som ges i evangelierna, och som vill leva därefter. Och som följaktligen praktiserar en iskall egoism kombinerat med likgiltighet för andras lidanden - och i många fall också njuter av att andra lider. 

De satanister (men de är faktiskt färre än vad en del verkar tro) . som bygger upp en välvillig satansbild och omtolkar den till något helt annat har jag inga problem med. 

Dels de kristna och muslimska fundamentalister som tycker att det är OK att deras påstått allsmäktiga gud dömer människor till evig plåga i helvetet endast för att dessa inte vill tro på denne gud. Alla helvetesläror är förkastliga men om det handlade om att människor verkligen varit onda och  hänsynslöst skadat andra har jag i alla fall en aning större förståelse för tankesättet. 

Men att tycka det är OK (och i vissa fall även fröjda sig över) att de som inte behagar tro på rätt gud ska plågas för evigt går över alla gränser av grymhet. 

Dessa helvetestroende fundamentalister, och dessa satanister, är ytligt sett motsatser - men i grunden har de en avgörande sak gemensamt. De saknar båda den mest elementära empati. 

Det finns ett helvete på jorden och ett av dess många uttryck är dessa två religiösa strömningar. 

För de kristnas del blir det inte bättre av tanken att en oskyldig Jesus måste torteras ihjäl för att den troende skaran ska slippa helvetet.

Satanister och den typen av helvetestroende fundamentalister kan ta varandra i hand. 

De är båda onda....

Inte hela historien

Det var våren 1989. Jag hade via mina arkeologistudier kommit i kontakt med en kvinna som var med i något som hette "Kristi Församling".

De var en avläggare till en grupp i USA. De var kristna fundamentalister. De trodde på helvetet. Dit skulle alla komma som inte trodde på Jesus.

En dag var både jag och hon på samma seminariegrävning. Vi hamnade som så ofta i dispyt om religion.

Jag frågade henne hur de frälsta kunde vara lyckliga i himmelriket när de visste att de icke frälsta skulle plågas i ett brinnande inferno i evighet. Hon svarade att hon trodde att Gud skulle göra så att de saliga då inte skulle veta om att andra led i helvetet.

Men det "vet" ni ju redan nu i så fall? sa jag. Skulle alltså Gud efter döden på något sätt hjärntvätta och lobotomera er så att ni glömde det ni fått reda på tidigare.

Hennes ögon såg ut att vila i fjärran. De närmast glänste.  Hon log. Och hon sa med en mycket märklig röst:  "Det kan man kanske kalla det, men huvudsaken är väl att man är lycklig".

Det var varmt ute, men den rysning som jag på en sekund genomlevde var mer intensiv än den jag någonsin fått av någon skräckfilm.  Den glansartade blicken, kombinerat med de oempatiska och känslokalla orden....

När jag sedan berättade om detta samtal med en väninna kom denna med en mycket brutal kommentar. Hon sa genast: "Jag är säker på att HON kommer att hamna i helvetet." Nej, jag tror inte att det finns något sådant, men jag förstod precis vad hon menade...

När det gäller helvetesläran är det väl mest rimligt att tänka sig att det är ett påfund av människor. Men anta att det verkligen finns någon som kallar sig "Gud" som  närmar sig människorna och viskar till dem - "Om ni bara dyrkar mig kommer ni att få njuta i evighet, medan alla de andra kommer att plågas och plågas och plågas - och det tar ALDRIG slut. Bra, va?"

Vad skall man säga om de som frivilligt följer ett sådant väsen?  Och vad ska man egentligen tänka om själva detta väsen?

Borde inte dess anhängare i alla fall ställa denna enda fråga. Hur kan vi veta att ett väsen som säger att det är nödvändigt att tortera miljarder och åter miljarder människor i evighet - för att "godheten" ska segra och för att just DU ska få bli lycklig - verkligen berättar hela historien?...

Om ett väsen viskar detta i dina öron och om det verkligen finns ett liv efter detta där just detta väsen har makt  - borde då inte du förvänta dig ett HELT annat scenario -  när slutet väl kommer?

Den som inte inser detta, har möjligen sett för LITE skräckfilmer...