Men varför kallade jag mig Ishtar?

Det var någon gång våren 1977. Jag hade just blivit medlem i en vänsterorganisation, som jag under flera år hade varit en ganska så aktiv sympatisör till..  Det var en av de större smågrupperna vid sidan av Vänsterpartiet  Kommunisterna. (VPK).

Nu var det så att i denna organisation använde man inte sina riktiga namn i interna sammanhang. Anledningen sades vara att man inte ville hjälpa SÄPO i deras arbete för att kartlägga vänstern.
´
Det kanske någon idag kan se som en överdriven SÄPO-noja, men jag vill snarare säga att det nog var en grov underskattning  av SÅPO:s kapacitet. Det torde inte alls ha varit svårt för SÄPO att snabbt kartlägga vilka som hade vilka pseudonymer....

Det fanns de som var kritiska till systemet med täcknamn och jag tillhörde dem.

Men å andra sidan kunde ju man få uttryck för sina inre fantasier och drömmar när man valde pseudonym....

Många tog namnet på ex.vis litterära figurer som de var förtjusta i.

Så jag satt där i valet och kvalet. Jag tror jag bestämde mig på ett möte. De som ville hålla inlägg skulle skriva en lapp och lämna fram till ordföranden.

Så jag lämnade fram  en lapp med den pseudonym jag just hade valt.

Resultatet lät inte vänta på sig. En kvinna på podiet (minns inte om hon var ordförande, sekreterare  eller något annat) sa med en förvånad, på¨gränsen till ogillande röst  "Och vad är Ishtar för något"  "Det 'är min pseudonym" svarade jag glatt.

Det var ju ett klart besked, men jag inbillade mig att det ogillande ansiktsuttrycket inte riktigt  försvann.  Och jag funderade lite på om pseudonymen var opassande på något sätt.

Frågan är ju sedan varför jag valde namnet på den baylonisk-assyriska kärleks- och krigsgudinnan som pseudonym. Det minns jag faktiskt inte - jag minns endast att jag gjorde det.

Det var ju mer än sex år innan jag började läsa religionshistoria och ännu fler  år innan jag började utveckla ett intresse för forntida gudinnekult.

Jag hade i och för sig läst forntida historia som hobby redan som åttaåring, och hade troligen lärt mig namnet redan då.

Nåväl, oavsett varför jag valde det namnet är ju  Ishtar en fascinerade gestalt. Under den sumeriska perioden i Mesopotamien hette hon Inanna - men i Babylonien och Assyrien kom hon att få namnet Ishtar. Lite info om henne kan man få i denna ovanligt omfångsrika artikel i Wikipedia. 

Hon började dyrkas före 3000 f.kr., och kulten levde kvar i kanske 3000 år.

Under slutet av 1900-talet blev feministiska forskare intresserade av henne.  Många har fördjupat sig i berättelsen   om hennes nedstigning till dödsriket, en fascinerande historia som jag inte ska ta upp här.

Själv använde  jag för övrigt pseudonymen  en gång senare 1981 - då´jag var med och bildade en parodi på en sekt på Jakobsbergs Folkhögskola.

Vad har månne Ishtar för inflytande på mig,  som dessa två gånger fick mig att vilja identifiera mig med henne?  ;-)

En bild  från Lewis Spence's "Myths and Legends of Babylonia and Assyria" (1916) som ska föresttälla  Inanna/Ishtars nedstigning till underjorden.

New Age-föreställningar om sumererna och mayafolket

Jag håller på att titta lite på några av de saker som intresserade mig redan som sju-åttaåring. Som de äldsta historiska kulturerna i Mellanöstern, framförallt de i Mesopotamien.

När jag gör det kan jag inte låta bli att tänka på hur dessa idag behandlas i olika typer av New Age-fantasier, som idag är vitt spridda på nätet. Det är intressant att se hur dessa kulturer behandlas; det är också intressant att jämföra med hur Mayakulturen behandlas i New Age-sammanhang.

Det finns ett gemensamt drag i de spridda New Age-föreställningarna om sumererna och Mayakulturen. De anses båda ha suttit på djupa kunskaper om universum, solsystemet, och vår galax. Kunskaper som vida ska ha överskridit våra egna.

Samtidigt finns det också ofta en skillnad i hur de behandlas. Medan sumererna demoniseras, och anses ha styrts av onda utomjordingar, så idealiseras Mayakulturen. Den ska ha suttit på en djup kosmisk visdom, och kunnat förutse universums framtida utveckling.

När föreställningar om den (icke-existerande) planeten Nibiru blev populära för ett antal år sedan förtätades Maya- och Sumermyter i en enda föreställning. Sumerer, och babylonier, skulle ha förutsett att planeten Nibiru, som sades ha en elliptisk omloppsbana runt solen och passera solsystemet en gång varje 3.600 år, skulle komma in i solsystemet 2012, och komma närmast solen den 21 december detta år.

Detta var också datumet för mayakalenderns påstådda slut, och så var så att säga säcken hopknuten. Sumererna hade förutsett Nibirus ankomst 2012, och Mayakulturen hade förutsett tidens slut 2012. Alltså kommer katastrofala händelser att ske detta år.

Nåväl, ingetdera hände - Nibiru kom inte, och inga osedvanliga katastrofer inträffade 2012. End of story?

Nej, för New Age-fantaster ger inte upp så lätt. Ett eller annat bakslag påverkar inte deras varianter av ”alternativa fakta”.

Idag är det (exempelvis) i stora kretsar ett etablerat "alternativt" faktum att den sumeriska gudaförsamlingen Annunaki var (onda) rymdmänniskor som via sumererna spred ondskan in i vår värld. Sumererna dyrkade rymdmänniskor och var deras slavar.

På samma sätt "vet” ju många i dessa kretsar om att Mayakulturen visste att vi snart närmar oss vår galax mittplan och detta kommer att få avgörande konsekvenser för oss alla.

För att nu bara ta två "alternativa " New Age-"fakta".

Men får lust att ställa sig mitt i New Age-församlingen och stillsamt påpeka några verkliga fakta. Både sumerer och mayafolk trodde att jorden var platt, och att stjärnorna var fästa på ett valv som roterade runt jordskivan. De hade inga kunskaper om att Vintergatan var en galax, och att vi levde i den. De kände inte till några andra planeter än Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus. Och, nej, de visste ju inte heller om att Tellus-Jorden var en planet....

Vad gäller sumererna finns det inte ens en antydan i deras skrifter om att gudarna kom från andra planeter. Däremot trodde sumererna och deras efterföljare att en del av gudarna var planeter och att deras ställning på himlavalvet påverkade oss på olika sätt.

Så blev till exempel Venus i spekulationen efter ett tag lika med gudinnan Inanna/Ishtar, och hennes position på himlavalvet ansågs kunna påverka människorna på olika sätt. Detta skapade en form av paradox: å ena sidan var Innana/Ishtar en mäktig, och ja, ofta egenmäktig, gudinna, å andra kunde hennes rörelser förutses av astronomer /astrologer. På detta sätt fick vi en närmast ohållbar situation - själva tron var inbäddad i inbyggda paradoxer som inte var mindre är de som man ofta kan se i dagens "moderna" religioner.

Det kanske förresten inte är så konstigt att en del New Age-inspirerade människor idag verkar gilla Donald Trump. Trots allt var ju New Age långt före honom i att konstruera alternativa fakta och alternativa verkligheter.

Men - för att bli lite off topic - att Trump ska befria mänskligheten från Annunaki/ Illuminati/ reptilerna och/ eller "världsregeringen" är en föreställning lika delirisk som att Nibiru skulle utrota nio tiondelar av alla människor 2012. Trumpregimen är en del av den härskande klassen, och en ovanligt reaktionär sådan. Hans regim inleder inte en period av kamp mot de härskande eliterna utan fördjupar kampen mot de fattiga och förryckta i USA och resten av världen. Och mot klimatet...

Men för att gå tillbaks där jag började. New Age-fantasier om tidiga historiska (och förhistoriska) kulturer är ett intressant ämne, som jag ska försöka återkomma till...

Nabonidus, Kyros - och Daniels bok

Jag har tidigare berättat om den mystiska historien om Belsassars gästabud i Danielbokens sjätte kapitel. Den där den babyloniska kungen Belsassar chockas av en osynlig hand som skriver orden "Mene mene tekel u-farsin" på väggen i det rum där han och hans dryckesbröder håller på att dricka vin ur judarnas heliga kärl. Profeten Daniel tillkallas och berättar att inskriften ska uttydas "Gud har räknat ditt rikes dagar och gjort ände på det. Du är vägd på en våg och befunnen för lätt. Ditt rike har blivit styckat och givet åt meder och perser'." Det hela slutar med att Bessassar dödas och att "Darejeves av Medien" tar över riket.

Nu var det ju inte "Darejeves" (läs Darius) av "Medien" (läs Persien) som tog över riket utan den persiska kungen Kyros (i Bibeln annars kallad Kores). Det är en (av många) saker som gjort att religionshistoriker brukar datera Daniels bok inte från 600-talet f.kr (då den uppgetts ha skrivits, och då handlingen utspelar sig ) utan långt senare - troligen på 200.talet f.kr.

Men det finns fler problem i texten. Ett är namnet på kungen - Belsassar. Historiker påpekade tidigt att Belsassar inte var den siste kungen i Babylonien. Den sista kungen hette Nabonidus.

Men för en gång fick de bokstavstroende en form av poäng. Det visade sig att Nabonidus mot slutet av sin regeringstid hade flyttat från Babylon till staden Teima, där han ägnade all tid åt att dyrka månguden Sin. Under denna tid fick kungens son, som just hette Belsassar, i praktiken ta över regeringssmakten i Babylon.

Detta kan möjligen förklara ett annat mystiskt parti i just Daniels boks sjätte kapitel:

"Konung, den högste Guden gav din far Nebukadnessar riket och storheten, äran och härligheten. Så väldig blev den storhet han fick att människor av alla folk, nationer och språk skälvde av fruktan inför honom: vem han ville lät han döda och vem han ville lät han leva, vem han ville upphöjde han och vem han ville förnedrade han. Men när han blev övermodig, styvnackad och förmäten störtades han från kungatronen och berövades sin ära. Han fördrevs ur människors krets, han förvandlades och blev som ett djur: han bodde bland vildåsnorna och levde av gräs som oxarna och hans kropp fuktades av himlens dagg, till dess han insåg att den högste Guden råder över människors riken och sätter vem han vill att härska över dem."

Nu var alltså inte Nebukadnessar Belsassars far. Dessutom var han en framgångsrik regent, och påståendet att han slutade sins dagar på ett så förnedrande slätt har inget stöd i några källor - förutom just Daniels bok.

Men, som sagt, Belsassars far hette ju Nabonidus. Och där kanske pusselbitarna faller bättre på plats.

Nabonidus mor var nämligen en hängiven dyrkare av månguden Sin, som hon såg som allsmäktig och den gud som framförallt borde dyrkas. När Nabonidus blev kung levde han upp till sim mors religiösa önskningar, och flyttade som sagt till Teima för att där kunna fördjupa kulten av Sin. .

I bevarade inskriptioner förklarar Nabonidus att Sin har blivit vred för att hans dyrkan eftersatts, och som straff sänt hetta, och hungersnöd til landet. Således, säger Nabonidus, har Sin befallt honom att flytta till Teima och förvandla denna plats till ett kultcenter för denne gud.

Det här blev inte så populärt. Den högste guden i Babylon sågs som Marduk - han var stadsguden som var en garant för hela det babyloniska riket. Nu deserterade kungen till en avlägsen stad och ägnade all sin tid till att dyrka en underordnad gud. Enligt ett elakt bevarat fragment från Babylon betydde detta att han placerade en bild av en gud som ingen tidigare hört tals om i centrum av templet. (En överdrift, förvisso, Sin var känd sedan tidigare). En allmän uppfattning var att Nabonidus inte endast svek Marduk, och koncentrerade all sin energi på att dyrka en underordnad gud, utan att han desutom hade deserterat från sin roll som kung.

Kort sagt, blivit galen.

Så när Daniel 6 talar om Nebukadnessar syftar boken med all säkerhet på Nabonidus, Belsassars verklige far. Daniels bok hade rätt i slutet på sitt sjätte kapitel . Belsassars interimsregering störtades verkligen.

Det persiska riket tog över. Perserkungen Kyros II hade förmodligen en ovanligt lätt uppgift. Medan kungen gömde sig i Taima och dyrkade månguden, medan oppositionen mot honom växte i Babylon, och medan den oerfarne Belsassar var dennes ställföreträdare - var det kanske inte så svårt att inta staden.

När Kyros intog Babylon visade han att han inte endast behärskade krigskonsten - han var också en mästare på propaganda. I inskriptioner hånade han Nabonidus för att denne hade förolämpat Babylons stadsgud genom att överge honom . Istället var det Kyros - erövraren!!- som blev guden Marduks redskap för att återupprätta sin kult. Så inkräktaren blev Babylons stadsguds redskap - medan Babyloniens kung var en simpel förrädare mot sitt land, och gud.

Så Kyros invaderade Babylon för att återupprätta kulten av just denna stads främste gud. Enligt sin egen propaganda.

Nu trodde knappast Kyros ett ögonblick på att han var ett redskap för Marduk. Med all säkerhet trodde han inte ens på Marduks existens. Han var av allt att döma zoroastrier, och som sådan såg han Ahura Mazda som inte endast den högste, utan den ende guden. Men Kyros var både tolerant och - taktisk. Nu kunde många babylonier se erövraren som patriot, och kungen som förrädare.

Det är ju också samme Kyros som under namnet Kores hyllas i Bibeln som "Herrens smorde". Det är väl den ende "hedning" som någonsin fått den benämningen i Bibeln. Anledningen var också där Kyros kombination av tolerans och taktiskt sinne. Han lät judarna lämna Babylon och återupprätta sitt tempel.

Medan Nabonidus alltså var en religiös drömmare, som lämnade sitt rike åt sitt öde för att dyrka månguden i en ökenstad- ungefär som den egyptiska farao Akhenaten hade flyttat till den nybyggda staden Akhetaten för att enkom dyrka solguden Aton - var Kyros en pragmatisk härskare som gärna gynnade kulten av de underkuvade folkens gudar - för att bryta ner motståndet och få ett folkligt stöd.

Och alltså till och med utgav sig för att vara redskap för gudar som han inte alls trodde på.


Huvudkälla
Babylon: Myth and Reality, (ed by I.L. Finkel and M.J Seymour) Brittish Museum press 2008