ChatGPT om Guds vrede, försoningsläran och "cosmic child abuse"

Du sade:

Det finns uppgifter om att de första kristna trodde att Jesus offrades som en sorts eftergift till Satan, och inte som ett försoningsoffer inför Gud. Vad vet du om det?

ChatGPT sade:

Ja, det där är ett spännande och ganska komplicerat ämne inom tidig kristen teologi.

Det finns faktiskt belägg för att många tidiga kristna – särskilt under de första århundradena – tänkte sig Jesu död inte främst som ett "försoningsoffer till Gud" (som i den senare så kallade tillfredsställelseläran eller Anselms teori på 1000-talet), utan snarare som ett slags "lösensumma" eller "köp av människan fri från Satan".

Några centrala punkter:

• Nya Testamentet
  Redan i evangelierna och Paulus’ brev finns formuleringar om Jesus som en "lösen" (lytron) för många (t.ex. Mark 10:45, 1 Tim 2:6). Dessa texter utvecklades tidigt i riktningen att Jesu död var betalningen som befriade människorna från Satans makt.

• Origenes (ca 185–254)
  Han är den tidige kyrkofader som tydligast formulerar idén: människan hade genom synden blivit Satans egendom. Gud lurade Satan genom att erbjuda Jesu mänskliga kropp som lösen, men eftersom Jesus var gudomlig sprack "affären". Det här kallas ofta lösensummeteorin.

• Gregorios av Nyssa (ca 335–395)
  Utvecklade detta till en mer mytisk berättelse: korset var som en krok, och Jesus kropp betet. Satan tog betet men fastnade på kroken – alltså besegrades han.

• Augustinus (354–430)
  Han håller också fast vid tanken på att människan var "fången under Djävulens herravälde", och att Jesu död frigjorde henne. Han betonar dock mer att Satan inte hade rättmätig makt över människan, utan att Gud med rättvisa kunde befria henne.

• Försoningslärans förskjutning
  Först med Anselm av Canterbury (ca 1033–1109) sker den klassiska förskjutningen: i Cur Deus homo menar han att Jesu död inte var en lösensumma till Satan, utan en satisfaktion till Guds ära. Senare utvecklade reformatorerna detta till strafflidandeteorin – att Jesus tar på sig Guds straff i vårt ställe.

Sammanfattning

Alltså: Ja, under de första århundradena dominerade en tolkning där Jesus offras eller ges som en lösensumma för att befria människan från Satan. Det var först långt senare som idén om att Jesu död var ett offer "till Gud själv" på allvar slog igenom.

Vill du att jag ska leta upp konkreta citat från t.ex. Origenes eller Gregorios av Nyssa för att visa hur de formulerade det?

Du sade:

Den försoningslära som kom senare uttrycks ofta som att Guds vrede måste tillfredsställas och att den var så stark så att om den riktades mot människor skulle alla människor förintas. Så den måste riktas mot "Guds son". Säger inte det en del märkliga saker om Gud? En människa som är så rasande att hen måste rikta sitt raseri mot någon annan än den skyldige, och blir "tillfredsställd" när en oskyldig "son" utsätts istället för de skydiga - hur skulle vi idag se på hen?

ChatGPT sade:

Det du lyfter fram är precis den invändning som många, både inom och utanför kyrkan, har haft mot den så kallade tillfredsställelse- eller strafflidandeteorin om försoningen. När man formulerar det rakt ut på vanligt språk, låter det ofta ganska groteskt: en Gud som är så rasande att han måste döda någon, och blir nöjd när oskyldige Jesus offras i stället för de skyldiga.

Några saker som kan vara värda att veta:

1. Anselms tanke (1000-talet)

   • Anselm talade inte om "Guds vrede" i första hand, utan om Guds ära eller heder. Människans synd hade kränkt Guds ära, och skulden var så stor att ingen människa kunde återställa den. Därför behövdes en Gud-människa (Kristus) som genom sitt liv och sin död gav Gud en "tillfredsställelse" som var större än syndens skada.

   • Även detta kan upplevas som feodalt färgat: som en furste som kräver en kompensation för en förolämpning.

2. Reformationens utveckling (1500-talet)

   • Luther och framför allt Calvin skärpte teorin: Jesu död sågs mer explicit som att Guds vrede måste utlösas – och den riktades mot Sonen i stället för människorna. Detta kallas ofta penal substitution (straffsubstitution).

   • Här blir bilden starkt juridisk: Gud är domaren som måste utdöma straff, men Kristus tar det i vårt ställe.

3. Kritik i modern tid

   • Många teologer menar som du: om man översätter modellen till mänskliga relationer blir Gud lik en våldsam patriark som inte kan kontrollera sin vrede och därför slår sitt eget barn i stället för den skyldige. Det har kallats ”gudomlig barnmisshandel” (bl.a. av feministteologen Rita Nakashima Brock).

   • I vår tid är det svårt att förena en sådan bild av Gud med föreställningar om kärlek, barmhärtighet och rättvisa.

4. Alternativa tolkningar

   • Moral influence-teorin (Abelard, 1000-talet): Jesu död visar Guds kärlek och väcker oss till omvändelse.

   • Kristus Victor-teorin (återupplivad på 1900-talet av Gustav Aulén): Jesu död är segern över synd, död och djävul – en befrielsehandling snarare än en juridisk transaktion.

   • Solidaritetsmodeller: Jesus lider med oss, i vår plats, snarare än i vårt ställe, och öppnar vägen till gemenskap med Gud.

---

Så, du har helt rätt i att om man tar straffsubstitutionen bokstavligt så tecknar den en märklig och kanske skrämmande bild av Gud. Det är därför många nutida kristna teologer säger att den inte är den enda – eller ens den bästa – förståelsen av Jesu död.

Vill du att jag visar exempel på hur moderna teologer (inklusive inom kyrkorna) har försökt omtolka bort från den "vredes-bilden" av Gud?

Du sade:

Du nämner "cosmic child abuse"-teorin. Kan du utveckla vad den går ut på?

ChatGPT sade:

Ja, absolut. Det uttrycket – ”cosmic child abuse” (kosmisk barnmisshandel) – är ett modernt polemiskt namn på den straffsubstitutiva försoningsläran (att Jesus dog i vårt ställe för att stilla Guds vrede).

Ursprung

• Termen populariserades av den brittiske teologen Steve Chalke i boken The Lost Message of Jesus (2003).

• Han skrev att om man beskriver försoningen som att Gud straffade sin egen oskyldige Son i vårt ställe, så låter det mer som kosmisk barnmisshandel än som ett uttryck för kärlek.

• Han fick hård kritik från konservativa evangelikaler, men hans formulering satte fingret på något som många människor redan kände: att den traditionella modellen kan låta våldsamt och orimligt.

Vad kritiken går ut på

1. Oskyldigt offer:
   En människa (Jesus) får bära straffet för andras brott. Det skulle i mänskliga juridiska termer betraktas som djupt orättfärdigt.

2. En våldsam Gud:
   Gud framstår som en fadersgestalt som inte kan tygla sin vrede, utan måste få utlopp genom att döda sitt eget barn. Det liknas vid en misshandlande förälder.

3. Normalisering av våld:
   Kritiker menar att detta riskerar att rättfärdiga eller legitimera strukturer av våld och förtryck – eftersom det största exemplet på ”rättvisa” blir att någon oskyldig lider i stället för den skyldige.

4. Oförenlighet med kärlekens Gud:
   Istället för att framstå som kärleksfull blir Gud en som kräver blod innan han kan förlåta. Det kolliderar med många moderna uppfattningar om både etik och Guds natur.

Hur förespråkare bemöter det

De som håller fast vid substitutionsteorin svarar ofta:

• Jesus är Gud, inte bara "sonen som utsätts". Därför handlar det inte om en fader som plågar sin son, utan Gud själv som tar straffet på sig.

• Den bibliska rättvisan kräver att synd får konsekvenser – och korset visar både Guds rättvisa och Guds kärlek.

• De ser alltså bilden inte som barnmisshandel, utan som självuppoffring.

---

Så uttrycket cosmic child abuse är en sammanfattning av den moraliska invändningen: att teorin gör Gud till en våldsam förälder som bara kan förlåta efter att ha misshandlat sitt eget barn.

Vill du att jag också ska visa hur Chalke och andra istället försöker beskriva korset – alltså vad de sätter i stället för substitutionsteorin?

Du sade:

"Gud själv som tar straffet på sig" . Det gör det hela moraliskt lite bättre men inte mindre bisarrt. Anta att jag var rasande på någon och för att få ut raseriet skulle jag mycket hårt slå mig själv så att jag dör, eller nästan dör. Vad skulle det säga om mitt sinnestillstånd?

ChatGPT sade:

Ja, du sätter fingret på själva paradoxen – och det är just därför försoningsläran alltid har varit svår att förklara utan att den låter märklig eller rentav störande, när man översätter den till vardagliga bilder.

Din liknelse (att någon i raseri slår sig själv till döds eller nästan till döds) visar absurditeten ganska bra:

• Om det är vrede som driver händelsen, blir Gud antingen sadist (om han straffar Sonen som ”någon annan”) eller masochist (om han straffar sig själv).

• I båda fallen blir Gud en väldigt mänskligt trasig figur – inte den gudomliga kärlekens källa.

Vad vissa teologer försökt göra

För att komma bort från den ”bisarra” bilden har flera moderna kristna teologer betonat andra aspekter:

• Solidaritet istället för substitution: Jesus lider inte för att Gud måste slå någon, utan för att Gud väljer att gå in i människans lidande och bära konsekvenserna av våld, hat och död.

• Kärlek istället för vrede: Korset tolkas som Guds yttersta sätt att säga: ”Jag är med er även i det värsta” – inte som en transaktion för att blidka sig själv.

• Avslöjande av våldets logik: René Girard menar att korsfästelsen visar människans benägenhet att offra en syndabock. Jesus är det oskyldiga offret vars död avslöjar denna destruktiva mekanism, i stället för att upphöja den.

Kärnan i din fråga

När du säger ”vad skulle det säga om mitt sinnestillstånd?”, så illustrerar du att om vi tar substitutionsteorin bokstavligt och psykologiskt, blir Gud en osund gestalt – styrd av känslor på ett sätt vi skulle betrakta som sjukligt hos en människa.

Det är därför många kristna idag (och även historiskt sett, fast de ofta varit i minoritet) har sagt: vi kan inte förstå korset på det sättet längre; vi måste hitta en tolkning som inte gör Gud till en rasande våldsfigur.

Vill du att jag går in på hur de största kyrkorna idag (katolska, ortodoxa, protestantiska) faktiskt förklarar korset i sin officiella undervisning – och om de själva använder substitutionsteorin eller om de tonat ner den? 

Påskfirandet - den kusliga bakgrunden

Långfredag.... 

Dagen då man ska fira hur "Guds son" offrades och torterades ihjäl för 2000 år sedan. 

Många vet dock inte bakgrunden till denna myt. I denna video kan man ta del av den. Många år tidigare var offer av barn spridda över Palestina. Barnoffer var vanliga i den kananeiska religionen, men som videon ovan visar blev en variant av dessa som fokuserar på "förstfödda" och"enfödda" barn/söner centrala i den tidigaste israelitiska religionen

De tidiga israeliterna var faktiskt kananéer. Det hebreiska språket började som en kananeisk dialekt. Skillnaden var i alla fall inte större än den mellan svenska och norska. 

I den variant som finns i  Gamla Testamentet finns alltså buden om att det "förstfödde" barnet (eller sonen) ska ges åt Jahve. Eller om det endast fanns ett, det "enfödde" barnet eller sonen. 

Som videon ovan visar, var detta hela tiden ett problem för Gamla Testamentets olika författare. På ett ställe kan det stå att Gud själv befallde offrandet av barn, på ett annat ställe att han aldrig gjort det.

Vad som är helt klart är att mot slutet av GT har författarna bestämt sig - barnoffer är en styggelse, som ska bekämpas till varje pris. 

Men de ställen som visar att detta var en tidig israelitisk tradition - och inte endast en rent kananeisk - är många. 

Men så uppkommer så kristendomen. De rent språkliga liknelser mellan hur sonoffret av Jesus beskrivs och offren av förstfödda eller enfödda barn under tidigisraelitisk tid beskrivs kan inte vara en slump. 

Så när de officiellt sanktionerande offren av barn har upphört, uppstår det en avknoppning av denna olustiga tradition - i en religion som snart kommer att erövra stora delar av världen. 

"Genom blodet har han frälst oss". Nej, Jesus var inte ett barn när han ska ha offrats - men han var förvisso en son - och en "enfödd" son. 

Denna fantasi med rötter i ett mörkt tidevarv reciteras numera över hela världen - numera i en kannibalistisk form - "Kristi blod - för dig utgjutet" och "Kristi lekamen - för dig utgiven". 

Nattvarden firas hela året - påsken endast en gång om året. Nattvarden kan man ju slippa om man ej går på nattvardsgudstjänster - men påsken stöter man på olika sätt på vart man än går. 

Ja, visst, långfredagen följs av påskdagen med en uppståndelse som jag inte en sekund tror på. Med denna fantasi kommer så den mörka kärnan i den ursprungliga traditionen att döljas. 

Det gör inte saken bättre.

Noteringar och funderingar

"Oikofobi" (ofta uttytt som ett hat mot den egna kulturen, trots att "fobi" betyder rädsla och inte hat)  är en högerextrem term som är helt meningslös.  Det finns ingen enhetlig "svensk" kultur. Kulturer  förändras ständigt. Den  "svenska kulturen" har starkt påverkats av den socialdemokratiska dominansen under 1900-talet. Därför torde högerextremism, om något, i hög grad vara alldeles ovanligt osvenskt. 

De flesta människor kan lätt hitta några "svenska" kulturella drag som de ogillar, liksom några som de gillar. Nationalisterna har tagit några av de mer unkna delarna av det svenska kulturella arvet  och förklarat dem sakrosanta, Men att upphöja vissa kulturdrag som heliga, är faktiskt även det något de facto ganska så "osvenskt". .

Men det är klart. Om vi inte ser upp kommer kanske den mest svenska av alla seder att försvinna..

"Surströmming är en gammal anrättning, hvars tillredning naturen sjelf alltid ombesörjt ända från verldens skapelse. Våra första föräldrar vädrade densamma redan utanför paradisets portar, och den var tidigt känd så väl vid alla kjökkenmöddingar och pålhyddor, som hos greker och romare, ty alla visste hvad rutten fisk betydde; men smaken derför var ännu icke så utvecklad som nu - man kände icke då någon haut goût.

- Surströmming spisas blott af de invigde - au naturel, utan annan sås än att det vattnas i munnen. Den anses af dem som en läckerhet af utsöktaste slag; men kalasmat blir den ändock aldrig, så vida icke värden föredrar att spisa ensam, eller måhända väljer gäster, som äro utan näsa."

(Från Charles Emil Hagdahls "Kok-Konsten'" från 1896).

Ett hot - eller en förhoppning. ;-) 

Allvarligt talat. Att  - som nu inte så sällan sker - gå från vänsteråsikter till högerpopulism är en intellektuell kollaps. Utövad av människor som, för att parafrasera Albert Einstein, har fått sin stora  hjärna av misstag. De kunde gott ha klarat sig med ryggmärgen.  

En annan sak. Islam är faktiskt en religion och inte ett terrornätverk. Men islam som religion diskuteras sällan i Sverige. Om det gjordes borde man notera att islam, i motsats till kristendom, inte anser att ihjältorterandet av en "Guds son" är nödvändig för mänsklighetens frälsning.Jag har faktiskt träffat en teologiskt skolad kristen som på största allvar menade att det faktum att Jesus torterades ihjäl på korset var det som gjorde att blodiga offerritualer blev onödiga. Det är att flytta tonvikten från det Jesus sade - till det sätt han dog på. Och faktiskt också implicera att innan Jesus hade korsfästs var sådana ritualer nödvändiga. Och om inte Jesus hade plågats  ihjäl hade blodiga offer fortfarande varit nödvändiga.

Det finns något mycket tragiskt i detta. En man är utvald sedan tidernas gryning för att offras på ett plågsamt sätt. Om  han inte gör det kommer alla att förgås. För att inte alla ska förgås måste han alltså  plågas ihjäl.

Hans ångest stiger gradvis när döden närmar sig. Till sist gråter han blod. Och hans sista ord blir "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?".  

Det finns också mycket obehagligt i Koranen. Men denna totala tragedi saknas. Detta gör att jag faktiskt kan få en känsla av egenartad sympati när jag ser en moské...

/Se i övrigt "Nattvarden, korset och försoningsläran" /

En fördel med Islam

Jag har sagt det förut, och just nu känner jag ett behov att säga det igen. Islam är på ett sätt mycket mer sympatisk än kristendomen, genom att den anser att Gud kan frälsa människor utan att först nödvändigtvis måsta sända ner sin "son" för att torteras ihjäl.

Jag såg en gång en intervju med en imam, som förklarade att föreställningen att någon kan ta på sig andras synder är helt främmande för Islam. Det såg jag som klart sympatiskt. Så säger ju också Koranen att Jesus inte dog på korset, även om den på ett litet kryptiskt sätt antyder att det såg ut som det.

Tyvärr kombineras ju detta i alltför många typer av Islam med andra, ska vi kanske säga, mer olustiga drag. För att nu uttrycka det en smula försiktigt.

Fast jag hörde ett föredrag om Sufi-islam för något år sedan. Föredragshållaren hävdade att om man går längre tillbaks än hundra år sedan var sufismen den mest dominerande formen av Islam, och att de otäckt fundamentalistiska och intoleranta former som vi idag känner från Saudiarabien och Afghanistan* -och i mildare former ex.vis hos Muslimska Brödraskapet eller dagens Iran - då var helt marginella.

Jag vet inte om han hade rätt, men om så är fallet visar det ju endast att även Islams senare utveckling följer Murphys lag. Som nästan allt annat... Det låter ju också lite dystert. För att återigen uttrycka mig försiktigt.

:-(
--------------------------------------------------
*För att nu inte tala om IS!

Moskéer, kyrkor och Nya Testamentets tragik

/Från min huvudblogg 14 mars 2009./

En dag hösten 2007 satt jag och pratade med en bekant vid ett kafé vid Medborgarplatsen. När jag kom ut därifrån var det första jag såg moskén som ligger i närheten. Jag fick en underlig känsla av trygghet. Någon sådan känsla har jag aldrig fått av en kyrka.

Frågan var förstås varför. Jag tror inte att islam i sin religiösa och sociala praktik är bättre än kristendomen. I många fall är det nog tvärtom. Det finns procentuellt sett säkert lika mycket jag retar mig på i Koranen som i Bibeln (men Bibeln är tjockare, förstås). Så vad beror det på?

Jag är ganska så säker på svaret. Jag ser den kristna Bibeln som någonting liknande en grekisk tragedi, med den skillnaden att Bibeln gör anspråk på att det är sant. Det är en otäck historia, som det skulle gå att göra en mycket otäck skräckfilm på. Och, ja, Mel Gibson har ju redan försökt.

En man är från sin födsel utvald till att dödas på ett plågsamt sätt. Det är bestämt sedan årtusenden tillbaka, kanske sedan världens begynnelse, och i alla fall sedan Adam och Eva. Inte bara hans slut, utan en rad detaljer på vägen dit är sedan århundraden tillbaka förutsagda i detalj av olika profeter. Hans liv är planerat. Och slutet är oundvikligt.

Allting från var han ska födas till hans plågsamma död är alltså bestämt i förväg. Ganska så tidigt fattar han detta. Ju närmare slutet kommer ju mer ökar hans ångest. Och i Getsemane gråter han blod.

På slutet skriker han i fasa: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”.

Det finns nämligen inget annat sätt för den påstått allsmäktige guden att rädda den (syndfulla) mänskligheten än att offra sin ”son”. Och sedan ska han förvisso återuppstå, för den som kan tro på det. Jag kan det inte.

Den återuppståndne Jesus är oftast ett skugglikt spöke, till exempel på vägen till Emmaus. Är det samme person, egentligen? Fick den mänskliga sidan som han också sades ha haft vara med? Gnostikerna trodde det inte, men ortodoxin försäkrar att det var hela personen som återuppstod.

Det är ändå kusligt. Förutbestämdheten, detalj efter detalj där profetiorna slår in, och den slutliga tortyrscenen. Glädjens budskap? Jag tycker inte det.

Islam har helt andra problem. Vare sig man fokuserar på Koranverser som verkar säga att män har rätt att slå olydiga fruar eller på hadither som ger en olustig bild av Muhammad (och det finns det som bekant många av) är islam någon oproblematisk lära. Tvärtom. Men den totala tragedin i Nya Testamentet saknas.

Koranen är kanske mindre ”hednisk” än den kristna Bibeln. När Nya Testamentet skrevs var blodiga offer ett universellt fenomen i vår del av världen. Och på många håll även människooffer. Och i Bibeln har vi det ultimata människooffret. Tortyrscenen i evangelierna upprepas varje söndag över hela världen – ”Kristi blod för dig utgjutet, Kristi lekamen för dig utgiven”.

Det är ett tvångsmässigt återupprepande av ett trauma. Någon annans trauma. Och ibland tar somliga ett steg till - så att det blir än olustigare. Den internationellt kände teologen Paul Tillichs hustru skrev kanske tio år efter hans död 1965 en självbiografi. Där avslöjade hon Tillichs och hans manliga teologvänners fritidsnöje: att titta på diabilder som föreställde korsfästelser – men inte den korsfäste Jesus, utan i en helt annan kontext . När hon kom på den olustiga herrklubben med detta ”nöje” brukade hon stänga dörren och muttra något om ”tortyrlek”. Gränsen mellan from lidandemystik och ren dekadens kan vara ganska så tunn.

Koranen är mindre ödesmättad, mindre tragisk, mer rationell och linjär än Bibeln. En religionsstiftare som man kan tycka bra eller illa om sprider sin lära, och är framgångsrik med detta.

Precis som vad gäller kristendomen blev resultatet efter ett tag ett milt sagt patriarkalt system – även om antipatriarkala muslimer som Asma Barlas gör sitt bästa för att försöka visa att den patriarkala tolkningen av Koranen är en misstolkning. Bitvis är hon övertygande, bitvis inte.

Men om hennes tolkning av Koranen skulle slå igenom inom Islam skulle denna religion förvisso bli riktigt sympatisk. Och om det muslimska, matrilinjära och ”matriarkala” Minangkabau-folkets islamtolkning skulle bli den dominerande bland världens muslimer skulle det kanske vara dags att konvertera. Men det händer ju knappast under överskådlig framtid…

Nattvarden, korset och "försoningsläran"

/Tidigare publicerad i Spegeln 1/2007./

”Villkoret för sinnesfrid var offer i blod
och det var ett språk som vi verkligen förstod”.
Kjell Höglund, Häxprocess 1973.

En dag i december 1983 tog jag nattvarden för första gången. Jag hade just börjat läsa religionshistoria och hade fått ett pånyttfött intresse för religion. Jag slank in på en gudstjänst i en kyrka, och upptäckte att det var en nattvardsgudstjänst. När det var meningen att man skulle gå fram tvekade jag ett tag. Men till sist gick jag fram till prästen.

”Kristi blod för dig utgjutet.” Jag kände mig konstig. För mitt inre tycktes jag förpassad till en djungel där jag, tillsammans med andra kannibaler, höll på att dinera på någon stackars missionär som just hade kokat färdigt i grytan. Det var nästan en chock.

23 år senare, i december 2006. Jag är inbjuden till en sånggudstjänst, av en väninna som sjunger i en kyrkokör. Jag kommer till en kyrka som jag aldrig varit i förr. Jag sätter mig ner, och blicken fastnar på ett ovanligt stort krucifix mitt i kyrkan. Där ser man en torterad man som plågas på ett kors. Nu visar det sig att det inte bara är en nattvardsgudstjänst – själva temat på predikan är också nattvarden. Prästen talar om att vi ska känna gemenskap när vi delar på Kristi kropp.

Jag känner att jag inte mår riktigt bra av att lyssna på denna utläggning. Jag ser på den torterade mannen och tänker att det är hans kropp vi ska sätta i oss. Jag till och med kommer på mig själv med att mumla ”Det finns ingen Gud utom Gud och Muhammed är hans profet”. Inte som en trosbekännelse, utan som en protest.

Så är stunden för nattvarden inne. Den här gången går jag inte fram. Sedan ett tag tillbaka har jag av principiella skäl avstått från att ta nattvard. Bredvid mig sitter en kvinna som inte heller går fram. Istället dricker hon en medhavd flaska vatten.

Plötsligt kan jag inte hålla mig. Jag säger högt, så jag får för mig att det hörs i hela kyrkan, ”ja, det är väl i alla fall bättre att dricka vatten än att dricka blod”. Ingen tittar åt mitt håll, så jag antar att det inte var så högt som jag trodde. Men på vägen ut från kyrkan hade jag sällskap med kvinnan som drack vatten. Hon säger, lite roat, att jag pratade så högt så att hon fick skämmas…

Jag får samma känsla av korset som symbol som jag får för nattvarden. Jag kan bli nästan lika illa berörd när jag ser kristna med rättvända kors, som när jag ser satanister med upp- och nedvända. Ett tortyrredskap är ett tortyrredskap, vare sig det är rätt- eller uppochnedvänt.

Att döma av evangelierna var Jesus en man som var obekväm. Han fördömde de rika, de mäktiga, de själviska, de självbelåtna. Han försvarade de fattiga, barnen, prostituerade kvinnor, de föraktade. Hans världsbild var egendomligt självständig från sin samtids sociala konventioner.

Det gick som det ofta brukar gå för sådana människor. Han blev avrättad, torterad till döds. Hans sista ögonblick i livet var fyllda av ångest och smärta. Han ropade ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig!”

Sedan kom Paulus. Han fördömde inte alls de rika och mäktiga. Tvärtom poängterade han noga att alla skulle lyda överheten, som var ”tillsatt av Gud”, och att slavarna skulle lyda sina herrar, kvinnorna sina män, och barnen de vuxna. Däremot spred han idén att det faktum att människor hade torterat ihjäl Jesus, ”Guds son”, var en stor händelse. Genom detta dåd hade människan befriats från sin syndaskuld. Jag kan i min naivitet inte låta bli att undra om det inte borde vara tvärtom.

Men han uppstod ju? Det kan vi ju nu i och för sig inte riktigt veta. Bara de mest godtrogna kan referera till Paulus ord om att det fanns hundratals vittnen och dra slutsatsen att uppståndelsen är ”det bäst bevisade faktumet i världshistorien”. Det äldsta evangeliet, Markus, nämner inte uppståndelsen, de sista verserna i kapitel 16 är inlagda efteråt. Och när den uppståndne Jesus beskrivs i evangelierna framstår han ofta som drömlikt okroppslig. De två lärjungarna som enligt Lukas 24:13-35 möter Jesus på väg till Emmaus går i sällskap med honom under en lång tid utan att känna igen honom. När de slutligen känner igen honom försvinner han med en gång ur deras åsyn.

Men även om han nu uppstod, varför är då den öppna graven inte den främsta kristna symbolen? Jesus uppstod ju inte på korset, han plågades ihjäl där.

I den tidiga pingstkyrkan talades det ibland om att ”vila ut i Jesu sår”. Jesu lidande blir något heligt, något man kan vila ut i. Eller som det sägs i en känd sång, ”genom blodet har han frälst mig”.

En otäck tanke tränger sig på. Var det blodsoffret och lidandet som gav sinnesro?

Det är på många sätt sorgligt, att den religion, som framgångsrikt utrotade människo- och djuroffer i de områden där den drog fram, har ett blodsoffer i sin läras centrum.

Erik Rodenborg 15/2 2007