Ellen Key, Kata Dalström - och Annie Besant

Om lite mer än en vecka ska jag till ett seminarium som ska handla om hur Ellen Key påverkades av Annie Besant. Eller så har jag fattat det.

Ellen Key sägs ofta ha varit buddhistiskt influerad, men om jag går efter lite förhandsskvaller om seminariet ska hon egentligen ha varit influerad av just Annie Besant.

Det förvånar mig inte. För några år sedan upptäckte jag nämligen att precis samma sak gällde Kata Dalström. Hon satt i ledningen för Sveriges kommunistiska parti och kom under attack 1923 för sina "religiösa avvikelser". Dessa brukar ofta uppfattas som buddhistiska men om man läser Katas egen pamflett i frågan inser man att det som verkligen influerade henne var Annie Besants variant av teosofi.

Nu ligger teosofin sakligt sett närmare hinduismen än buddhismen så egentligen är det nog fel att tala om buddhism i sammanhanget. Det ska bli spännande att se vad som sägs om Ellen Key.

Annie Besant tillhör mina favoriter bland ledarna för religiösa rörelser. Jag vet inte exakt varför hon gör det, men faktum är att jag till och med drömde om henne för ungefär ett och ett halvt år sedan. Jag drömde att hon dök upp och förklarade att hon efter sin död blivit en del av ett hemligt "syskonskap" som man kunde få kontakt med.

Egentligen talade hon själv, i slutet av 1800-  och början av 1900-talet, i anslutning till Madame Blavatsky, om ett hemlig "brödraskap", men i drömmen var hon ju själv en del av ett sådant, och då är det lämpligare att tala om "syskonskap". Och drömmen, nej, jag tror tyvärr inte att det var en sanndröm, men hoppas kan man ju alltid....

Besants betydelse ligger till stor del i att hon lyckades göra teosofin mindre sekteristisk, och kunde integrera den bättre i den tidens motsvarigheter till New Age-miljöer. På så sätt har den del av teosofin som hon mer eller mindre formade, som brukar kallas TS Adyar, blivit mer öppen, och odogmatisk, än sina rivaler. Man kan jämföra med de främsta konkurrenterna i TS Pasadena, som idag ser ut som en stelnad sekt, vars publikationer ter sig betydligt mer verklighetsfrämmande än TS Adyars. I alla fall i mina ögon.

I detta arbete samarbetade hon nära med en viss Charles Webster Leadbeater, som dock, i motsats till Besant, verkar ha varit ganska så osympatisk som person. För att nu uttrycka det lite försiktigt.

Men denna ledarduo lyckades efter ett tag ändå tona ner några av de för den breda ockulta miljön mer osmältbara delarna av Blavatskys lära, som dess stenhårda fördömande av spiritismen. De bedrev dessutom en sorts "entrism" i katolska utbrytargrupper, och fick på så sätt under en lång tid en dominerande ställning i den märkliga "liberalkatolska " rörelsen. De (eller i alla fall Besant) lyckades också hantera TA Adyars största kris - brytningen med Krishnamurti - så smidigt att det inte krossade  organisationen, trots att risken för det ett tag nog var ganska stor...

Själv vill jag säga, inte att jag "tror" på Annie Besant, men att mycket av det hon skriver är så sympatiskt att jag faktiskt skulle vilja tro på det. Men min skepticism är så stor att jag aldrig lyckats förvandla denna önskan till en riktig tro... Om nu mot förmodan den märkliga drömmen var en sanndröm i alla fall, kan man ju hoppas att det Stora Syskonskapet kan bota mig från denna irriterade skepsis. ;-)

Men sånt händer ju aldrig mig. Därför har jag - på gott och ont - aldrig lyckats gå med i någon spännande sekt, utan endast ständigt ställt samma tröttande fråga: Hur vet de det? Och på den frågan brukar det aldrig finnas några övertygande svar.


Annie Besant

Dokumentär om Annie Besant

Vill gärna rekommendera denna intressanta och positivt hållna dokumentär om Annie Besant.

Trots att den ser ut att ha producerats i anknytning till teosofin behandlar hälften av filmen den del av Besants liv innan hon blev teosof, då hon var aktiv som socialist och feminist.

Den behandlar för övrigt Krishnamurti--historirn på ett nyanserat sätt. Den betonar också Besants aktiva stöd till Indiens frigörelse från Storbritannien.

Den är mycket välgjord. Den är endast på en halvtimme, men lyckas sammanfatta Besants livsöde mycket bra. .

Drömde om Annie Besant

Jag har tidigare beskrivit min irritation över hur teosofer som Annie Besant beskrivit det esoteriska brödraskap som de ansåg vakade över mänskligheten. Framförallt för att detta hela tiden framställts som just ett brödraskap, dvs em eltigrupp bestående enbart av män.

Men inatt hade jag en helt fascinerande dröm som verkade försöka besvara min fråga. Eller kanske var det en freudiansk önskedröm?

Jag drömde att jag var i en stor lägenhet där det fanns många andra människor. Vad vi gjorde där var inte helt klart, kanske var det en teosofisk konferens.

Plötslig dök Annie Besant upp där, från ingenting, Hon förklarade att hon numera tillhörde ett esoteriskt syskonskap som var oberoende av tid och rum. Och tillade - specifikt vänd till mig -  att om jag vände mig till henne kunde hon lösa mina problem. (Tala om att känna sig utvald!)

Jag var dock lite rädd för henne, eftersom jag just innan hon dök upp hade sagt något ganska syrligt om något hon en gång hade skrivit i en bok.

Observera jag skriver att jag drömde om Annie Besant...

Om jag hade velat bli sektledare skulle jag ju istället kunnat skriva att Annie Besant talade till mig i sömnen...  ;-)


 Annie Besant

Annie Besants "esoteriska kristendom"

Om jag skulle vilja irritera en kristen fundamentalist ordentligt skulle jag nog ge denne ett exemplar av Annie Besants "Esoteric Christianity" från 1901. Den skulle nog uppfattas som mer outhärdlig än Richard Dawkins samlade verk...

Har just läst den, i en upplaga från 2006 på "Quest Books" med ett ganska så kritiskt förord av Richard Smoley. Jag tycker spontant om den.

Den kan i princip delas upp i två delar. Dels en del där Besant försöker övertyga om att hennes egen teosofiska tolkning av den kristna läran delades av den inre kärnan i de första kristna församlingarna. Den delen är ju aningen problematisk. Bevisningen är knappast övertygande, men å andra sidan är det den minst viktiga delen av boken.

I den andra delen presenteras då en teosofisk läsning av den kristna läran. På något sätt påminner den faktiskt om Rudolf Bultmanns existentiella tolkningar ("avmytologisering"!) av bibeltexterna!

Besants esoteriska tolkning står och faller inte med teorin att det var detta som Paulus och Origenes "egentligen" bokstavligt menade. Det går mycket väl att tro att det finns en underliggande existentiell logik i kristendomen som har fångats och förståtts av Besant, utan att man måste tillskriva de tidiga kristna just denna tolkning. Besants egen kan mycket väl stå på egna ben!

För Besants tolkning av den inre esoteriska meningen i begrepp som försoningen, uppståndelsen, treenigheten, bönen, syndernas förlåtelse, sakramenten och uppenbarelsen är vida mer sympatisk än fundamentalisternas. Den flyttar över dogmatiken till en allmänmänsklig dimension. Och gör den begriplig och ofta alltså - mänsklig.

Men samtidigt inte så sällan som sagt esoterisk. Hennes tolkning av sakramenten har ockulta inslag, och skulle nog irritera romerska katoliker - om de nu stod ut med att läsa så långt.

Jesu offerdöd, som inte alls förnekas, ses som ett tydligt exempel på att all andlig och personlig utveckling helt enkelt måste bygga på att något offras. Detta beskrivs som en form av andlig naturlag.

Uppståndelsen däremot tolkas lite mer esoteriskt. Utgångspunkten är reinkarnationsläran, som Besant uppenbarligen menade att de första kristna egentligen omfattade.

Syndernas förlåtelse behandlas på ett sätt som är än mer kontroversiellt. Så kontroversiellt att Richard Smoley i sitt förord ägnar en stor del åt att angripa just det kapitlet. För det är uppenbart att Annie Besant egentligen är obekväm med begreppet. Hon skriver till exempel: "A superflous eternal hell was balanced by a superfluous forgiveness, and thus the uneven scales of justice were again rendered level" (s. 165).

Vad hon menar här är att kyrkan tvingades kompensera det barbariska i läran om eviga helvetesstraff med den ologiska doktrinen att synder kunde förlåtas - rakt av. Besant ser snarast "syndernas förlåtelse" som ett resultat av att karman gradvis bränns ut. Eftersom det inte finns några eviga straff behövs ingen extra syndaförlåtelse. Och för detta kritiseras hon alltså ganska hårt i Richard Smoleys förord.

Hennes världsbild är i det stora hela sympatisk. Däremot är det alltså en smula irriterade att hon är så säker på att den delades av de första kristna.

Detta bygger på hennes och Blavatskys grundidé:  att alla religioner är förvrängda versioner av den "hemliga lära" som egentligen är den grundläggande religion som i olika tidsperioder har lärts ut av visa män (ja, hon skriver alltid män, men jag tror att det är en eftergift åt den tidens konventioner. Jag har svårt att tro att denna beundrare av madame Blavatsky verkligen trodde att vishet i sig är en manlig egenskap!).

Jo, det finns exempelvis ett eller två ställen i Nya Testamentet som, om man så vill, kan anföras  som ett argument för att Jesus och lärjungarna trodde på reinkarnation. Men de vägs upp av betydligt fler exempel som talar emot.

Frågan är ju varför Annie Besant måste försöka övertyga alla om att de idéer som hon och Blavatsky förde fram egentligen delats av alla religionsstiftare av betydelse. För Besant är alltså alla större religioner ursprungligen i grunden teosofiska, även om den teosofiska kärnan i lärorna endast lärdes ut till en liten grupp invigda.

På så sätt förminskar hon ju värdet av Blavatskys och hennes egna bidrag, inte tvärtom!

Det hela påminner lite om de första wicca-aktiva som brukade mena att deras lära var identisk med vad deras (på bål brända!) föregångare ansåg på 15- och 1600-talen. De flesta wiccaner har idag lämnat denna föreställning, och på samma sätt borde nog teosofer idag aningen problematisera Besants och Blavatskys bild av en obruten "hemlig lära".

För mycket av det de säger klarar som sagt alldeles utmärkt av att stå på egna ben. Det har ett värde i sig, alldeles oavsett frågan om Origenes egentligen, innerst inne, kanske tyckte detsamma....

Annie Besant om Krishnamurti

Jag har tidigare berättat historien om Krishnamurti. Om den unge indiern som togs om hand av teosofernas Adyarsamfund  och presenterades som den nye Messias som skulle frälsa världen.

Så hoppade han alltså av. 1929 förklarade han inför ett möte med tusentals människor att han inte var en världsfrälsare och att människor borde börja tänka själva. Ungefär. Samtidigt upplöste han den organisation som bildats för att sprida kulten av honom.

Det kan vara intressant att se hur de ledande teosoferna reagerade. Jag har haft intrycket att en del efter hand verkade mena att det faktum att han tog avstånd från kulten av honom själv på sätt och vis visade att den, på något sätt, var riktig i alla fall. Det finns en poäng i detta, även om jag sannerligen inte ens en sekund tror att Krishnamurti var en reinkarnation av Jesus, eller ens något som avlägset liknar detta.

Men något hade han i alla fall. Att åka på massmöte efter massmöte och presenteras som världens frälsare och så plötsligt en dag säga "det är jag inte alls - tänk själv istället" visade att han hade en integritet som inte alla skulle ha i det läget.

En av de som framförallt engagerade sig i att backa upp kulten av Krishnamurti var Annie Besant. Det kan vara intressant att ta del av hur hon reagerade inför dennes avhopp.

I en historik från 1987, 100 Years of Theosophy: A History of The Theosophical Society in America (s. 95) citerar Joy Mills ett uttalande av Besant från 1929.

Så här sade Annie Besant:

"During the last year He whom many of us regard as the vehicle of the World Teacher, has been working in the outer world, carrying far and wide His Message of Freedom to all who are in bondage of any kind. He has dissolved His Order of the Star, since He looked on it as an attempt to organize spirituality, which cannot be organized... Personally I acknowledge Him as the vehicle of the World Teacher in our world, but I cannot, of course, in any way bind the Society, which has no creed, leaving absolute Freedom to every member."

På sätt och vis är det sympatiskt, om än på ett lite absurt sätt. Det finns de som menar att Besant vid det laget var senil, men uttalandet tyder inte på senilitet, utan på en förmåga att balansera i ett milt sagt mycket prekärt läge.

Det är också intressant att, i likhet med Tidlösa, denna bloggs mest frekventa kommentator, notera att TS Adyar sedan dess har utvecklats till en ganska så odogmatisk "nyandlig" organisation. Detta i motsats till andra grupper som kallat sig teosofiska. Det är nog till en del Krishnamurtis förtjänst. Hans avhopp räddade nog TS Adyar från ett ganska så sorgligt öde...

Och vad gäller Besant, är det svårt att inte få sympatier för henne. Hon hade verkligen trott på Krishnamurti som världsfrälsare, och hon fortsatte att göra det efter hans avhopp. Och tolkade avhoppet på ett sätt som stärkte, och inte raserade, denna innerliga tro...

Annie Besant - "The Ancient Wisdom"

En riktigt sympatisk framställning av teosofin finner vi i Annie Besants klassiska "The Ancient Wisdom" från 1897, utgiven i en något förkortad upplaga av Grange Books 2005.

Jag köpte den på Vattumannen för någon vecka sedan.

Jag läser den, fascinerad över denna pedagogiska (men, ja, definitivt dogmatiska!) genomgång av allt från "astralplanet" till reinkarnation och karma.

Teosofin förkunnar en ganska så tilltalande lära där medvetande och materia i grunden är samma sak. Allt lever - det finns ingenting som kan kallas "död materia". På så sätt löser de på sitt sätt de problem som materialisterna alltid har haft vad gäller relationen mellan medvetande och materia.

I denna lärobyggnad finns även plats för naturandar och folktroväsen. Samtidigt är den inte "nyhednisk" utan har en guds- och världsuppfattning som liknar den i modernare former av hinduism.

Buddhister kan kanske bli lite irriterade över den ganska så hinduiserande tolkningen av buddhistiska termer, som exempelvis "nirvana". Trots att teosofin hävdar att den står ovanför alla religioner är det klart att hinduismen i vid mening är den främsta inspirationskällan.

Att den största av de teosofiska organisationerna idag har sitt centrum i Adyar i Indien är ju inte någon tillfällighet.

Läser boken och kommer på mig själv med att hoppas att verkligheten faktiskt ser ut ungefär på detta sätt.

Men på den viktiga frågan "hur vet hon det?" finns ju inget självklart svar...

De "hemliga mästarna" nämns då och då, förstås, men Blavatskys mindre sympatiska rasläror finns bara antydda. Men de finns ändå under ytan och kommer plötsligt upp till ytan i några obehagliga meningar om australiska urinvånare. Det finns ingen annan folkgrupp i världen som behandlas så nedlåtande av Annie Besant (och av Blavatsky!) som just denna.

Ibland undrar jag vad de australiska urinvånarna egentligen har gjort Besant och Blavatsky för ont!

Men om man har förmågan att snabbt glida över dessa ställen ger boken som sagt ett klart tilltalande intryck.

Erik Rodenborg 11/3 2011

Annie Besant vs Aleister Crowley

För kristna fundamentalister är begreppet "ockultism" liktydigt med en svart slamflod, något ont som styrs av Satan själv. De brukar inte vilja skilja mellan olika typer, allt är ont rakt av.

Men om man som jag plågat mig igenom Aleister Crowley och nu jämför med exempelvis Annie Besant ser man klart hur missvisande den synen är. "Ockultism" kan faktiskt betyda ganska så olika saker.

Alester Crowley förespråkade något sorts magiskt allas krig mot alla. I "Magical records of the beast 666" kan man följa hur han i sexmagiska ritualer med prostituerade på ett magiskt sätt försöker vinna pengar, få ökad sexuell attraktionsförmåga och andra materiella fördelar. I "Magick in theory and practice" kan man konstatera att han är helt för skademagi, dvs att med hjälp av magi skada och döda människor.

Missförstå mig inte - jag tror inte på att skademagi kan användas på det sättet. Wiccaprästinnan Starhawk har en gång i "The Spiral Dance" skrivit ungefär att om skademagi verkligen fungerade skulle överbefolkning vara det minsta av våra problem. Man kan bara instämma. Men själva idén att det är OK att döda de man vill bli kvitt med magiska medel är ju obehaglig, oavsett om man själv tror eller inte tror att det fungerar.

Crowley kombinerade en magisk världsbild med en gränslös egoism - resultatet förskräcker.

Om man sedan går till teosofin, som också brukar definieras som "ockultistisk" får man ta del av ett helt motsatt synsätt.

Jag stötte på nedanstående citat i ett föredrag Annie Besant höll 1891. Jag tycker faktiskt att det är ganska så vackert.

"Take the ordinary man: he loves his wife and his children more than the children in the gutter, but he must not be an occultist while he has one love for a human being which will make him unjust to anyone else. As long as he would rather serve his own child than the child in the gutter, so long he has no right to use these occult powers: he might use them to serve his own child to the destruction of others. The claim on you is the claim of want, and not the claim of personal affection; and if the gutter child is starving, that child has first claim upon you because his need is greater". (Annie Besant: What is theosophy?, s. 85 f i hennes artikelsamling "Evolution and occultism", vol. 3, 1913).

Om man bortser från frågan om de ockulta krafter hon talar om alls existerar visar hon här en inställning som känns som en lättnad för mig som i olika sammanhang (framförallt inför min lic-uppsats om Crowley) tvingat mig själv att läsa mörkermagisk litteratur. Observera att hon inte ens väljer den värsta typen av egoism när hon ska exemplifiera, utan en utökad egoism som ofta hyllas: den totala kärleken till just sina egna barn. Men även den blir ju betänklig om det innebär att man kämpar för fördelar för egna barn på andras bekostnad.

Att läsa Annie Besant är ibland både intressant och tankeväckande.

Erik Rodenborg 16/1 2011

Annie Besant, androcentrism och "hemliga mästare"

En lite störande sak med Annie Besants skrifter är hur hon hela tiden använder ett så manscentrerat språkbruk. Det gäller förstås hennes Blavatsky-inpirerade uppfattning om det hemliga brödraskapet och där beror det måhända på att hon synbarligen menar att det endast handlar om män. Mer om det nedan.

Men det gäller faktiskt också när hon beskriver både teosofer och andligt sökande människor. Hon använder hela tiden ord som "män" och "han". I det sista fallet syftar jag ju inte på när hon beskriver konkreta män, utan att hon använder ordet "han" när hon beskriver tänkta abstrakta anhängare.

Detta i en organisation där hon själv, en kvinna, var den högste ledaren. Och som grundades av en kvinna, Madame Blavatsky. Och vars främsta konkurrentorganisation (det som numera är TS Pasadena) också leddes av en kvinna, Katherine Tingley.

Både TS Adyar och TS Pasadena hade mängder av kvinnliga medlemmar. Ändå beskriver Besant dem i nästan alltid manliga termer.

Man kan invända att den typen av språkbruk var allmänt då. Men jag tror nog att hon går längre än vad som var brukligt även då. Jag kan ha fel i det, men i så fall visar det på hur extremt androcentriskt det allmänna språkbruket var, och det är ju i så fall intressant i sig.

Det är ju i sig en avspegling av en mansdominerad värld, förvisso. Men LITE konstigt är det. Speciellt som Besant själv hade en bakgrund som aktiv feminist. Och hade gjort en hel del nytta i sådana frågor...

Nu menade Besant förstås inte att TS bara hade manliga medlemmar, och sympatisörer. Men när det gäller "de hemliga mästarna" använder hon också konsekvent manliga termer - och där verkar hon faktiskt, liksom Blavatsky, mena att de endast VAR män. Alla de som någonsin namngavs eller beskrevs verkar i alla fall presenterats som män.

Det vore i så fall underligt att det skulle finnas ett "esoteriskt brödraskap" med mer eller mindre övernaturliga män - medan deras "redskap" i TS ledning i hög grad bestod av kvinnor. Monica Sjöö har i några inlägg om New Age och kanaliseringar tagit upp problemet. Jag återkommer senare till hennes kritik av New Age och framförallt teosofin, som jag i och för sig ofta finner aningen ensidig och förenklad.. Men i just den här frågan ser hon ut att ha en viktig poäng.

Om någon teosof händelsevis råkar se detta skulle jag gärna vilja höra hur teosofer idag ser på frågan om esoteriska manliga mästare. Nu beskrivs ju dessa "brödraskap" som altruistiska människovänner utan någon som helst strävan efter egen makt... Men trots det - idén om ett exklusivt manligt brödraskap som verkar bakom kulisserna, ger för mig ett aningen creepy intryck.

Erik Rodenborg 12/1 2011

Annie Besant igen

Fortsätter med att läsa om teosofi, men har för tillfället gett upp någonstans i mitten av andra bandet av "Den hemliga läran" och på nytt börjat med småskrifter av Annie Besant. TS Pasadena må säga vad de vill, men många av Besants skrifter är förmodligen några av de mest lättlästa, pedagogiska och sympatiskt hållna presentationerna av den teosofiska idétraditionen.

Så länge hon inte berör ämnen som australiska urinvånare förstås. Där leder hennes bundenhet till Blavatskys science fiction-liknande rasteori inte endast till fantastiska spekulationer om lemurier och atlantider, utan en mycket obehaglig, och okunnig, beskrivning av aboriginerna - en reellt existerade folkgrupp. Att hon hade sällskap av många, många andra i det sena 1800-talet (har inte sett henne skriva om just det ämnet efter 1898, men det kan finnas senare texter jag ännu inte läst!) gör inte det hela så mycket bättre.

Men i övrigt gillar jag mycket att läsa Besant. Det som är jobbigt i hennes skrifter är nog när hon dogmatiskt försöker följa mindre lyckade avsnitt av "The Secret Doctrine" - när hon frigör sig från dessa tråkiga teman blir hon betydligt mer angenäm!

Hennes resonemang om medvetande och materia ligger nog nära vad jag själv tycker. Hennes åsikter om livet efter döden osv. är dessutom sympatiska, men där har jag ju definitivt ingen åsikt... Men det vore ju roligt om hon hade rätt! Hennes infallsvinklar på evolutionsteori är intressanta.

För övrigt. De som tycks tro att det finns något genuint gemensamt mellan teosofin och mörkermagiker som Aleister Crowley (och ja, det finns inte så få personer som fått för sig det - det är bara att leta lite på nätet!) borde testa och läsa Annie Besant och Crowley parallellt (om man står ut med att tvinga sig igenom Crowleytexter, förstås)! De är som natt och dag.

Flera av Besants texter från 1890-talet skulle kunna vara skrivna i direkt polemik mot Crowley, alldeles oavsett kronologin. Nej, de är de förstås inte, men att mycket skulle kunna vara det visar på avgrunden mellan de båda traditionerna. Kritiken mot allt som ens avlägset liknar mörkermagi är hård. Och mycket sympatisk.

Jag plågade mig alltså igenom Aleister Crowley för min lic-uppsats, mellan 1996 och 1998. Det kändes som att vada genom mögel, eller nåt sånt. Att läsa Annie Besant känns ofta mer som att gå på en byväg på sommaren, för att nu ägna mig åt småfåniga metaforer.

Ja, jag gillar som ni ser att läsa Annie Besant. Jag ska fortsätta med den läsningen ett bra tag till.

Erik Rodenborg 12/1 2011

Madame Blavatsky och Anne Besant

För några veckor sedan var jag förkyld, Det var jag kanske en vecka, och som mest hade jag 39 graders feber. Nu är febern borta sedan fem dagar, men en irriterande hosta återstår.

Den värsta febernatten hände något konstigt. Mitt i feberyran fick jag plötsligt en impuls att jag helt enkelt MÅSTE läsa något om eller av madame Blavatsky, teosofins grundare. Det bara kom.

Teosofin var kanske den främsta tidiga inspirationskällan till vad som idag kallas "New Age". Den byggde upp en säregen syntes av hinduism, buddhism och ockultism, som sedan överlevt och spritt sig i en massa miljöer.

Jag har alltid svårt att vara stilla inne l lägenheten, även när en eventuell läkare skulle ha ordinerat det. Så dagen efter åkte jag till Stockholm, gick till New Age-bokhandeln Vattumannen, och köpte Marion Meades Blavatskybiografi "Madame Blavatsky: the woman behind the myth". Den var spännande, men ändå något av en besvikelse. Det visade sig att Marion Meade inte var speciellt intresserad av teosofi eller för den delen religion överhuvudtaget. Hennes specialitet var biografier över kända personer, och hon hade bland annat skrivit böcker om Woody Allen och Buster Keaton. Och vad gäller hennes religonskunskaper verkar hon tro att en Buddha och en Boddhisatva är samma sak...

Inledningsvis skriver hon förresten att Blavatsky hade ett storslaget projekt - att ersätta kristendom och materialism med sin egen lära, och att projektet misslyckades. Det är endast delvis sant. Som Olav Hammer visat i sin bok om New Age från 1997 har många New Age-föreställningar i Sverige (och det gäller troligen även en hel del andra länder i Västvärlden!) idag ett större stöd än tron på många av de kristna dogmerna. Och oerhört många av New Age-idéerna fanns redan i teosofin.

När jag tillfrisknat från förkylningen fortsatte jag att leta reda på litteratur med anknytning till Blavatsky och teosofin. Det finns hur mycket som helst.

Varför detta intresse? Saken är den att när det gäller Blavatsky och teosofin har jag en inre motsägelse. Intellektuellt fick jag närmast en chock när jag läste (eller försökte läsa) hennes "Den hemliga läran" 1999. Min intellektuella reaktion var att jag knappast läst något så uppenbart nonsens någon gång tidigare i hela mitt liv. Och det vill inte säga lite.

Men däremot har jag aldrig känslomässigt tyckt illa om Blavatsky eller huvudströmningen inom teosofin i sig. Som "ockultister" betraktat verkar de ha varit beskedliga, sympatiska, och stillsamma. Jämför gärna med en definitivt obehaglig figur som Aleister Crowley!

Men det finns ett mycket bestämt undantag, förstås. Jag syftar på när de under några årtionden fram till 1929 spred en bisarr kult runt indiern Krishnamurti. Som de "adopterade" redan som barn och sedan placerade hos (den ganska så uppenbara pedofilen) Charles Webster Leadbeater, som själv hade "uppfunnit" kulten av Krishnamurti. De hävdade att Krishnamurti var en ny världsfrälsare, ända till dess att han själv 1929 bröt med teosofin, förnekade att han skulle vara någon frälsare och för övrigt mer privat senare förklarade att han såg Leadbeater som en utpräglat ond människa. Om detta kan man läsa i Olav Hammers bok "Profeter mot strömmen".

En av de ansvariga för att denna kampanj fick pågå var Blavatskys de facto efterträdare inom huvudgrenen inom teosofin, Annie Besant. Nu tror jag inte att Besant var ond. Däremot var hon direkt naiv i sin inställning till Leadbeater och hans projekt. Hon kände till anklagelserna mot Leadbeater, men valde att blunda med båda ögonen.

Men just Annie Besant fascinerar mig. Hon är en av de bästa skribenterna i den tidiga teosofiska rörelsen. Hon låter aldrig så underlig som Blavatsky till och från själv kan låta, och hon ger intrycket att ha varit en utmärkt och pedagogisk föreläsare.

Innan hon blev teosof var hon fritänkare, ateist och "fabiansk socialist" (vilket i praktiken var det samma som vänsterliberal!) . Men 1889 omvändes hon till teosofin, efter ett ha träffat Blavatsky själv. Det var närmast en ömsesidig förälskelse, och så kom det sig att när Blavatsky dog två år senare hade hon fått en de facto efterträdare som främsta ledare inom rörelsen.

De senaste dagarna har jag läst flera av Besants böcker, och hon har skrivit ganska många, De ger för det mesta ett riktigt sympatiskt intryck. Eller mer exakt: när jag läser dem inser jag att jag VILL tro på dem! Men tyvärr inte riktigt kan...

Den tidiga teosofin utvecklades i motsättning mot å ena sidan kristendomen, å andra sidan materialismen. Den kom just då naturvetenskapen såg som mest mekanisk ut - före Einstein och Max Planck. I det kausala materiella fängelse som verkade omge oss, enligt fysiken, tände teosoferna en smula hopp, åtminstone hos en grupp av intellektuella från medelklassen.

Och Besant utrycker detta så sympatiskt, så pedagogiskt, jag höll på att säga kärleksfullt. Mycket skulle jag spontant kunna tro på i sig - den nämast animistisk-panteistiska synen på världen, tron på naturandar, tron på att ondskan hela tiden till slut får sitt straff - inte ett utifrån kommande utan genom logiken hos de onda handlingarna i sig!

Å andra sidan - när man plötsligt stöter på den benhårda övertygelsen om existensen av "det vita brödraskapet" - denna påstådda samling av esoteriska mästare som enligt teosoferna vägledde madame Blavatsky - blir man ju lite bekymrad. Att på så sätt Blavatskys obestridliga geni förminskas och hon endast blir en kanal för visa män från Tibet (som verkar kunna ta sig överallt och skicka brev till både Blavatsky och hennes anhängare, från alla möjliga delar av jorden) - verkar inte bekymra teosoferna.

Inte heller verkar någon ställa sig frågan varför alla dessa "mästare" (så vitt jag kan se utan ett enda undantag, men rätta mig gärna!) var män. Manliga mästare som verkar genom kvinnliga medier - ja, Blavatsky fick ju i detta avseende efterföljare i bland annat Alice Bailey!

I grunden är jag absolut inte materialist, och jag kommer aldrig att bli "kristen". Jag tycker nog att teosofin spelade en positiv roll under 1800- och tidigt 1900-tal genom att argumentera för ett alternativ till dessa två konkurrerande ideologier.

Och Annie Besant gjorde det så bra. Tråkigt bara att hon i flykt från den kristna dogmatiken till sist hamnade i ett eget system som var så okritiskt i sin längan efter verklig kontakt med "mästarna" att hon i slutändan föll platt för pedofilen Leadbeaters Krishnamurtiprojekt.

Annie Besant dog bara en kort tid efter att Krishnamurti själv tog avstånd från den av Leadbeater skapade, och av Besant godkända, Krishnamurtikulten. Så vitt jag fattar blev hon ganska så knäckt av detta. Som sagt, jag tror att hon menade mycket väl. Det hela är väldigt tragiskt.

Men läs gärna hennes böcker, de är faktiskt för det mesta en fascinerande läsning. Tycker jag i alla fall.

Erik Rodenborg 12/11 2010

Bilden: Annie Besant på 1880-talet.