H.P. Lovecraft, Necronomicon och "svart magi"

/Från min huvudblogg 20 september 2018/

 Howard Philips Lovecraft var en skräckförfattare. Han gjorde inte anspråk på att vara något annat. Av hans kvarlämnade anteckningar framgår klart att han var materialist, och vare sig trodde på demoner eller ett liv efter detta.

Ändå har många fått för sig att han var en praktiserande ockultist, och att hans böcker avspeglade en ockult världsåskådning. Dit kan räknas personer med de mest skilda åsikter - alltifrån en ledande satanist som Anton LaVey - till en ettrig anti-satanist som Carl Raschke.

Det är sant att magi spelar en central roll i Lovecrafts skräckberättelser. Men det var alltså en renodlad litterär fiktion.

Det hindrar inte att Lovecraft kan ha inspirerat magiker av olika slag, Hans berättelser är suggestiva, och om man anstränger sig kan man utan svårigheter konstruera "magiska system” som bygger på dessa berättelser.

Precis detta är temat för John L Steadmans bok "H.P. Lovecraft and the black magickal tradition" (Weiser Books, 2015). Steadman är själv en praktiserade "magiker" och medlem i Ordo Templi Orientis (OTO), en organisation som till stor del bygger på Aleister Crowleys läror.

Boken är en märklig kombination av riktigt sofistikerade analyser - och rena absurditeter.

Till det förstnämnda hör jämförelserna mellan Lovecrafts magiska fantasivärld och de magiska systemen hos exempelvis Voodoo, Wicca, Church of Satan, och Kenneth Grants utbrytargrupp från OTO.

Samtidigt bygger analysen på ganska säregna definitioner av såväl "vit" som "svart" magi.

För det mesta brukar dessa kategorier definieras etiskt. Vit magi är välvillig, och har "goda" syfen - som hälsa, framgång, välmående. "Svart" magi innefattar ritualer för att döda eller skada magikerns fiender, eller andra som hen av någon anledning ogillar. Liksom ritualer för att tvinga människor att lyda magikerns vilja.

Men Steadman definierar dessa kategorier på ett helt annat sätt. Vit magi är för honom en praktik där magikern tvingar andeväsen att underkasta sig hens vilja. Svart magi beskriver en praktik där magikern underkastar sig de frambesvurna väsendenas vilja.

Det leder till att han ser Aleister Crowley som en "vit" magiker, eftersom denne hela tiden betonade att det är magikern som ska kontrollera andarna, inte tvärtom.

Däremot är Wicca "svart magi", eftersom wiccaner enligt Steadman underkastar sig de andeväsen de manar fram.

Enligt de vanligaste definitionerna  torde det vara tvärtom.  Wicca förbjuder skademagi, och betonar att magiska ritualer endast får tjäna goda (eller på sin höjd neutrala) syften. Crowley förespråkade såväl skademagi, som magiska metoder som är mycket svåra att se som "vitmagiska".

Det är sällan jag upplevt någon form av sympati för "svart magi" men när jag tar del av definitionerna i denna bok har jag svårt att låta bli. För om det finns något som närmast äcklar mig är det bilden av den (för det mesta manlige) macho-magikern som kallar ner andeväsen, binder dem på olika sätt, och sedan tvingar dem att tjäna magikerns egoistiska vilja. Det förefaller mig mest av allt som en "magisk" version av plågsamma djurförsök....

Men,  utifrån nästan alla tänkbara definitioner, är förstås Lovecrafts berättelser ofta en beskrivning av svart magi. De väsen Lovecraft beskriver har ju knappast några försonande drag, och de som frambesvärjer dem framstår ju mest av allt som rena redskap för de krafter de besvärjer fram. Ordet "nyttig idiot" ligger nära till hands.

Det är klart att det inte går att kontrollera Cthulhu, Nyarlathotep eller Yog-Sothoth. Det torde var och en som läst Lovecraft kunna inse...

Det är helt klart att magiska strömningar som låter sig inspireras av Lovecraft, inte gärna kan betona magikerns makt och kontroll.

Bokens analys av en del sådana grupper, framför allt Kenneth Grants OTO-utbrytning, är intressant.

Steadman är inte så okunnig att han tror att Lovecraft var en ”magiker”. Men han antyder att Lovecraft ändå på något intuitivt sätt kunde inspireras av kosmiskt-magiska verkligheter och att han därför utan att veta om det kunde skapa ett  effektivt magiskt system på riktigt. Ja, om man nu tror att det kan finnas sådana system är ju resonemanget ganska så invändningsfritt.

Men sedan har vi detta med Necronomicon...

Necronomicon tillhör ju det mest centrala i Lovecrafts mytologier. Skriven av "den galne araben Abdul Alhazred”, och översatt till latin av Olaus Wormius, är det en bok som öppnar dörrarna till de världar där Cthulhu och de andra kan nås.

Det mest kända citatet från Necronomicon, "That is not dead which can eternal lie - and with strange aeons even death may die" är förresten riktigt vackert...

Men Lovecraft var ju helt klar med att Necronomicon inte finns. Boken var fiktion från början till slut.

Trots det har det kommit diverse böcker genom åren som hävdat att just dessa är en översättning av den "riktiga" Necronomicon.

Steadman ägnar två kapitel åt den frågan., I det första avvisar han olika kandidater till att vara den "riktiga" Necronomicon och visar - ofta riktigt skarpsinnigt -  varför så inte kan vara fallet.

Men i nästa kapitel tar han upp en version som publicerades 1977, och hävdar till, antar jag,  många läsares bestörtning, att den på något sätt är den äkta versionen.... Dess tillkomsthistoria är ju lika suspekt som alla de andra Necromiconversionerna -  men Steadman verkar ändå på största allvar (?) tro på den. Ett av hans argument för dess äkthet är att det magiska system som finns i denna version är "effektivt". Ja, som praktiserande magiker borde han ju veta... ;-)

När man kommit så långt kvaddas nog hela bilden av ”analytikern” Steadman. Det spelar ingen roll hur sofistikerade analyser han än kan komma med, nu framstår han ju mest som en vanlig crackpot.

Hans effektivitetsargument torde för övrigt vara suspekt även för den som till äventyrs tror på magi.Varför skulle det vara ett argument för att boken är gammal, och "äkta"? Det finns väl i så fall inget som hindrar att en genuin "magiker" kan lägga fram effektiva magiska ritualer även i en nyskriven bok med en falsk tillkomsthistoria...

När man väl blivit misstänksam, kan man ju sedan titta lite mer noga på andra saker i boken. Och upptäcka Steadmans tro att Madame Blavatskys "Book of Dzyan" är en översättning från Rig Veda, och att Michael Baigent,  medförfattare till "Holy Blood, Holy Grail" 'är en seriös historiker....

Howard Philips Lovecraft trodde inte på ett liv efter detta. Men om han hade fel om den saken, och nu kan ta del av Steadmans bok från någon annan dimension, torde han bli ganska road....


Howard Philips Lovecraft

"Det ockulta sekelskiftet"

En bok med titeln "Det ockulta sekelskiftet - esoteriska strömningar i Hilma af Klints tid" har nyligen kommit ut på förlaget Volante. Bokens författare är Per Faxneld, tidigare känd för sina arbeten om satanism. Den kan beställas här.

Titeln motsvarar kanske inte helt innehållet. Den esoteriska konstnären Hilma af Klint behandlas en del, framför allt mot slutet av boken. Att hon finns med i redan i titeln; beror på att den bygger på ett textunderlag som Faxneld skrev till en utställning om henne och de två andras kvinnliga esoteriska författarna Tyra Kleen  och Lucy Lagerbielke.

Att det just blev Hilma af Klint som nämns  i titeln ska bero på att hon är den mest kända av de tre.

Men boken är ju mer övergripande än vad titeln skulle kunna antyda. Det är också en kortfattad och pedagogisk skildring av esoteriska och ockulta strömningar runt sekelskiftet Men den tar också upp både deras tidigare historia och hur de tagits upp i Sverige. I ett fall - Emanuel Swedenborg - sammanfaller ju detta,

Den är som sagt pedagogisk - och dessutom mycket rikligt illustrerad. De ofta mycket väl valda bilderna är en av de saker som klart bidrar till till bokens läsvärde.

Esoterismens/ockultismens moderna historia  avhandlas på bokens första 100 sidor. Det ger en bra kortfattad översikt. Den är också välvilligt hållen; den som vill kan ju jämföra med hur en del av dessa personer och grupper behandlas  i Olav Hammers inte speciellt välvilliga bok "Profeter mot strömmen"...

Fast ibland kan faktiskt 'även Faxneld bli lite syrlig.  Avsnittet om Rosenkorsorden är nog det främsta  exemplet. Rubriken "Det mystiska budskapet som inte fanns (utan fick uppfinnas): rosenkorsarna" är närmast obetalbar.

Annars inleds historieskrivningen  med ett avsnitt om alkemi. När man hör ordet "alkemi”  associerar nog flesta till ord som "pseudovetenskap" eller mer välvilligt till att det var en förvetenskaplig  föregångare  till kemin. Men i alkemin fanns också en strävan att uppnå en själens  renhet - att även förädla personligheten., Mot slutet kom nog denna del att alltmer dominera, då insikten om det omöjliga  i det rent kemiska projektet blev mer allmän.
'
Det finns ett kort, och ganska välvilligt, avsnitt om frimurarorden. Den som letar lite kan ju lätt få en alternativ och  mindre välvillig  historieskrivning -  på annat häll.. Men det bör noteras att Faxneld beskriver sekelskiftet och perioden före detta. Om frimurarna då ofta sågs som något radikalt, något subversivt, något som nästan kunde ses som "vänster" gäller detta ju definitivt inte nu.

Det finns som sig bör ett avsnitt om spiritism.  Och som sagt ett om Swedenborg.

Efter dessa behandlas teosofin - en rörelse som troligen fick ett inflytande på det kommande århundradets  esoterik och ockultism . som knappast kan överskattas.

Frågan är ju exempelvis hur en New Age-rörelse skulle kunnat se ut utan teosofin - om det ens hade funnits  en New Age-rörelse.

Teosofin blev attraktiv eftersom den hos (framförallt) välutbildade i den övre medelklassen skapade ett tilltalande alternativ till en dogmatisk kristendom på nedgång, och till en "själlös" materialistisk världsbild, som många såg som ett hot mot "andliga värden".

Teosofin var på sätt och vis monistisk -  bakom allt finns en gudomlig urgrund som egentligen aldrig kan definieras, eller på allvar förstås. Men under; denna finns en rad andliga krafter och väsen. All materia, har en form av medvetande. Allt lever, det finns ingen "död materia".

"Ondska" sågs hos Madame Blavatsky  som något som inte existerar som en klart explicit kategori.   Hon argumenterade dessutom  i sitt mastodontarbete  "Isis unveiled "  entydigt för att Satan/Djävulen inte existerade.

Så när Per Faxneld – på sidan 71-72 –efter att ha tagit upp ett avsnitt i Blavatskys andra mastodontarbete ”The Secrett Doctrine”,  där Satan på ett ställe beskrivs positivt och Gud negativt  -  tillägger att Satan inte är "tillräckligt central" hos Blavatsky för att hon ska kunna beskrivas som "satanist" är det ett ganska så uppenbart  understatement. Faxneld har uppenbarligen rätt i att uttalandet  i Secret Doctrine var avsett som en provokation. Dikotomin Gud-Satan är i grunden helt oförenlig med hela det teosofiska system som Blavatsky skapade.

Sedan går Faxneld igenom de utbrytningar  och splittringar som skedde inom den teosofiska rörelsen kring och sekelskiftet. och några år därefter. . Han avslutar detta avsnitt med att ta upp Rudolf Steiners roll.. Det  kan nog ses som besvärande för  antroposoferna. Dessa brukar endast  nämna Blavatsky i förbigående, och brukar inte acceptera en syn där antroposofin beskrivs  som en  av många utbrytningar från teosoftin. Men det är ju exakt det det den är – vilket  Faxneld  påpekar. Han formulerar det till och  med så här:  (s. 94) : ”I stort sett var hans /Steiners/ idéer  övertagna nästan rakt av från Blavatsky". Ingen antroposof skulle nog hålla med.....

De mest centrala  av teosofins  teoretiker omkring sekelskiftet  (som Helena Blavatsky, Annie Besant, Katherime Tingley, Alice Bailey) var ju kvinnor. Det retade ju upp en del manschauvinister. Faxmeld beskriver August Strindbergs ettriga attacker mot Blavatsky. Hon måste verkligen ha retat upp honom - då han går så långt som att beskriva Teosofiska Samfundet som en samling härsklystna kvinnor, indiska strypare (!) och andra lönnmördare (!!). (Faxneld, s. 79).

Efter den allmänna genomgången av lärorna  och dess utveckling kommer ett kapitel hur esoterismen avspeglades  i konst och litteratur.

Till sitt kommer Faxneld till det ämne som ser ut att vara orsaken till att boken blev skriven - i kapitlet "Tre kvinnliga esoteriska konstnärer i Sverige".  De tre var Lucie Lagerbielke, Tyra Kleen och Hilma af Klint.

Boken börjar med Lucie Lagerbielke, Hon växte upp i  en mycket rik borgerlig familj, och hennes konstnärliga  skapande var oftast direkt kopplat till övernaturliga upplevelser. Hon var kanske inte en tekniskt skicklig konstnär, men hennes bilder avspeglade en esoterisk världsbild. På sätt och vis tycker jag nog själv att hennes bilder kanske var de mest fascinerande av de som beskrivs i detta kapitel.

Tyra Kleen var uppvuxen i en adelsfamilj. Hon sågs i motsats till Lucie som  tekniskt skicklig konstnär, men hennes bilder kom inte från några  direkt övernaturliga upplevelser. Hon blev för övrigt efter ett tag teosof.

Hilma af Klint växte också upp i en adelsfamilj. Redan som 17-åring hade hon deltagit i spiritistiska   seanser och i vuxen ålder -  var hon med och bildade en grupp av fem kvinnor – som helt enkelt kallades  "De fem" -  som bland annat sökte direkt kontakt med andeväsen. De ansåg sig indirekt  kommunicera med abstrakta tankeformer  som befann sig på en hög  esoterisk nivå. - som kallades "De höga". Men  dessa förmedlades  sav "lägre" andar som framträdde med människonamn. Hilma af Klibnt såg sig som  kristen, och blev efter ett tag  aktiv antroposof. Det var  logiskt, eftersom antroposofin troligen var den mest "kristna”  av de mer kända utbrytningarna  från teosofin..

Som helhet ger boken en tilltalande  bild av det förra sekelskiftets esoterism. Faxneld nämner dock  i förbigående ariosoferna - som kombinerade ett aggressivt försvar av "den ariska rasen" med andra reaktionära idéer.  Ja,   esoterism och ockultism  finns ju i många former - alltifrån de mer uppbyggliga (eller i alla fall harmlösa!) - till de mest destruktiva .

Den som vill ta del en sympatisk bok om den förstnämnda  av dessa kategorier kan ju gärna läsa ”Det ockulta sekelskiftet”.

Hilma af Klint