Sveriges Radio om Madame Blavatsky

Helena Petrovna Blavatsky var grundare av den teosofiska rörelsen, och var en mycket fascinerande person.

På radio kan man nu höra ett program om henne, där bland annat Per Faxneld medverkar, och säger mycket som är  intressant.

Det bör tilläggas att medan programmet nämner att Blavatsky hade en spiritualistisk period, nämner det aldrig att hon sedan tog avstånd från spiritism och spiritualism och förnekade att det överhuvudtaget var möjligt att få kontakt med döda människor.

(De "mästare" hon sade sig vara i kontakt med ska ju inte enligt henne varit döda, utan levde så vitt jag förstår vidare, med övernaturliga egenskaper, och det för att hjälpa mänskligheten...).

Men fascinerande är hon som sagt. En person vars inflytande på dagens esoterism, hos exempelvis New Age-rörelsen, och många olika sekter, knappast kan överskattas,  Lyssna gärna. 

 

Sigill för Teosofiska Samfundet, från 1875.  

"Det ockulta sekelskiftet"

En bok med titeln "Det ockulta sekelskiftet - esoteriska strömningar i Hilma af Klints tid" har nyligen kommit ut på förlaget Volante. Bokens författare är Per Faxneld, tidigare känd för sina arbeten om satanism. Den kan beställas här.

Titeln motsvarar kanske inte helt innehållet. Den esoteriska konstnären Hilma af Klint behandlas en del, framför allt mot slutet av boken. Att hon finns med i redan i titeln; beror på att den bygger på ett textunderlag som Faxneld skrev till en utställning om henne och de två andras kvinnliga esoteriska författarna Tyra Kleen  och Lucy Lagerbielke.

Att det just blev Hilma af Klint som nämns  i titeln ska bero på att hon är den mest kända av de tre.

Men boken är ju mer övergripande än vad titeln skulle kunna antyda. Det är också en kortfattad och pedagogisk skildring av esoteriska och ockulta strömningar runt sekelskiftet Men den tar också upp både deras tidigare historia och hur de tagits upp i Sverige. I ett fall - Emanuel Swedenborg - sammanfaller ju detta,

Den är som sagt pedagogisk - och dessutom mycket rikligt illustrerad. De ofta mycket väl valda bilderna är en av de saker som klart bidrar till till bokens läsvärde.

Esoterismens/ockultismens moderna historia  avhandlas på bokens första 100 sidor. Det ger en bra kortfattad översikt. Den är också välvilligt hållen; den som vill kan ju jämföra med hur en del av dessa personer och grupper behandlas  i Olav Hammers inte speciellt välvilliga bok "Profeter mot strömmen"...

Fast ibland kan faktiskt 'även Faxneld bli lite syrlig.  Avsnittet om Rosenkorsorden är nog det främsta  exemplet. Rubriken "Det mystiska budskapet som inte fanns (utan fick uppfinnas): rosenkorsarna" är närmast obetalbar.

Annars inleds historieskrivningen  med ett avsnitt om alkemi. När man hör ordet "alkemi”  associerar nog flesta till ord som "pseudovetenskap" eller mer välvilligt till att det var en förvetenskaplig  föregångare  till kemin. Men i alkemin fanns också en strävan att uppnå en själens  renhet - att även förädla personligheten., Mot slutet kom nog denna del att alltmer dominera, då insikten om det omöjliga  i det rent kemiska projektet blev mer allmän.
'
Det finns ett kort, och ganska välvilligt, avsnitt om frimurarorden. Den som letar lite kan ju lätt få en alternativ och  mindre välvillig  historieskrivning -  på annat häll.. Men det bör noteras att Faxneld beskriver sekelskiftet och perioden före detta. Om frimurarna då ofta sågs som något radikalt, något subversivt, något som nästan kunde ses som "vänster" gäller detta ju definitivt inte nu.

Det finns som sig bör ett avsnitt om spiritism.  Och som sagt ett om Swedenborg.

Efter dessa behandlas teosofin - en rörelse som troligen fick ett inflytande på det kommande århundradets  esoterik och ockultism . som knappast kan överskattas.

Frågan är ju exempelvis hur en New Age-rörelse skulle kunnat se ut utan teosofin - om det ens hade funnits  en New Age-rörelse.

Teosofin blev attraktiv eftersom den hos (framförallt) välutbildade i den övre medelklassen skapade ett tilltalande alternativ till en dogmatisk kristendom på nedgång, och till en "själlös" materialistisk världsbild, som många såg som ett hot mot "andliga värden".

Teosofin var på sätt och vis monistisk -  bakom allt finns en gudomlig urgrund som egentligen aldrig kan definieras, eller på allvar förstås. Men under; denna finns en rad andliga krafter och väsen. All materia, har en form av medvetande. Allt lever, det finns ingen "död materia".

"Ondska" sågs hos Madame Blavatsky  som något som inte existerar som en klart explicit kategori.   Hon argumenterade dessutom  i sitt mastodontarbete  "Isis unveiled "  entydigt för att Satan/Djävulen inte existerade.

Så när Per Faxneld – på sidan 71-72 –efter att ha tagit upp ett avsnitt i Blavatskys andra mastodontarbete ”The Secrett Doctrine”,  där Satan på ett ställe beskrivs positivt och Gud negativt  -  tillägger att Satan inte är "tillräckligt central" hos Blavatsky för att hon ska kunna beskrivas som "satanist" är det ett ganska så uppenbart  understatement. Faxneld har uppenbarligen rätt i att uttalandet  i Secret Doctrine var avsett som en provokation. Dikotomin Gud-Satan är i grunden helt oförenlig med hela det teosofiska system som Blavatsky skapade.

Sedan går Faxneld igenom de utbrytningar  och splittringar som skedde inom den teosofiska rörelsen kring och sekelskiftet. och några år därefter. . Han avslutar detta avsnitt med att ta upp Rudolf Steiners roll.. Det  kan nog ses som besvärande för  antroposoferna. Dessa brukar endast  nämna Blavatsky i förbigående, och brukar inte acceptera en syn där antroposofin beskrivs  som en  av många utbrytningar från teosoftin. Men det är ju exakt det det den är – vilket  Faxneld  påpekar. Han formulerar det till och  med så här:  (s. 94) : ”I stort sett var hans /Steiners/ idéer  övertagna nästan rakt av från Blavatsky". Ingen antroposof skulle nog hålla med.....

De mest centrala  av teosofins  teoretiker omkring sekelskiftet  (som Helena Blavatsky, Annie Besant, Katherime Tingley, Alice Bailey) var ju kvinnor. Det retade ju upp en del manschauvinister. Faxmeld beskriver August Strindbergs ettriga attacker mot Blavatsky. Hon måste verkligen ha retat upp honom - då han går så långt som att beskriva Teosofiska Samfundet som en samling härsklystna kvinnor, indiska strypare (!) och andra lönnmördare (!!). (Faxneld, s. 79).

Efter den allmänna genomgången av lärorna  och dess utveckling kommer ett kapitel hur esoterismen avspeglades  i konst och litteratur.

Till sitt kommer Faxneld till det ämne som ser ut att vara orsaken till att boken blev skriven - i kapitlet "Tre kvinnliga esoteriska konstnärer i Sverige".  De tre var Lucie Lagerbielke, Tyra Kleen och Hilma af Klint.

Boken börjar med Lucie Lagerbielke, Hon växte upp i  en mycket rik borgerlig familj, och hennes konstnärliga  skapande var oftast direkt kopplat till övernaturliga upplevelser. Hon var kanske inte en tekniskt skicklig konstnär, men hennes bilder avspeglade en esoterisk världsbild. På sätt och vis tycker jag nog själv att hennes bilder kanske var de mest fascinerande av de som beskrivs i detta kapitel.

Tyra Kleen var uppvuxen i en adelsfamilj. Hon sågs i motsats till Lucie som  tekniskt skicklig konstnär, men hennes bilder kom inte från några  direkt övernaturliga upplevelser. Hon blev för övrigt efter ett tag teosof.

Hilma af Klint växte också upp i en adelsfamilj. Redan som 17-åring hade hon deltagit i spiritistiska   seanser och i vuxen ålder -  var hon med och bildade en grupp av fem kvinnor – som helt enkelt kallades  "De fem" -  som bland annat sökte direkt kontakt med andeväsen. De ansåg sig indirekt  kommunicera med abstrakta tankeformer  som befann sig på en hög  esoterisk nivå. - som kallades "De höga". Men  dessa förmedlades  sav "lägre" andar som framträdde med människonamn. Hilma af Klibnt såg sig som  kristen, och blev efter ett tag  aktiv antroposof. Det var  logiskt, eftersom antroposofin troligen var den mest "kristna”  av de mer kända utbrytningarna  från teosofin..

Som helhet ger boken en tilltalande  bild av det förra sekelskiftets esoterism. Faxneld nämner dock  i förbigående ariosoferna - som kombinerade ett aggressivt försvar av "den ariska rasen" med andra reaktionära idéer.  Ja,   esoterism och ockultism  finns ju i många former - alltifrån de mer uppbyggliga (eller i alla fall harmlösa!) - till de mest destruktiva .

Den som vill ta del en sympatisk bok om den förstnämnda  av dessa kategorier kan ju gärna läsa ”Det ockulta sekelskiftet”.

Hilma af Klint

Antroposofisk bibelexeges

Vattumannen är en trevlig bokhandel i Stockholm - med New Age-inriktning. Den har under årtionden legat på Drottninggatan men har nyss flyttat till Fleminggatan 35. För några dar sedan var jag för första gången i den "nya" Vattumannen.

Där köpte jag bland annat Alfred Heidenreichs bok "The unknown in the Gospels". Den består av ett antal föreläsningar han höll 1967.

I princip är det en antroposofisk exeges av evangelierna. Det är ett nytt område för mig. Jag har tidigare recenserat Annie Besants teosofiska exeges av just evangelierna. Där kände jag mig på fast mark, men antroposofi är en nästan okänd kontinent för mig.

Det är därför svårt för mig att recensera den.  Den är ganska halsbrytande - bland annat dess tolkning av varför det var just fem tusen människor samlade  i evangelieberättelsen om brödet och fiskarna.

Heidenreich föreslår att det syftar på den femte epoken i Rudolf Steiners världssystem. Enligt Steiner har världens historia sju epoker varav vi lever i den femte.

Att evangelieberättelsen talar om fem tusen människor skulle vara en antydan att den är riktad till oss, som lever i den femte epoken.

Bortsett från det djärva antagandet att evangelieförfattarna kände till Steiners lära om epoker (de hade kanske också läst Akasha-krönikan?) så uppstår för mig en annan fråga, För att på detta sätt koppla siffran 5 till siffran 5000 förutsätts väl att man har ett decimalt talsystem. Och något sådant fick vi inte i vår del av världen förrän 1400-talet - efter Kristus...

Men det finns två andra  saker som ter sig minst lika djärva.

Det första är förstås antagandet att det fanns två Jesusbarn. Detta synes bygga på en bokstavlig jämförelse mellan Lukas- och Matteus-evangeliernas släkttavlor och barndomsberättelser. Dessa skiljer sig åt och den antroposofiska förklaringen till detta var att det föddes två Jesusbarn - båda i Betlehem.

Men det är ju också klart att det senare i Bibeln endast finns en Jesus, Det förklaras med att de två Jesus förenades andligt i templet när de var var 12 år. Vid mötet överförde den ena av de två Jesus sin personlighet till den andra, så de  helt gick upp i varandra.  Den Jesus-kropp som på så sätt tömdes på personlighet dog strax efteråt.

För mig - som oturligt nog saknar förmågan att läsa Akasha-krönikan - ter sig detta mest som ett exempel på farorna med att läsa Bibeln alltför bokstavligt.

Om man läser Lukas och Matteus inledande partier bokstavligt ter sig teorin om två Jesusbarn  - och där får man nog ge antroposoferna  rätt - som en nästan nödvändig slutsats. Men problemet ligger här nog mest i just bokstavstron.

Många avsnitt i Bibeln har den karaktären att om man är bokstavstrogen i det lilla blir resultatet att man blir något helt annat i det stora. Det här är ett ganska så uppenbart exempel.

En slutsats som inte följer logiskt ur någon bibeltext är att Lazarus, som Jesus ska ha uppväckt från de döda, är författare till Johannesevangeliet. Detta har istället Heidenreich fått direkt från Rudolf Steiners så kallade läsning av den så kallade Akasha-krönikan.

Jag har ju nämnt denna tidigare här, och för de som inte hört talas om den kan jag ju mycket kort säga något om den. Akasha-krönikan ses inte som en vanlig bok - det är en kosmisk sanning om världen som man endast kan nå om man kan se direkt in i den övernaturliga världen.

Enligt antroposoferna kunde Rudolf Steiner just detta.

Men vad man än anser om detta är påståendet att Lazarus skrev Johannesevangeliet problematiskt, rent kronologiskt. Eftersom just detta evangelium är det sista, och allmänt anses skrivet på 90-talet e.kr. torde i så fall Lazarus varit minst 110 år när han skrev det.....

I övrigt är Heidenreich en såväl bildad, historiskt kunnig, som  filosofiskt och teologiskt skolad person. Så de hugskott jag lite ironiskt skriver om är förvisso  inbäddade i en på många andra sätt intressant och läsvärd skrift...


 Annie Besant och Rudolf  Steiner 1907 - fem år innan deras vägar skildes....

Madame Blavatsky, C.W. Leadbeater och spiritualismen

När Helena Petrovna Blavatsky bildade Teosofiska Samfundet (TS) skedde det efter en brytning med den spiritualistiska rörelsen. Spiritualister (liksom spiritister) anser att det är möjligt att få kontakt med de döda, och att detta kan ske i seanser.

Blavatsky ansåg inte att detta var möjligt. Hon medgav att det mycket väl kunde hända övernaturliga saker under seanser, men att det inte kunde handla om kontakt med döda individer.

Hon uttrycker sig mycket kategoriskt.

Jag ska nedan citera från Blavatskys formuleringar i "Nyckel till teosofin", den svenska översättningen från 1991 av Blavatskys "Key to Theosophy" från 1889.

”Vi hävdar att de dödas andar inte kan återvända till jorden , utom i mycket sällsynta undantagsfall. Inte heller meddelar de sig med människor på annat än rent subjektiva vägar. ” (s. 20)

De undantag hon medger är dels kontakter omedelbart efter döden, dels av människor som har utvecklats så långt att de skulle kunna uppnå Nirvana, men som pga medkänsla väljer att stanna kvar i vår värld (dvs de som i buddhismen kallas bodhisattvor).

De dödas personliga kärna kommer enligt Blavatsky mycket snart efter döden till ett tillstånd som kallas Devachan, ett tillstånd av total sällhet. Det gäller alla, både onda och goda - karmalagen påverkar först nästa inkarnation, och inte tillståndet i Devachan.

Detta tillstånd är helt skilt från vår värld. De dödas andar kan inte nås av oss,  och de kan inte nå oss.

Men kunde man då inte möta något i seanser? Jo, men det var knappast något som någon hade någon större nytta av att möta. Ibland kunde det vara elementarandar, men oftare mediets eller någon av seansdeltagarnas astralkroppar.

Men ibland kunde det ändå vara något som kommit från den döde. Men inte dennes individuella jag, som ju hade gått till Devachan, utan ett ytligt skal av den dödes personlighet, som enligt Blavatsky ”för alltid har förlorat sin besjälande tankeprincip. Den kan inte längre tänka ens på det lägsta djuriska planet".

Det har en existens men på ett mycket lågt plan. ”Fastän det saknar förnuft och tankeförmåga är det ett astralt väsen som i visa fall kan attraheras magnetiskt eller omedvetet av ett medium”(s. 84-85).

Det säger sig självt att relationen mellan teosofi och spiritualism inte blev speciellt god.¨

Men den teosofiska rörelsen splittrades strax efter Blavatskys död. De två stora grenarna från den sprickan finns  än idag. De kallas TS Adyar och TS Pasadena.

Av dessa är det Pasadena som är mest "bokstavstroget". De delar än idag Blavatskys kategoriska avståndstagande från spiritualism och spiritism.

Men i Adyarströmningen skedde en svängning i slutet av 20-talet. Startpunkten på den verkar vara Charles Webster Leadbeaters bok "Spiritualism and Theosophy" från 1928.

Det är på många sätt en märklig bok. Den större delen tar upp olika exempel på fenomen vid spiritualistiska seanser. De mest imponerande av dessa, om man nu vill tro på dem, var de som Leadbeater hävdade ägde rum i hans mors lägenhet när han var ung. Dessa liknar mer scenarior i filmer son "Poltergeist" än andra rapporterade fenomen vid seanser.

Det handlar om dramatiska materiella fenomen. Som exempelvis om hur föremål i hushållet  av sig själva organiserade sig i en hög pyramid. Eller om hur ett piano plötsligt blev alldeles vilt och började röra sig på ett sätt som var ett direkt hot mot seansdeltagarnas liv och lem.

Efter detta övergår Leadbeater till berättelser om mer "normala" seanser, och dess relation till fenomen som klärvoajans och materialisationer.

Det är först mot slutet som han tar upp frågan om hur teosofer ser på spiritualismen. I den diskussion han där för refererar han inte alls till Blavatsky, utan för ett helt eget resonemang. Även om han medger att en del av andebudskapen vid seanser kan komma från exempelvis elementarandar är det helt klart att han utgår från att i de (enligt honom uppenbarligen mycket vanliga) fall där andemeddelandena kommer från den en avliden person det verkligen är den riktiga personen som talar.

Det finns inget tal om  astrala skal, som dröjer kvar efter döden. Och Blavatskytermer som Devacha och Kama-loka förekommer inte heller.

Det målas upp en bild av döda som i största allmänhet vandrar omkring i högsta välmåga, och som kan kontaktas.

Man kan första varför TS Pasadena och flera andra teosofiska strömningar utanför Adyarsamfundet uppfattar detta som en kraftig revision av Blavatskys lära. För det är ju precis det det 'är.

Det medges ofta förresten även i Adyartrogna skrifter, som exempelvis Howard Murphets "When Daylight Comes" från 1975. Murphet menar att Blavatsky hade fel om just spiritualismen - detta i en för övrigt mycket beundrande biografi.

Avslutningsvis vill jag säga att det i Blavatskys behandling av ämnet finns en form av analytiskt djup, som enligt mig definitivt saknas i Leadbeaters ganska så pratiga genomgång.

Blavatsky var på många sätt en imponerande teoretiker. Leadbeater var det nog inte.


Madame Blavatsky, målad av Hermann Schmiechen 1884.

Teosofins ocean

Den som vill sätta sig in i teosofin bör kanske inte börja direkt med Helena Petrovna Blavatskys cirka 1000 sidor i Den hemliga läran. Kanske inte heller med en uttolkning av denna som G de Puruckers Den hemliga lärans grundtankar på över 600 sidor.

Det finns ju korta sammanfattningar, som till exempel Blavatskys Nyckel till teosofin, Annie Besants The Ancient Wisdom eller John Algeos mera nyligen utgivna skrift Teosofi: en inledande studiekurs.

Men sedan kan man förstås också läsa William Q Judges Teosofins ocean, som kom ut i original 1893, och som finns i en svensk översättning av Teosofiska Bokförlaget (tryckår saknas, men den bygger på en engelskspråkig utgåva från 1973),

Men den är nog mer svårsmält än de tre tidigare nämnda. Judge stod på den sida i den begynnande splittring, som senare skulle ge upphov till vad som idag är TS Pasadena. Denna gren ger i allmänhet ett mer dogmatiskt och svårsmält inryck än det mesta från det rivaliserande Adyarsamfundet. Och på sätt och vis märks det redan i denna bok.

Medan både Blavatsky, Besant och Algeo i de tre ovannämnda böckerna verkar vilja förmedla sig till de som inte genast vill konfrontera sig med de mest svårsmälta delarna av teosofin, verkar det inte gälla för Judge.

Han börjar med "de hemliga mästarna". Det gör i och för sig på sitt sätt även Besant i The Ancient Wisdom, men hon gör det ganska försiktigt. Men så inte hos Judge. Där får man veta att människor med övernaturliga egenskaper tryggt vakat över mänskligheten under hela dess historia. Formuleringarna är här mer drastiska än de Besant använder sig av, och torde vara mer svårsmälta idag än de var 1893.

Det sena 1800-talet präglades av utvecklingsoptimism, men sedan dess har vi fått två världskrig, Förintelsen, och nu senart den globala uppvärmningen. Det ser inte ut som om goda genier med övernaturliga egenskaper tryggt vakar över oss... kan man tycka.

Redan i tredje kapitlet går han in på solsystemets uppkomst, där han tagit scenariot från Den hemliga läran. Med tanke på dagens astronomiska kunskaper är dessa idag än mer svårsmälta än de var 1893.

Betoningen av sjutalets betydelse är också markant i boken.

Adyarsamfundets skrifter tar dessutom aldrig upp det otäcka begreppet Avitchi, ett tillstånd som enligt  Judge (sidan 86 i den svenska upplagan) kommer att drabba en speciell grupp människor. Det är enligt honom en grupp svartmagiker som under ett stort antal inkarnationer har ägnat sig år ondska för ondskans egen skull - och som enligt honom kombinerar detta med en hög intelligens.

Han avslutar med att hotfullt lägga ut texten om dessa människors öde. Med formuleringar som att de "verkligen också får lida när dess tid kommer".... innan de slutligen utplånas på ett ohyggligt plågsamt sätt.

Inte heller Blavatsky själv tar upp detta i hennes kortare presentationer, men någonstans i Den hemliga lärans enorma textmassa kan man kanske hitta en antydan till något som mycket avlägset liknar detta. Men det ligger i så fall väldigt undanskymt - så undanskymt att jag endast såg det när jag första gånge läste detta enorma verk. Andra gången hittade jag det inte hur jag än letade.

Överhuvudtaget har Adyarsamfundet en mer mjuk framtoning än Pasadena. De fördjupar sig alltså mest i de delar av de ursprungliga texterna, som kan verka mer övertygande på dagens New Age-miljöer - och sympatiska för många utanför dessa.

De tonar dessutom ner de 1800-talsmässiga raslärorna Den hemliga läran. Det gör i och för också Judge, men han kan inte låta bli att lyfta fram några av dess mest absurda delar, som att människoaporna uppstod genom en korsning mellan den "tredje rotrasen" och lägre stående apor.

Teosofin är kanske en ocean, eller i alla fall en mycket djup sjö... Men man bör nog inte börja sin djupdykning i denna genom att läsa just Judge.

Utvecklingsoptimismen inom teosofin är i alla fall betryggande, i dessa dagar, då mänsklighetens utplåning ser ut att vara ett inte helt osannolikt scenario - och det inom en ganska så snar framtid. Och då dagens allmänt accepterade kosmologi inte heller ger något som helst hopp om universums framtid.

Eller rättare sagt - den skulle kunna vara betryggande för de som har övertygats om att kunna tro på teosofins grundläggande idéer. Men just det trossprånget har i alla fall jag ännu inte kunnat ta... 

 
William Q Judge

Teosofi för nybörjare

Som de flesta torde ha märkt har jag en viss svaghet för teosofin, i betydelsen det esoteriska system som på 1800-talet skapades av Helena Petrovna Blavatsky. Enligt henne själv, och enligt i alla fall många av hennes efterföljare, skapade hon i och för sig inte detta. Hon var "endast" ett redskap för de esoteriska mästare som gav henne i uppdrag att stå i spetsen för en teosofisk rörelse.

Det må man tycka vad man vill om, men denna lära har sedan spelat en viktig roll för mycket av vad som idag kallas nyandlighet.

Det finns olika skolar av Blavatsky-anhängare, men den största är troligen anhängarna till det som brukar kallas Teosofiska Samfundet Adyar (efter deras högkvarter i Adyar i Indien).

Nu har den svenska gruppen av TS Adyar nyligen (närmare bestämt 2015) översatt en pamflett, (som i den svenska utgåvan är i A4-format och på cirka 70 sidor) som först gavs ut av TS Adyars sektion i Förenta Staterna. Dess svenska titel är Teosofi: en inledande studiekurs utgiven av Svenska Teosofiska Bokförlaget. Dess författare är John Algeo, men den bygger till stor del på bearbetningar av tidigare skrifter.

Den är pedagogisk. Man får en grundlig, men koncis redogörelse för detta fascinerade tankesystem. Den kan absolut rekommenderas för den som vill få en inblick i den teosofiska läran, åtminstone i dess Adyarvariant.

Det finns som sagt andra Blavatskytrogna strömningar, som TS Pasadena och United Lodge, men det nämns inte i  broschyren vilket jag nog tycker är lite synd.  Likheterna mellan de olika teosofiska strömningarna är stora, men det finns också en hel del skillnader.

Det som slår en vid en läsning av brochyren är att teosofin är en optimistisk tankeskola. Den ger bilden av ett i grunden harmoniskt universum, som  är välordnat och följer en andlig plan. Eller för att citera skriften i fråga: "Den /teosofin/ anser att universum är enhetlig, välordnad och målinriktad och att materien är instrumentet för livets utveckling" (s. 9). (grammatiken i citatet är originalets, inte min!)..

Några fler citat: "Evolutionen... är god, har ett ändamål och följer en plan". (s. 10). ”Den smärta, grymhet, och frustration som vi upplever i livet är resultatet av okunnighet och obalanserade handlingar, av tillfällig förvirring eller förändring. De är inte oberoende, självexisterande onda ting". (s. 11).

Solsystemet omfattar sju materieplan som genomtränger varandra. Tre av dessa är inblandade i vår personliga utveckling - det fysiska, det emotionella och det mentala. Vi får en noggrann redogörelse för de olika eteriska kropparna som är förbundna med våra materiella kroppar.
Beskrivningen här är mycket grundlig, och begrepp som ex.vis "kausalkropp" och "eterisk dubbelgångare" förklaras noga för de oinvigda.

Det är fascinerande, vare sig man vill tro det eller ej.

Den mänskliga själen är odödlig. Den överlever den fysiska döden och efter diverse mellantillstånd inkarnerar den på nytt. I likhet med i hinduismen och buddhismen  finns här både en reinkarnationslära och en karmalära. I grunden är tillvaron rättvis. Karma är en helt opersonlig princip som i slutändan skapar en form av rättvisa.

Det onda existerar - men är ingen självständig kraft. Ont är det som står i motsättning till utvecklingen, gott det som främjar den. Vad som är ont och gott kan skifta mellan olika lägen, För ett nyfött barn är den totala egoismen god, men om denna dröjer sig kvar i vuxen ålder blir den ju ond.

Evolutionen styrs inte av materiella faktorer som Darwin hävdade, utan är i grunden en andlig utveckling, Anden använder sig av materien för att skapa.

Trots sina brister utvecklas mänskligheten uppåt, i enlighet med en "gudomlig" plan. Blavatskys 1800-talsmässiga rasläror berörs, men förklaras (bortförklaras?) bland annat på följande sätt: "det är också möjligt att den esoteriska berättelsen /om raser/ på vissa områden är symbolisk snarare än historiskt bokstavlig". (s. 64).

Varje teosofs mål bör vara "att lära sig genom studier, upptäcka självet genom meditation, tjänande, främjande av harmoni mellan människor och en tillbörlig respekt för alla former av liv, i vilka former detta liv än är uttryckt". (s. 69).

Det som slår en är hur präglad teosofin ser ut att vara av tiden då den uppstod. 1800-talet var utvecklingsoptimismens århundrade. som tog sig många uttryck - alltifrån liberalism till marxism. Teosofin är i mångt och och mycket ett försök till en andlig motsvarighet till denna utvecklingsoptimism. Det är inte endast materien som utvecklas utan även anden. Och den gör det som sagt utifrån en plan.

Jag är nog (tyvärr) lite tveksam inför denna radikala optimism. Exempelvis kan jag nog tycka att avsnittet om ondskans väsen är en aning trivialiserande. All ondska är inte endast godhet som så att säga hamnat på fel plats. Och vad gäller den kosmiska planen ställer oss dagens Big Bang-scenarior en del oroande frågor om hur välordnat universum egentligen är... eller snarare inte är.

Hur jag än försöker kan jag inte med någon större tillförsikt dela denna teosofiska optimism.  Universum ter sig nog för mig snarare som en katastrofplats än något som följer en välvillig plan. Detsamma gäller kanske också mänsklighetens situation idag.

Men jag hoppas förstås att jag har fel. Och jag skulle gärna vilja att grunddragen i den teosofiska världsbilden skulle stämma. Även om jag som sagt inte upplever  att beläggen för att så är fallet är speciellt överväldigande...

PS. Broschyren torde kunna beställas från eller köpas i Teosofiska bokhandeln vid Karlaplan 5, 114 60 Stockholm.
 
Madame Blavatsky

Om Blavatskys "mästare" - och lite annat

Jag har just läst Masters of Wisdom: The Mahatmas, Their Letters, and the Path av teosofen Edward Abdill (medlem i Adyarsamfundet).

Det är en fascinerande läsning. Framförallt för att det nog är ett av de skickligaste försöken att argumentera för att de "hemliga mästare" som Helena Petrovna Blavatsky sade hade inspirerat (och i själva verket skapat) hennes lära, och som både hon och ett antal andra teosofer under 1800-talet sade sig ha haft kontakt med - verkligen existerade, och existerar.

Nej, jag blev inte övertygad, men den fick mig åtminstone att för några sekunder ställa mig frågan om det ändå inte kunde vara sant. Och det är en prestation.

Men innan jag går in på det lite om bokens avsnitt om teosofi och vetenskap. Här märker man en klar skillnad i behandlingen av ämnet om man jämför med hur olika teosofer från det konkurrerade Pasadenasamfundet brukar argumentera. De brukar ofta ställa teosofin i motsättning till exempelvis Big Bang-teorin och relativitetsteorin. De brukar ofta liera sig med inte endast plasmakosmologer utan också med pseudovetenskapliga Velikovski-anhängare.

Så ej Abdill. Han försöker tvärtom visa att Blavatsky (och de ”mästare” som enligt honom ytterst låg bakom) föregrep både relativitetsteori, kvantteori, upptäckter av elektroner, protoner och kvarkar, upptäckten av exoplaneter - och Big Bang-teorin.

För det sistnämnda citerar han faktiskt (s. 112) samma citat som jag citerade i mitt inlägg den 27 februari - fast på engelska: "Time was not, for it lay asleep in the infinite bosom of duration". Abdill kommenterar: "Almost certainly she was describing a state before the big bang".

Det är lite slarvigt. Blavatsky påstår ju själv att detta citat inte kommer från henne själv, utan från Stanzas of Dzyan - och i hennes egna kommentarer diskuterar hon ju på ett sådant sätt att denna tolkning torde vara utesluten... (Väl att märka, jag läste inte boken förrän efter att jag lagt ut inlägget den 27...).

Bortsett från denna fadäs avspeglar kanske hela avsnittet att Adyarteosoferna mer än de från Pasadena och United Lodge strävar efter att vara i samklang med både forskningsvärlden och andra vitt spridda åsikter idag....

Men så till ”mästarna”. Bokens syfte är att behandla dessa, diskutera frågan om deras existens, deras karaktär, och deras budskap (som ju enligt Abdill är nästan totalt identiskt med Blavatskys). Huvudkällorna i boken är alltså de så kallade mästarbreven och de delar av The Secret Doctrine som Abdill anser vara direkt inspirerade av "mästarna".

Men vilka ska då dessa mästare ha varit? Enligt Blavatsky var de det egentliga upphovet till hennes lära. De var människor, men de hade övernaturliga krafter, de kunde bli hundratals år, och de hade utvecklat sina förmågor genom en serie av reinkarnationer. Och de bodde oftast i Tibet. Av detta kan man kanske dra slutsatsen att ett försvar av deras existens torde vara att försvara det omöjliga - och det är nog min åsikt. Men Abdill gör det ovanligt sofistikerat.

Och ödmjukt. Han förklarar också att man absolut inte måste tro på mästarnas existens för att vara teosof. Och han betonar konsekvent deras mänskliga sida, och tonar ner den övernaturliga. Som han samtidigt inte på något sätt förnekar.

Han betonar också att mästarna själva hela tiden förklarat att ingen ska tro på dem automatiskt - och att de inte är ofelbara...

De två mästare som är mest frekvent nämnda i hans bok (och hos Blavatsky) är Moira och Koot Hoomi. Namnen är pseudonymer - enligt Blavatsky vill inte mästarna bli kända under egna namn. Den första mästare Blavatsky ska ha träffat var Moira – i London 1851. Den senaste "dokumenterade" kontakten mellan en teosof och en "mästare" var ett brev Annie Besant ska ha fått från Koot Hoomi år 1900.

Abdill avfärdar påståenden från olika utbrytare och dissidenter, som Alice Bailey och Elizabeth Claire Prophet - att de har haft kontakt med dessa "mästare" - med det huvudsaklig argumentet att den lära de där sägs ha mottagit strider mot de brev ”mästarna” under 1800-talet ska ha skrivit till ledande teosofer.

Däremot framkastar han faktiskt (på sidan 227 ff) att två kvinnliga teosofer - Dora van Gelder Kunz och Rukmini Devi Arundale - långt senare kanske hade kontakt med flera av "mästarna" - bland annat Moira och Koot Hoomi. Beläggen för detta är främst ett tal av Kunz, som hon höll 1955...

Om någon tycker allt detta är rena snurren har jag en viss förståelse för synpunkten.... Men Abdill låter som sagt mer övertygande när han försvarar denna egenartade föreställning - än någon annan jag sett ta upp samma tema. Allt är ju relativt.

Alltså. Jag vill inte på något sätt utesluta att Blavatsky under sitt resande kom i kontakt med "gurus" som inspirerade henne till grundandet av teosofin. Men det är en sak. Att dessa skulle ha förmågan att förflytta sig på ett klart övernaturligt sätt i rummet (och tiden?), kunna materialisera och dematerialisera sig, att de skulle vara hundratals år gamla osv.. Hmm, nej.

Det bör för övrigt nämnas att Abdill inte på något sätt tar upp den känsliga frågan om det även finns kvinnliga mästare. Blavatsky och de andra kontaktade nämner bara män, men ingen har någonsin sagt att det inte finns kvinnor.

Den frågan är nog på sätt och vis avgörande för mig. Inte för om jag kan tro på det, för det kan nog jag inte i alla fall. Utan för om jag vill tro på det.

Om det endast handlar om ett manligt "brödraskap" med övernaturliga krafter vill jag inte en sekund tro på det - hur "goda" de än må sägas vara skulle jag tycka att det var ganska så kusligt. Om det även finns kvinnor bland dem blir det lite mer tilltalande.

Då skulle jag kunna tänka mig att vilja tro på det. Mer att vilja är ändå inte att kunna.

Madame Blavatsky, Big Bang och relativitetsteorin

Om någon sorts föregripande av Big Bang-teorin kan återfinnas i Koranen, kan man också återfinna ett sådant i en betydligt mer nutida religionsbildning. Nämligen hos Helena Petrovna Blavatskys teosofi.

I The Secret Doctrine från 1889 har Blavatsky inledningsvis "citerat" från något hon kallar Dzyans sånger, som hon hävdar är en översättning av ett fem tusen år gammalt tibetanskt manuskript. Detta kan förstås på ganska så goda grunder betvivlas. Men samtidigt finns det där formuleringar som är lika anmärkningsvärda som de hos Koranen .

Det intressanta är nu att "direktcitaten" låter mer moderna än de tolkningar som Blavatsky själv gör av dessa. Det är faktiskt märkligt.

Om vi börjar med ett citat från första versen i tredje sången kan man där läsa följande, i den svenska översättningen, Den Hemliga Läran (1966: 89)*. Universum beskrivs som en moder, och vi kan läsa detta: "Modren sväller ut, vidgande sig inifrån och utåt liksom lotusknoppen". Ett expanderade universum, med andra ord.

Men när Blavatsky själv kommenterar låter det så här: "Vidgandet 'inifrån utåt' av Modren... häntyder ej på någon utvidgning från ett litet centrum eller utgångspunkt, utan betyder den obegränsade subjektivitetens utveckling till obegränsad objektivitet, utan avseende på omfång, begränsning eller utsträckning" .

Det var ju lite tråkigt. Det som i den citerade texten låter som ett föregripande av Big Bang bortförklarar Blavatsky med ett för 1800-talet mer "rationellt" resonemang.

Samma logik återfinns tidigare på sidan 64 i vers två av första sången , men då handlar det om tiden. "Tid fanns ej, ty den låg sovande i fortvarons oändliga sköte". Det låter riktigt einsteinskt - man föreställer sig när man läser detta en tillvaro utan tid, ungefär som einsteinska kosmologer föreställer sig att tiden skapades med universum och ej fanns "före" detta.

Men, nej, även här förstör Blavatsky bilden med följande "common sense"- resonemang: "Tiden är endast en illusion, alstrad av den följd av olika medvetenhetstillstånd, varav vårt medvetande utgöres under vandringen genom den eviga fortvaron, och den finnes ej där, varest intet medvetande finnes, i vilken illusionen kan frambringas, utan ligger då 'sovande'".

Det är lite märkligt. Medan Dzyans sånger föregriper både Big Bang och Einsteins bild av tiden som en objektivt existerande dimension, förtas det intrycket av Blavatskys kommentarer.

Nej, jag tror inte att det handlar om ett femtusenårigt manuskript, men man får ändå den rätt kusliga känslan att dessa "sånger" på dessa ställen föregriper föreställningar som inte fanns då The Secret Doctrine gavs ut, men att Blavatsky inte insåg detta...

Märkligt är det, precis som citatet från Koranen i mitt förra inlägg...

Referens
Den hemliga läran, H.P. Blavatsky, del ett, Stockholm 1966
---------------------------------------------------------------------------
*Jfr gärna engelska originalet, om ni nu misstänker att det handlar om en missvisande svensk översättning. Det gör det inte.

Ellen Key, Kata Dalström - och Annie Besant

Om lite mer än en vecka ska jag till ett seminarium som ska handla om hur Ellen Key påverkades av Annie Besant. Eller så har jag fattat det.

Ellen Key sägs ofta ha varit buddhistiskt influerad, men om jag går efter lite förhandsskvaller om seminariet ska hon egentligen ha varit influerad av just Annie Besant.

Det förvånar mig inte. För några år sedan upptäckte jag nämligen att precis samma sak gällde Kata Dalström. Hon satt i ledningen för Sveriges kommunistiska parti och kom under attack 1923 för sina "religiösa avvikelser". Dessa brukar ofta uppfattas som buddhistiska men om man läser Katas egen pamflett i frågan inser man att det som verkligen influerade henne var Annie Besants variant av teosofi.

Nu ligger teosofin sakligt sett närmare hinduismen än buddhismen så egentligen är det nog fel att tala om buddhism i sammanhanget. Det ska bli spännande att se vad som sägs om Ellen Key.

Annie Besant tillhör mina favoriter bland ledarna för religiösa rörelser. Jag vet inte exakt varför hon gör det, men faktum är att jag till och med drömde om henne för ungefär ett och ett halvt år sedan. Jag drömde att hon dök upp och förklarade att hon efter sin död blivit en del av ett hemligt "syskonskap" som man kunde få kontakt med.

Egentligen talade hon själv, i slutet av 1800-  och början av 1900-talet, i anslutning till Madame Blavatsky, om ett hemlig "brödraskap", men i drömmen var hon ju själv en del av ett sådant, och då är det lämpligare att tala om "syskonskap". Och drömmen, nej, jag tror tyvärr inte att det var en sanndröm, men hoppas kan man ju alltid....

Besants betydelse ligger till stor del i att hon lyckades göra teosofin mindre sekteristisk, och kunde integrera den bättre i den tidens motsvarigheter till New Age-miljöer. På så sätt har den del av teosofin som hon mer eller mindre formade, som brukar kallas TS Adyar, blivit mer öppen, och odogmatisk, än sina rivaler. Man kan jämföra med de främsta konkurrenterna i TS Pasadena, som idag ser ut som en stelnad sekt, vars publikationer ter sig betydligt mer verklighetsfrämmande än TS Adyars. I alla fall i mina ögon.

I detta arbete samarbetade hon nära med en viss Charles Webster Leadbeater, som dock, i motsats till Besant, verkar ha varit ganska så osympatisk som person. För att nu uttrycka det lite försiktigt.

Men denna ledarduo lyckades efter ett tag ändå tona ner några av de för den breda ockulta miljön mer osmältbara delarna av Blavatskys lära, som dess stenhårda fördömande av spiritismen. De bedrev dessutom en sorts "entrism" i katolska utbrytargrupper, och fick på så sätt under en lång tid en dominerande ställning i den märkliga "liberalkatolska " rörelsen. De (eller i alla fall Besant) lyckades också hantera TA Adyars största kris - brytningen med Krishnamurti - så smidigt att det inte krossade  organisationen, trots att risken för det ett tag nog var ganska stor...

Själv vill jag säga, inte att jag "tror" på Annie Besant, men att mycket av det hon skriver är så sympatiskt att jag faktiskt skulle vilja tro på det. Men min skepticism är så stor att jag aldrig lyckats förvandla denna önskan till en riktig tro... Om nu mot förmodan den märkliga drömmen var en sanndröm i alla fall, kan man ju hoppas att det Stora Syskonskapet kan bota mig från denna irriterade skepsis. ;-)

Men sånt händer ju aldrig mig. Därför har jag - på gott och ont - aldrig lyckats gå med i någon spännande sekt, utan endast ständigt ställt samma tröttande fråga: Hur vet de det? Och på den frågan brukar det aldrig finnas några övertygande svar.


Annie Besant

Dokumentär om Annie Besant

Vill gärna rekommendera denna intressanta och positivt hållna dokumentär om Annie Besant.

Trots att den ser ut att ha producerats i anknytning till teosofin behandlar hälften av filmen den del av Besants liv innan hon blev teosof, då hon var aktiv som socialist och feminist.

Den behandlar för övrigt Krishnamurti--historirn på ett nyanserat sätt. Den betonar också Besants aktiva stöd till Indiens frigörelse från Storbritannien.

Den är mycket välgjord. Den är endast på en halvtimme, men lyckas sammanfatta Besants livsöde mycket bra. .

Var Madame Blavatsky satanist?

Jag har vid flera tillfällen tagit upp Per Faxneld och hans definitioner av satanism. Sedan han från början definierade "satanism" ganska restriktivt - satanister var de som hyllade "Satan" och gav denne en framträdande position i sin lära - har han i sin "Satanic Feminism" skapat ett nytt begrepp med vars hjälp även de som inte har en tanke på något sådant kan definieras som satanister.

Detta nya begrepp är alltså vad han kallar "satanism sensu lato". Det beskrivs på detta sätt: "Satanism sensu lato... entails celebrations of the Devil used as a discursive strategy in a fairly demarcated and restricted manner. Examples include socialists employing Lucifer as a symbol of revolution, feminists eulogizing him as an anti-patriarchal figure, and different varities of purely literary veneration of Satan". (s. 48).

På så sätt får vi en vid skara av "satanister", som sträcker sig från socialdemokrater och anarkister på 1800-talet, till feminister som leker med tanken att ormen (och därmed Satan) är en feministisk motpol till en patriarkal Gud.

Den rymmer även teosofins grundare Madame Blavatsky.

På sidan 161 skriver Faxneld att Blavatskys huvudarbete "The Secet Doctrine" innehåller "passages of unembarassed and explicit Satanism". Det visar sig bestå av några enstaka formuleringar med positiva värderingar av Satan som symbol. Satan och ormen bryter mot stillaståendet, och blir en förutsättning för utveckling. Och denna utveckling höjer människan över det djuriska. Ungefär.

Detta återfinns ganska perifert i Blavatskys mycket omfattande produktion, där Satan annars inte har någon märkbar funktion över huvudtaget.

Definitioner kan aldrig vara felaktiga, bara mer eller mindre lämpliga. Jag tänker här inte diskutera om Faxnelds syn på Blavatskys lära som en typ av "satanism " är lämplig eller inte. Jag vill bara påpeka att Blavatsky själv inte skulle ha hållit med honom.

Ordet "satanism" förekommer på två ställen i "The Secret Doctrine". Dels rent neutralt på ett ställe, där det konstateras att kristna försökt förklara dyrkan av "hedniska" gudar som "satanism". Det andra stället är mer intressant. Det återfinns på band 2, sidan 704 i den svenska utgåvan från 1966. Där kan man läsa ett för mig aningen kryptiskt parti om "de sju besvärjelsekonsterna" inom gnosticismen.

Blavatsky skriver sedan att en av dessa "är nu allmänt känd och innebär en fara för både vår egen tid och för framtiden. Dess moderna namn är HYPNOTISM. Använd och utövad som den är, av både vetenskapligt bildade och obildade materialister, skall den, med den nu allmänt rådande okunnigheten om de sju principerna, snart bliva SATANISM i detta ords fulla bemärkelse." (Detta från den svenska upplaga som jag har tillgänglig, Den som vill jämföra med originaltexten kan ju läsa det sista stycket på denna webbsida).

Av detta kan man nog åtminstone dra slutsatsen att Blavatsky såg ordet "satanism" som ett negativt laddat ord och nog inte skulle vilja bli definierad som en sådan, av någon som helst typ. Det betyder ju inte automatiskt att Faxnelds ;definition är fel. Definitioner kan som sagt i sig inte vara fel.

Själv definierade jag ju Aleister Crowley som satanist i min lic-uppsats, trots att många hade invändningar, och trots han själv inte ville använda den definitionen. (Även om han förvisso kallade sig The Beast 666, och komponerade en hymn till Satan!)

Om man utgår från mina (i och för sig lite tvivelaktiga) definitioner i lic-uppsatsen var Crowley satanist, bland annat eftersom han öppet hyllade de (o)etiska principer som kopplas till Satan i Nya Testamentet. Det gjorde absolut inte Blavatsky. I Faxnelds definitioner har etiska principer och dikotomin gott-ont ingen som helst betydelse, så för honom blir faktiskt Blavatsky MER "satanistisk" än Crowley!

Men jag vill här alltså dessutom påpeka att även bortsett från mina dåvarande tvivelaktiga diskussioner om etiska ställningstaganden har just Blavatsky som sagt använt termen "satanism" som en pejorativ metafor för en av de värsta praktiker hon kunde tänka sig...


Helena Petrovna Blavatsky

Drömde om Annie Besant

Jag har tidigare beskrivit min irritation över hur teosofer som Annie Besant beskrivit det esoteriska brödraskap som de ansåg vakade över mänskligheten. Framförallt för att detta hela tiden framställts som just ett brödraskap, dvs em eltigrupp bestående enbart av män.

Men inatt hade jag en helt fascinerande dröm som verkade försöka besvara min fråga. Eller kanske var det en freudiansk önskedröm?

Jag drömde att jag var i en stor lägenhet där det fanns många andra människor. Vad vi gjorde där var inte helt klart, kanske var det en teosofisk konferens.

Plötslig dök Annie Besant upp där, från ingenting, Hon förklarade att hon numera tillhörde ett esoteriskt syskonskap som var oberoende av tid och rum. Och tillade - specifikt vänd till mig -  att om jag vände mig till henne kunde hon lösa mina problem. (Tala om att känna sig utvald!)

Jag var dock lite rädd för henne, eftersom jag just innan hon dök upp hade sagt något ganska syrligt om något hon en gång hade skrivit i en bok.

Observera jag skriver att jag drömde om Annie Besant...

Om jag hade velat bli sektledare skulle jag ju istället kunnat skriva att Annie Besant talade till mig i sömnen...  ;-)


 Annie Besant

When Daylight Comes

Jag har just läst ut Howard Murphets When Daylight Comes från 1975 (i en nytryckning från 1988). Det är en fascinerande biografi över Helena Petrovna Blavatsky.

Fascinerande mest för att den är så extremt dogmatisk. Jag har läst flera biografier över Blavatsky, även sådana som hårt försvarar henne. Som förnekar anklagelser om fusk, och som argumenterar för att hennes "hemliga mästare" existerade.

Men Murphet går längre. Han argumenterar inte, han utgår från att mästarna fanns (finns!) och från att Blavatsky aldrig fuskade. Och han avfärdar de som trodde att hon gjorde det som antingen mer eller mindre ondskefulla fiender - eller som nyttiga idioter för dessa.

I själva verket spelar "mästarna" en helt avgörande roll i biografin. Han använder dem som en del i skildringen - Blavatskys utveckling beskrivs självklart som orsakad av deras existens...

Jag har en fördom - nämligen att dogmatiker borde vara torftiga även som stilister. Alltså låta som - för att ta ett exempel -ett tal av Josef Stalin. Men det stämmer ju ofta inte. Murphet är en elegant stilist, och är rolig att läsa.

Men han utgår från att Blavatsky alltid hade rätt i alla viktiga avseenden. Eller rättare sagt - med undantag av en sak. Och det är ju intressant att se vad undantaget är.

Han verkar anse att hennes fördömande av spritismen var ensidig, och hårdragen. Det är intressant att denne extreme Blavatskybeundrare tycker det. På det sätet blir exempelvis en bok som Charles Webster Leadbeaters Spiritualism and Theosophy mer begriplig. Jag läste den för ett tag sedan och hajade till över hur positiv denne ledande teosof var till spiritism. Blavatsky avfärdade genomgående spiritisternas andar som bedrägliga elementarandar som lurade de medier som de besatte. Det verkade inte alls Leadbeater göra.

Det verkar faktiskt som att en hel del ledande teosofer (åtminstone från Adyarströmningen) distanserat sig frän Blavatskys fördömande av spiritismen. Det underlättar förstås för ekumeniken inom de breda New Age-miljöer som teosofin idag verkar inom..

Om Murphet hade stannat vid att okritiskt hylla Blavatsky skulle han ändå varit riktigt uthärdlig. Blavatsky är en intressant teoretiker, och även dogmatiska försvar av henne kan vara roliga  att läsa.

Men om man kollar på nätet ser man att Murphet efter ett tag bytte guru. Han blev mot slutet av sitt liv en lika okritisk anhängare av Sai Baba som han någonsin varit av Blavatsky. Han förnekade lika bestämt att Sai Baba fuskade, och avfärdade rakt av alla övertygande vittnesmål om Sai Babas systematiska övergrepp mot barn....

Det är sorgligt. Dessutom var Sai Baba i motsats till Madame Blavatsky inte på något sätt intellektuellt intressant. Att läsa Sai Babas tal och skrifter är som att vada genom rena hav av plattityder och dumheter.

Murphets bok publicerades av Adyarsamfundets eget bokförlag. Möjligen ångrade de detta efter att Murphet blev en fanatisk anhängare till en av det sena 1900-talets mer olustiga sektledare.

En klasskillnad mellan teosofi och spiritism?

I Per Faxnelds avhandling Satanic feminism: Lucifer as the liberator of woman in nineteenth-century culture finns ett kapitel om Madame Blavatsky och teosofin. Det beror på att Blavatsky och en del andra tidiga teosofer, ibland uttryckte någon typ av sympati med ormen i Första Mosebok, som de identifierade med Satan, samtidigt som de hade en feministisk agenda.

Nu använder jag mig inte av Faxnelds satanismdefinitioner, med det finns ett helt annat tema i just detta kapitel som ger mig en form av aha-upplevelse.

På sidorna 165-66 kommer Faxneld med ett påpekande som faktiskt är något jag inte alls har tänkt på förut.

Han diskuterar skilldnaden mellan den spiritistiska (eller spiritualistiska) rörelse som teosofin från början kom från, och de tidiga teosofiska samfunden. Han beskriver spriritisterna som mer folkligt demokratiska, mindre elitistiska. Han refererar andra forskare som hävdat att teosofin utvecklades av elitistiskt sinnade teoretiker som ville reformera de mer demokratiska och "vulgära"spriritisterna. Faxneld citerar också uttalanden från den tidiga teosof-ledaren Henry S. Olcott där denne angriper spriritisterna för att vara... infiltrerade av socialister!

Blavatsky hade ju (förutom att komma från den ryska aristokratin - men det gjorde i och för sig också Kropotkin och Bakunin!) kopplingar till de mer traditionella formaliserade och elitistiska delarna av den västerländsa esoterismen - som frimurare och hermetiska ordnar. I jämförelse med dessa växte de spiritistsamfund, som framförallt ville ha kontakt med nära och kära som hade dött, upp bland mer "vanliga" människor, som inte i första hand letade efter "hemliga mästare" eller sanningen om den rasmässiga utvecklingen de senaste femtio miljoner eller så åren.

Teosofin var åtminstone i sin inledningsfas (och troligen långt även efter denna!) mer elitistisk än de spiritistgrupper den kom ifrån. Konstigt nog har jag vare sig läst om denna aspekt eller som sagt ens reflekterat över den tidigare. Troligen rekryterade också spriritisterna i genomsnitt från lägre samhällsklasser än teosoferna.

Möjligen finns lite av synen på spiritismen som mer vulgär och ointressant kvar i den akademiska världen idag. I alla fall är det mitt intryck att det skrivits mycket mer om teosofins (och antroposofins) idéhistoria än om spiritismens/spiritualismens. Fast jag kan ju ha fel i detta, det kan ju bero på att jag inte letat efter det senare på samma sätt som efter det förra....

Vulkanus och teosofin

Inom teosofin finns uppfattningen att Merkurius inte är den innersta planeten. Innanför Merkurius bana finns Vulkanus, (engelska Vulcan). I dagens värld är den dock vanligtvis osynlig.

Vulkanus nämns endast i förbigående i Blavatskys "Den hemliga läran". Men en av teosofins mest systematiska teoretiker, G. de Purucker (1874-1942), som tillhörde den strömning som idag kallas Pasadena, skriver bland annat detta i "Den hemliga lärans grundtankar" (Teosofiska bokförlaget, 1988).

"Planeten innanför Merkurius blev enligt våra läror under den tredje rotrasen, efter människans fall till fysisk fortplantning, praktiskt taget osynlig för det fysiska ögat. Den 26 mars 1859 sågs en kropp passera över solskivan. Den kroppen har sedan dess inte setts igen, men andra skäl gör att en del astronomer tror att det faktiskt kan finnas en planet innanför Merkurius (även om de trots försök inte lyckats finna den). Ett sådant skäl är störningarna i Merkurius rörelse. Ett försök att med hjälp av Einsteins relativitetsteori förklara dessa störningar har nyligen gjorts, och den förklaringen är nu på modet. Våra lärare säger dock att det finns en planet innanför Merkurius. Vi kan liksom astronomerna kalla den Vulkanus". .(s. 126.)

Citatet är från föreläsningar Purucker, som sedemera ersatte Katherine Tingley som ledare för Pasadenaströmningen, höll mellan 1924 och 1927.

Nu får vi hålla i minnet att planeterna i teosofin inte endast är död materia, utan andliga entiteter.

I en långt senare text refererar Andrew Rooke ett annat verk av Purucker och skriver:

"The beautiful and sometimes forbidding photographs taken by modem spacecraft come alive as the words of ancient sages regarding the seven (or twelve) sacred planets echo in the recesses of our consciousness. Theosophical writers state that the solar system is alive with many more planets and suns than are visible or known to science. These planets and suns are invisible to us because they exist on planes of cosmic matter either above or below the level of our perceptions. The seven planets with which the destiny of our earth is most closely connected are called the Seven Sacred Planets. They are Saturn, Jupiter, Mars, Sun (standing as a substitute for an invisible planet very near the sun, sometimes referred to as Vulcan), Venus, Mercury, and the Moon (also a substitute for an invisible planet). These planets are sacred to us because they, as conscious entities, cooperate in the building and subsequent evolutionary history of the earth...[G. de Purucker, Fountain-Source of Occultism, pp. 204-5.]"

Vad som exakt menas med att solen står som ett substitut för Vulkanus har jag dock inte riktigt fattat...

Rooke kommenterar vidare: "Theosophy teaches that one of the sacred planets has its orbit between Mercury, the innermost planet recognized by astronomers, and the sun. For long ages this planet has been invisible to us but in future, as we grow in spiritual perception, it may become more visible....The French astronomer Le Verrier investigated 50 sightings whereof he considered 6 to be reliable. In 1878 U.S. astronomers also saw a dark body transiting the face of the sun. Many astronomers now dispute these sightings, attributing them to asteroids which occasionally transit the sun. However, other evidence, such as perturbations of the orbit of Mercury, suggests that there may indeed be an intramercurial planet, one of the many invisible worlds of the solar universe postulated by theosophy."

Nu är denna Vulkanus-teori svår att testa, eftersom Vulkanus i stort sett ses som osynlig. Även om det tycks ingå i teorin att den till och från kan glimta till.

Och inbyggd i Vulkanus-teorin är ju också en implicit kritik av Einsteins relativitetsteori. Vulkanus existens antas ju förklara avvilkelser i Merkurius bana som annars brukar förklaras med Einsteins teori,

Men idén om Vulkanus uppstod alltså utanför teosofin. Urbain Le Verrier (mest känd för upptäckten av Neptunus!) föreslog 1859 att avvikelser i Merkurius bana skulle kunna förklaras av en planet som låg närmare solen, och föreslåg att den skulle få namnet "Vulkanus". .

Samma år fick La Verrier ett brev från Edmond Modeste Lescarbault som sade sig ha iakttagit en passage över solskivan av denna hypotetiska palnet. Han beskrev hur han den 26 mars 1859 med teleskop observerade  en svart pukt över solskivan. Den rörde sig över denna och hade passerat den på en timme, 17 minuter och 9 sekunder.

Den 2 January 1860 presenterade La Verrier upptäckten av Vulkanus på ett möte för  the Académie des Sciences in Paris.

I motsats till vad Purucker skriver ovan så iakttogs vad som antogs vara Vulkanus vid flera senare tillfällen.

Dessutom noterade man också att det funnits tidigare  observationer 1819, 1822, 1836, och 1837. Efter 1859 har observationer rapporterats 1860, 1861, 1862, 1865, och 1878.

När Einsteins relativitetsteori accepterades antogs den som sagt ge en fullgod förkaring till avvikelserna i Merkurius bana, och letandet efter Vulkanus upphörde.

Men inte helt. 1970 studerade Henry C Courten och hans medarbetare på Dowling College i New York, fotografier över solytan och observerade flera objekt som verkade röra sig över den.

Flera andra observatörer bekräftade detta.

Courten ansåg att en planetoid mellan 130 och 800 kilometer i diameter kretsade runt solen innanför Merkurius bana.

Idag anses det dock allmänt att inga objekt med en större diameter än 60 km kan kretsa runt solen innanför Merkurius bana. De objekt som ev, skulle kunna finnas där ska inte ses som planeter eller ens planetoider - det skulle i så fall  handla om asteroider eller rester av kometer.

Å andra sidan - enligt teosoferna blev ju Vulkanus osynlig redan under den tredje rotrasen (som samexisterade med dinoasurierna). Så det kanske inte är så stor poäng att leta - i alla fall inte i den oandliga epok vi lever i....     :-(

Annie Besants "esoteriska kristendom"

Om jag skulle vilja irritera en kristen fundamentalist ordentligt skulle jag nog ge denne ett exemplar av Annie Besants "Esoteric Christianity" från 1901. Den skulle nog uppfattas som mer outhärdlig än Richard Dawkins samlade verk...

Har just läst den, i en upplaga från 2006 på "Quest Books" med ett ganska så kritiskt förord av Richard Smoley. Jag tycker spontant om den.

Den kan i princip delas upp i två delar. Dels en del där Besant försöker övertyga om att hennes egen teosofiska tolkning av den kristna läran delades av den inre kärnan i de första kristna församlingarna. Den delen är ju aningen problematisk. Bevisningen är knappast övertygande, men å andra sidan är det den minst viktiga delen av boken.

I den andra delen presenteras då en teosofisk läsning av den kristna läran. På något sätt påminner den faktiskt om Rudolf Bultmanns existentiella tolkningar ("avmytologisering"!) av bibeltexterna!

Besants esoteriska tolkning står och faller inte med teorin att det var detta som Paulus och Origenes "egentligen" bokstavligt menade. Det går mycket väl att tro att det finns en underliggande existentiell logik i kristendomen som har fångats och förståtts av Besant, utan att man måste tillskriva de tidiga kristna just denna tolkning. Besants egen kan mycket väl stå på egna ben!

För Besants tolkning av den inre esoteriska meningen i begrepp som försoningen, uppståndelsen, treenigheten, bönen, syndernas förlåtelse, sakramenten och uppenbarelsen är vida mer sympatisk än fundamentalisternas. Den flyttar över dogmatiken till en allmänmänsklig dimension. Och gör den begriplig och ofta alltså - mänsklig.

Men samtidigt inte så sällan som sagt esoterisk. Hennes tolkning av sakramenten har ockulta inslag, och skulle nog irritera romerska katoliker - om de nu stod ut med att läsa så långt.

Jesu offerdöd, som inte alls förnekas, ses som ett tydligt exempel på att all andlig och personlig utveckling helt enkelt måste bygga på att något offras. Detta beskrivs som en form av andlig naturlag.

Uppståndelsen däremot tolkas lite mer esoteriskt. Utgångspunkten är reinkarnationsläran, som Besant uppenbarligen menade att de första kristna egentligen omfattade.

Syndernas förlåtelse behandlas på ett sätt som är än mer kontroversiellt. Så kontroversiellt att Richard Smoley i sitt förord ägnar en stor del åt att angripa just det kapitlet. För det är uppenbart att Annie Besant egentligen är obekväm med begreppet. Hon skriver till exempel: "A superflous eternal hell was balanced by a superfluous forgiveness, and thus the uneven scales of justice were again rendered level" (s. 165).

Vad hon menar här är att kyrkan tvingades kompensera det barbariska i läran om eviga helvetesstraff med den ologiska doktrinen att synder kunde förlåtas - rakt av. Besant ser snarast "syndernas förlåtelse" som ett resultat av att karman gradvis bränns ut. Eftersom det inte finns några eviga straff behövs ingen extra syndaförlåtelse. Och för detta kritiseras hon alltså ganska hårt i Richard Smoleys förord.

Hennes världsbild är i det stora hela sympatisk. Däremot är det alltså en smula irriterade att hon är så säker på att den delades av de första kristna.

Detta bygger på hennes och Blavatskys grundidé:  att alla religioner är förvrängda versioner av den "hemliga lära" som egentligen är den grundläggande religion som i olika tidsperioder har lärts ut av visa män (ja, hon skriver alltid män, men jag tror att det är en eftergift åt den tidens konventioner. Jag har svårt att tro att denna beundrare av madame Blavatsky verkligen trodde att vishet i sig är en manlig egenskap!).

Jo, det finns exempelvis ett eller två ställen i Nya Testamentet som, om man så vill, kan anföras  som ett argument för att Jesus och lärjungarna trodde på reinkarnation. Men de vägs upp av betydligt fler exempel som talar emot.

Frågan är ju varför Annie Besant måste försöka övertyga alla om att de idéer som hon och Blavatsky förde fram egentligen delats av alla religionsstiftare av betydelse. För Besant är alltså alla större religioner ursprungligen i grunden teosofiska, även om den teosofiska kärnan i lärorna endast lärdes ut till en liten grupp invigda.

På så sätt förminskar hon ju värdet av Blavatskys och hennes egna bidrag, inte tvärtom!

Det hela påminner lite om de första wicca-aktiva som brukade mena att deras lära var identisk med vad deras (på bål brända!) föregångare ansåg på 15- och 1600-talen. De flesta wiccaner har idag lämnat denna föreställning, och på samma sätt borde nog teosofer idag aningen problematisera Besants och Blavatskys bild av en obruten "hemlig lära".

För mycket av det de säger klarar som sagt alldeles utmärkt av att stå på egna ben. Det har ett värde i sig, alldeles oavsett frågan om Origenes egentligen, innerst inne, kanske tyckte detsamma....

Annie Besant om Krishnamurti

Jag har tidigare berättat historien om Krishnamurti. Om den unge indiern som togs om hand av teosofernas Adyarsamfund  och presenterades som den nye Messias som skulle frälsa världen.

Så hoppade han alltså av. 1929 förklarade han inför ett möte med tusentals människor att han inte var en världsfrälsare och att människor borde börja tänka själva. Ungefär. Samtidigt upplöste han den organisation som bildats för att sprida kulten av honom.

Det kan vara intressant att se hur de ledande teosoferna reagerade. Jag har haft intrycket att en del efter hand verkade mena att det faktum att han tog avstånd från kulten av honom själv på sätt och vis visade att den, på något sätt, var riktig i alla fall. Det finns en poäng i detta, även om jag sannerligen inte ens en sekund tror att Krishnamurti var en reinkarnation av Jesus, eller ens något som avlägset liknar detta.

Men något hade han i alla fall. Att åka på massmöte efter massmöte och presenteras som världens frälsare och så plötsligt en dag säga "det är jag inte alls - tänk själv istället" visade att han hade en integritet som inte alla skulle ha i det läget.

En av de som framförallt engagerade sig i att backa upp kulten av Krishnamurti var Annie Besant. Det kan vara intressant att ta del av hur hon reagerade inför dennes avhopp.

I en historik från 1987, 100 Years of Theosophy: A History of The Theosophical Society in America (s. 95) citerar Joy Mills ett uttalande av Besant från 1929.

Så här sade Annie Besant:

"During the last year He whom many of us regard as the vehicle of the World Teacher, has been working in the outer world, carrying far and wide His Message of Freedom to all who are in bondage of any kind. He has dissolved His Order of the Star, since He looked on it as an attempt to organize spirituality, which cannot be organized... Personally I acknowledge Him as the vehicle of the World Teacher in our world, but I cannot, of course, in any way bind the Society, which has no creed, leaving absolute Freedom to every member."

På sätt och vis är det sympatiskt, om än på ett lite absurt sätt. Det finns de som menar att Besant vid det laget var senil, men uttalandet tyder inte på senilitet, utan på en förmåga att balansera i ett milt sagt mycket prekärt läge.

Det är också intressant att, i likhet med Tidlösa, denna bloggs mest frekventa kommentator, notera att TS Adyar sedan dess har utvecklats till en ganska så odogmatisk "nyandlig" organisation. Detta i motsats till andra grupper som kallat sig teosofiska. Det är nog till en del Krishnamurtis förtjänst. Hans avhopp räddade nog TS Adyar från ett ganska så sorgligt öde...

Och vad gäller Besant, är det svårt att inte få sympatier för henne. Hon hade verkligen trott på Krishnamurti som världsfrälsare, och hon fortsatte att göra det efter hans avhopp. Och tolkade avhoppet på ett sätt som stärkte, och inte raserade, denna innerliga tro...

Utplåning och förtappelse - enligt Pasadena

Teosofin är inget man förknippar med eviga straff. Reinkarnationsläran innefattar normalt sett inte sådana.

Karmalagen innebär ju att alla själar i princip kan bränna av dålig karma, under en tidsbegränsad period. Och om man läser TS Adyars publikationer verkar de konsekvent förkasta alla idéer om eviga straff  eller de ondas totala utplåning.

Nu minns jag att när jag första gången läste "Den hemliga läran" fanns det ett ställe som antydde att vissa själar hade sjunkit så lågt att de aldrig senare kunde höja sig. När jag den andra gången läste om den hittade jag inte igen dessa citat.

Men jag tror inte det var ett falskt minne. I vilket fall som helst har temat tagits upp av det som idag är TS Pasadena, och det mycket tidigt.

I Puruckers "Den hemliga lärans grundtankar" talas till och från om avitchi-nirvana, ett helvetiskt tillstånd som är motsatsen till Nirvana. Det verkar vara en form av helvete, som inte går att ta sig ifrån, och som slutligen leder till utplåning.

Det låter ju otäckt.

Nu köpte jag "Teosofins ocean" av William Q Judge (Teosofiska bokförlaget, Stockholm) för några dagar sedan på Vattumannen. Den skrevs redan 1893, två år efter Blavatskys död. Judge är på sätt och vis grundaren till Pasadena-strömningen. Hans konflikt med Anne Besant var ju starten på en konflikt som aldrig senare överbryggades.

Jag blev lite förvånad när jag upptäckte avitchi-föreställningen i den. Jag har som sagt aldrig sett den behandlas i Adyar-skrifter, men om någon har gjort det så upplys mig gärna.

Så här skriver Judge:

"...mänskliga själar som slitit alla andliga band och nu är på väg att sjunka ned till det värsta av alla tillstånd - avitchi - där slutet blir personlighetens förintelse. De är kända som svarta magiker. Med bibehållet intellekt har de koncentrerat sitt medvetande i kamaprincipen och avskilt sig från det andliga, och de är de enda varelser som veterligen är dömda till undergång. Under sin jordiska tillvara hade de mänskliga kroppar, men förföll till sitt fasansfulla tillstånd genom att liv efter liv framhärda i ondska för det ondas egen skull. Och ondskefulla människor, på väg mot samma öde, lever mitt ibland oss den dag som är." (s. 86).

Skillnaden mellan detta och helvetes- och utplåningsläror inom kristendom och islam är huvudsakligen den att i Judges och Puruckers variant är det en mycket liten grupp själar som drabbas av ett helvetiskt öde, medan det inom de två stora monoteistiska världsreligionerna verkar vara ganska så många, kanske majoriteten, som kommer att drabbas.

Hos Judge och Purucker är det alltså en mycket liten grupp människor som liv efter liv kombinerar ondska med intelligens, som till sist dras ner i detta avitchi-tillstånd. Som är ett tillstånd av oerhört lidande, som dock inte verkar vara för evigt, det heller. Men det slutar inte genom att själen på nytt kan stiga uppåt. Utan med en slutlig förintelse.

Någon kan undra varför jag i allsina dar skriver om något sådant otäckt på denna blogg. Jag vet inte. Men jag fastnade i tankarna kring föreställningen och kom på att jag kanske skulle skriva ned den…

Teosofisk kritik av "den krökta rumtiden"

Teosofi är inte en lättförståelig lära. Normalt sett brukar man inte associera den med vad som ofta lite slarvigt kallas "sunt förnuft". Att förstå "Den hemliga läran" är väl i princip lika svårt som att förstå Einsteins relativitetsteori.

Ja, de två ska väl inte jämföras i sig, relativitetsteorin är en allmänt accepterad vetenskaplig teori, vilket man ju inte direkt kan säga om Blavatskys teosofi!

För några år sedan upptäckte jag att TS Pasadena lagt ut årgångar av sina egna gamla tidskrifter - från 1886 till slutet av 1951. Varför de slutade just då vet jag inte, Det skulle ha varit kul att fortsätta in i de följande decennierna.

I januarinumner 1934 av "The Theosophical Path" hittade jag så på sidan 355 en artikel av en viss J. H. Fussell, med namnet "The Expanding Universe".

Döm om min förvåning då jag där uppäckte en riktigt intressant "sunda förnufts-kritik" mot teorin om den krökta rumtiden. Med intressant menar jag förstås, som man så ofta gör, att den påminde om invändningar jag har haft själv...

Kritiken riktas mot sir Arthur Eddington, en man vars relation till Einstein kanske hade vissa likheter med Thomas Huxleys relation till Charles Darwin. Eddington var en av relativitetsteorins främsta popularisatorer. Speciellt ägnade han sig åt att propagera för en syntes av den allmänna relativitetsteorin och vad som senare kom att kallas "Big Bang-teorin".

För honom var universums expansion inte någon "vanlig" expansion, det handlade om att rummet i sig själv utvidgade sig. Han var noga med att betona att det var ett "krökt" rum (och en "krökt" tid), och att universum skulle kunna ses som en de facto fyrdimensionell ballong (eller glob). Dvs. rummet motsvarade en tredimensionell ballongs ("tvådimensionella") yta, som ju var krökt in i en tredje rumsdimension.

På samma sätt, förklarade Eddington så pedagogiskt, och i anslutning till Einstein, var vårt tredimensionella rum krökt in i ett fyrdimensionellt rum.

Läs gärna Fussels kritik... Mitt "sunda förnuft" (vad det nu är värt) glädjer sig alla fall åt en hel del av vad Fussel skriver.

Fussel påpekar bland annat syrligt svagheterna i ballonganalogin. För en verklig ballongs "yta" är ju inte alls tvådimensionell, om den hade varit det skulle den överhuvudtaget inte ha existerat. Ingen har någonsin kunnat iaktta rent tvådimensionella ytor, eller för den delen rent endimensionella linjer... De är och förblir rena abstraktioner.

Fussel menar också att det är ett svaghetstecken att ha en fysik som tvingas använda sig att så overkliga och aldrig någonsin bevisade begrepp som fyrdimensionella rum. Han verkar mena att delar av universum mycket väl kan te sig som om det vore "krökt", rent matematiskt, men att det därför inte behöver VARA det.... på riktigt.

En glad läsning för mina fysikaliska "sunda förnufts-reflexer" som för kanske tio eller så år sedan plötsligt vaknade efter att ha varit nästan bortträngda sedan 11-12-årsåldern....

"Nyckel till teosofin"

/Skrivet 11 oktober 2011/

För några dagar sedan köpte jag Madame Blavatskys "Nyckel till teosofin" (Teosofiska bokförlaget, Stockholm 1991.). Bakgrunden är naturligtvis att jag de senaste åren har haft ett intensivt intresse för teosofin som lära - ett intresse som inte har avtagit. Det är svårt att svara på varför just detta intresse för just den? Varför inte för Steiner, Martinus, eller någon av de många andra esoteriska filosofier som världen ju vimlar av?

Men nu råkar det vara just Blavatskys teosofi som fascinerar mig. .

Men det som framför allt slår mig när jag läser just "Nyckel till teosofin" , som är en översättning av "The key to Theosophy", den sista bok som Blavatsky någonsin gav ut, är den stora skillnaden i sättet att skriva mot "Den hemliga läran" eller "Isis unveiled" . Ett tag trodde jag faktiskt att Blavatsky endast kunde skriva svårgenomträngliga kryptiska volymer, i motsats till t.ex Annie Besant, som i exempelvis sin "The Ancient Wisdom" (Grange Books, Rochester 2005) visat sig vara en mycket talangfull popularisator. Men så är det inte alls. "Nyckel till teosofin" är i själva verket lika pedagogiskt upplagd som Besants småskrifter och är dessutom betydligt mer logisk.

Det finns en definitiv skillnad mellan Blavatsky och Besant som kan uttryckas så här. Besant har ibland drag av en entusiastisk frikyrkopredikant, glad, optimistisk och moraliserande. Ibland kan det te sig aningen ytligt. Blavatsky låter aldrig så. Hon låter i stort sett aldrig moraliserande, och aldrig ytlig (och för den delen inte heller så oerhört glad...).

Båda de ovan nämnda upplagorna av ""The key to theosophy" och "The ancient visdom" är lätt redigerade nyutgåvor där vissa avsnitt har tagits bort. Jag har inte kollat exakt vad, men de ursprungliga texterna finns på nätet. "The key to Theosophy" kan läsas här och "The Ancient Wisdom" kan läsas här.

Läs dem gärna, i synnerhet Blavatskys bok. Det kan också vara intressant att jämföra dem. En noggrann läsning visar att deras åsikter faktiskt skiljer sig åt på flera punkter, bland annat om hur karmalagen verkar.

Och vad tycker jag själv? Om läran? Jag kan inte säga annat än att jag är fascinerad, men verkligen inte vill påstå att jag har någon välgrundad åsikt om dess grunder. Vissa element (som när teorin om "rotraserna" tillämpas på nu levande folk! eller vissa implicita följder av karmaläran!) ser jag som bisarrt och obehagligt nonsens. Men huvuddragen? Tja, jag kan säga att ungefär så här skulle jag vilja att universum VAR konstruerat. Om det sedan ÄR det är jag verkligen inte rätt person att uttala mig om!

Men det är alltså väldigt tilltalande att föreställa sig att det är så det skulle kunna vara...



Madame Blavatsky