Med anledning av...

...mordet på Salwan Momika skrev ledarskribenten Mattias Svensson detta i Svenska Dagbladet den 31 januari.  "I Sverige råder förvisso grundlagsfäst yttrandefrihet, men allt färre vågar använda den för någon slags kritik mot islam." 

Det är ju rent nonsens. Det vimlar av kritik mot islam i svenska media, och vi har ju till och med ett riksdagsparti som gjort detta till sin kanske viktigaste fråga.  

Själv har jag flera gånger skrivit att  islam är en auktoritär och  patriarkal religion. .  Vilket inte är menat som beröm.  

Att KRITISERA islam i Sverige är i princip helt riksfritt. 

Att genomföra offentliga ceremonier där man under rituella former bränner Koranen  insmord med bacon (det sistnämnda eftersom man i  islam ser grisen som ett orent djur) har dock nu visat sig vara förknippat med betydande  risker. Det är ju  tråkigt - eftersom inte heller hatiska och korkade symbolhandlingar rättfärdigar mord.  

Men att en ledarskribent i en av Sveriges största tidningar inte kan se skillnaden  mellan Sverige och Saudi-Arabien är ju anmärkningsvärt.

Bibeln och arkeologin

Att påstå att det inte finns arkeologiska belägg för Bibelns berättelser är en grov underdrift. Åtminstone när det gäller den större delen av vad kristna kallar Gamla Testamentet (GT) är det snarare så att det finns överväldigande arkeologiska belägg för att dess berättelser inte stämmer. Och eftersom Nya Testamentet till så stor del bygger på GT påverkar det också synen på detta.

Den som tvivlar på detta djärva påstående rekommenderas att läsa "Bibeln och arkeologerna"  av Hans Furuhagen (Natur och Kultur 2010).  Det är en läsning som skulle kunna få en förödande effekt på många fundamentalister. I alla fall de som inte är förmögna till att konstruera fantasifulla (men för det mesta ohållbara) motargument. 

Nedanstående inlägg bygger till stor del, men definitivt inte enbart, på Furuhagen.

Furuhagen går igenom berättelserna i Bibeln (framför allt de i GT) mycket noga och jämför med det arkeologiska materialet. Det har många gjort tidigare - men Furuhagens bok är en ovanligt pedagogisk sammanställning. 

Att syndafloden är en (otäck) saga behöver inte påpekas. En världsomfattande översvämning av den typen skulle ha skapat ett helt jordskikt som lätt skulle kunna upptäckas om det hade funnits. Men det finns inte.

Att det saknas belägg för Abraham,  Isak och Jakob är ju inte så konstigt. Det skulle knappast ha funnits belägg för dem även om de hade existerat. Men det finns belägg för att avgörande delar av berättelserna om dem inte kan stämma. Exempelvis var kameler inte domesticerade i Mellanöstern före 1000 f.kr. - långt efter alla rimliga dateringar av deras eventuella resor.

Sedan börjar det brännas ordentligt . Uttåget i Egypten skulle ha lämnat arkeologiska spår på Sinaihalvön om den hade ägt rum - vilka inte finns. (Sjundedagsadventister - som är ovanligt sinnrika i att hitta nya argument för att försvara Bibeln - försöker i och för sig bemöta detta genom att hävda att vandringen inte alls gick genom Sinai, utan genom nuvarande Saudi-Arabien...) .

Invasionen av Kanaan kan inte ha ägt rum - de städer som påstods ha förstörts förstördes inte, eller var inte byggda, eller hade varit ruiner sedan lång tid tillbaka. Det enda undantaget tycks vara Hazor, men det tog två hundra år innan israeliter bosatte sig i det förstörda Hazor. Det verkar troligt att Hazors förstörelse berodde på en egyptisk straffexpedition. 

Som bland annat den israeliske arkeologen Israel Finkestein visat talar det arkeologiska materialet snarare för att proto-israeliterna var en grupp kananéer (de kananeiska  och israelitiska språken var nästan identiska!) som pga klimatförändringar lämnade jordbruket, vandrade österut och övergick till att bli boskaps-skötande nomader, och senare återvände till Kanaan. 

Det är också anmärkningsvärt att de kananéer som i Josuaboken beskrivs som nästan helt  utrotade -  i den efterföljande Domarboken är i högsta grad både närvarande och starka - och fortsätter att ställa till mycket stora problem för israeliterna.

Medan kampen mot kananéerna verkar inhöljda i mytiska sagor har däremot kampen mot filistéerna en något större verklighetsbakgrund. Filistéerna var erövrare som kom från Grekland och som riktade angrepp mot stora delar av Mellanöstern. 

Om dessa saker har jag skrivit tidigare. Men det visar sig också att inte heller berättelserna om de stora kungarna David och Salomo verkar ha någon verklighetsbakgrund. Deras riken kan inte bekräftas av arkeologin. Det är anmärkningsvärt, i synnerhet när det gäller Salomo. För enligt Bibeln var denne en stor byggherre - han blev så känd för sina påsådda byggnadsverk att en del frimurare långt senare hävdade att de kan härleda sitt ursprung till honom... 

Men av döma av de arkeologiska beläggen var Davids och Salomos riken - om de ens funnits - snarare någon form av små hövdingadömen som inte avsatte några arkeologiska spår. 

Dessutom finns det inga utomstående belägg för dessa påstått stora kungar. Vare sig assyrierna, babylonierna, eller egypterna nämner vare sig David eller Salomii  sina bevarade,  och mycket omfattande, texter. Trots att de nämner senare kungar i Juda och Israel. 

Någon kan invända att Salomos tempel bevisligen fanns.  Jo, det fanns bevisligen ett tempel som kallades så, men det existerade inte på den tid då Salomos kungadöme påstås ha funnits. Det byggdes långt senare. 

Men efter den påstådde Salomo händer det faktiskt något. Det delade rike som enligt Bibeln uppstod efter Salomos död finns det faktiskt belägg för - både arkeologiskt och som sagt skriftligt. Medan inga textarkiv från den tiden nämner David eller Salomo nämns alltså flera av de efterföljande kungarna i både nord- och sydriket, i samtida källor. Och från dessa riken finns det också arkeologiska belägg, Det ser ut som om nordriket "Israel" och sydriket "Juda"  faktiskt existerade - medan berättelserna om vad som kom före detta är helt obekräftade legender. 

Dessutom talar mycket för att den tidigaste religionen inte var monoteistisk utan henoteistisk. Att dyrka "andra gudar" sågs enligt Bibeln av Jahve som närmast ett äktenskapsbrott. Jahve var en "svartsjuk och nitälskande" gud - han blev upprörd över att "Israels barn" var otrogna och rände efter andra gudar. 

När skrev dessa berättelser? I de påstått tidigare böckerna i GT nämns exempelvis ofta städer som inte fanns när de sägs ha skrivits. Av allt att döma skrevs de mycket senare. 

En del skrevs kanske i Juda strax före den babyloniska fångenskapen - de ständiga angreppen på nordriket Israel visar att det inte kan ha skrivits där! - och det faktum att samaritanerna - som härstammar från överlevande från nordriket - godtar Moseböckerna och möjligen Josua men inte de senare böckerna i GT tyder nog på att just dessa måste ha skrivits före den babyloniska fångenskapen. 

Men allt talar faktiskt för att det mesta i GT skrevs under denna fångenskap. 

Israel hade redan tidigare krossats av assyrierna. De flesta israeliter fördes bort och hördes aldrig av mer. Därav mytologin om "Israels tio förlorade stammar". Det finns de som hoppas att dessa ska återfinnas(!)  men det lär de inte göra. Assyrierna kunde vara skoningslösa mot besegrade folk. 

Det var däremot inte babylonierna. De bortförda från Juda - troligen inte hela befolkningen men  framförallt dem bildade eliten - fick faktiskt behålla sin kultur och uppenbarligen även sin religion. Av en rad kronologiska och andra skäl är det troligt att de större delarna av GT faktiskt skrevs där. (Daniels bok, som beskriver just den perioden, skrevs dock med all säkerhet långtt senare).

Så i fångenskapen i Babylon försökte lärda män (de som skrev var troligen nästan enbart män) som ryckts upp från sitt land konstruera en tidigare historia. Jag skriver medvetet "konstruera" och inte "rekonstruera"; det arkeologiska materialet tillåter inte den senare formuleringen!

Vissa frågor kvarstår. Förvandlades henoteismen till monoteism redan i Babylon, eller var det resultatet av det senare mötet med de monoteistiska persiska zoroastrierna? Idag verkar fler och fler forskare luta åt det sistnämnda. 

Man det hela är hisnande. Om inte några deporterade människor i detalj hade försökt konstruera en egen förhistoria skulle Gamla Testamentet inte ha funnits idag, Och knappast heller den judendom som vi känner idag. Och utan judendom ingen kristendom. Och utan judendom och kristendom ingen islam. 

Den grupp av skrivande människor som var fångna i Babylon skulle genom sitt skrivande komma att prägla religionshistorien i större delen av världen de närmaste 2500 åren. 

Jag känner mig helt överväldigad. 

'

Noteringar och funderingar

"Oikofobi" (ofta uttytt som ett hat mot den egna kulturen, trots att "fobi" betyder rädsla och inte hat)  är en högerextrem term som är helt meningslös.  Det finns ingen enhetlig "svensk" kultur. Kulturer  förändras ständigt. Den  "svenska kulturen" har starkt påverkats av den socialdemokratiska dominansen under 1900-talet. Därför torde högerextremism, om något, i hög grad vara alldeles ovanligt osvenskt. 

De flesta människor kan lätt hitta några "svenska" kulturella drag som de ogillar, liksom några som de gillar. Nationalisterna har tagit några av de mer unkna delarna av det svenska kulturella arvet  och förklarat dem sakrosanta, Men att upphöja vissa kulturdrag som heliga, är faktiskt även det något de facto ganska så "osvenskt". .

Men det är klart. Om vi inte ser upp kommer kanske den mest svenska av alla seder att försvinna..

"Surströmming är en gammal anrättning, hvars tillredning naturen sjelf alltid ombesörjt ända från verldens skapelse. Våra första föräldrar vädrade densamma redan utanför paradisets portar, och den var tidigt känd så väl vid alla kjökkenmöddingar och pålhyddor, som hos greker och romare, ty alla visste hvad rutten fisk betydde; men smaken derför var ännu icke så utvecklad som nu - man kände icke då någon haut goût.

- Surströmming spisas blott af de invigde - au naturel, utan annan sås än att det vattnas i munnen. Den anses af dem som en läckerhet af utsöktaste slag; men kalasmat blir den ändock aldrig, så vida icke värden föredrar att spisa ensam, eller måhända väljer gäster, som äro utan näsa."

(Från Charles Emil Hagdahls "Kok-Konsten'" från 1896).

Ett hot - eller en förhoppning. ;-) 

Allvarligt talat. Att  - som nu inte så sällan sker - gå från vänsteråsikter till högerpopulism är en intellektuell kollaps. Utövad av människor som, för att parafrasera Albert Einstein, har fått sin stora  hjärna av misstag. De kunde gott ha klarat sig med ryggmärgen.  

En annan sak. Islam är faktiskt en religion och inte ett terrornätverk. Men islam som religion diskuteras sällan i Sverige. Om det gjordes borde man notera att islam, i motsats till kristendom, inte anser att ihjältorterandet av en "Guds son" är nödvändig för mänsklighetens frälsning.Jag har faktiskt träffat en teologiskt skolad kristen som på största allvar menade att det faktum att Jesus torterades ihjäl på korset var det som gjorde att blodiga offerritualer blev onödiga. Det är att flytta tonvikten från det Jesus sade - till det sätt han dog på. Och faktiskt också implicera att innan Jesus hade korsfästs var sådana ritualer nödvändiga. Och om inte Jesus hade plågats  ihjäl hade blodiga offer fortfarande varit nödvändiga.

Det finns något mycket tragiskt i detta. En man är utvald sedan tidernas gryning för att offras på ett plågsamt sätt. Om  han inte gör det kommer alla att förgås. För att inte alla ska förgås måste han alltså  plågas ihjäl.

Hans ångest stiger gradvis när döden närmar sig. Till sist gråter han blod. Och hans sista ord blir "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?".  

Det finns också mycket obehagligt i Koranen. Men denna totala tragedi saknas. Detta gör att jag faktiskt kan få en känsla av egenartad sympati när jag ser en moské...

/Se i övrigt "Nattvarden, korset och försoningsläran" /

Al~Uzza, Allat och Manat

Den 14 februari 1989 utfärdade Ayatollah Khomeini  en så kallad fatwa som dömde författaren Salman Rusdie till döden.

Man kan inte direkt säga att Khomeini i denna fråga verkade ha Allah på sin sida. Själv dog han nämligen mindre än fyra månader senare; Salman Rushdie lever än idag.

Denna länk går till ett lite flummigt bildband, med text och musik, som  har gjorts av några som verkar hylla och dyrka Al~Uzza, Allat och Manat, de gudinnor som dispyten från början handlade om.

Gudinnor som dyrkades i Arabien före islam, och vars dyrkan förbjuds i Koranen. Nu finns det en gammal arabisk tradition om att en sura i Koranen en gång tillät dyrkan av dessa. Men att Muhammed senare kom fram till att den var inspirerad av Satan och tog bort den, och ersatte den med en ny, med en motsatt tendens. Salman Rushdie använde detta som tema i sin roman Satansverserna, som var orsaken till Khomeinis fatwa.

Ledande auktoriteter inom islam hävdar att traditionen är falsk, medan historiker i icke-muslimska länder inte verkar ha någon entydig åsikt om saken.

I ovanstående länk,  med dess som sagt lite flummiga, bildband, blandas historiskt riktiga påståenden med olika New Age-artade hugskott, och både yin och yang och (till och med) Lilith blandas in på det mest halsbrytande sätt.

Men grundsynen  är ju att de tre gudinnorna egentligen var en, att de står för vishet och kärlek, medan  - underförstått - den religion som nu finns i Arabien är en patriarkal förvrängning av sanningen.

Trots att mycket i bildbandets historieskrivning som sagt är aningen tveksam, kan den ändå ses som ett charmigt alternativ till den förvisso inte speciellt tillförlitliga historieskrivning som lärs ut i dessa länder idag...

Det finns förresten en  mycket vacker arabisk ruinstad som övergavs innan islam tog över. Den heter Petra , ligger i Jordanien, och där man kan se artefakter från den kultur som dyrkade dessa gudinnor.

Om man vore väldigt djärv kanske man skulle kunna våga  tacka Al~Uzza, Allat and Manat för att de kanske  bidrog till att sätta sätta stopp för "Islamiska Staten" innan den och dess sprängämnesexperter kom så långt som till Petra...  :-)

En fördel med Islam

Jag har sagt det förut, och just nu känner jag ett behov att säga det igen. Islam är på ett sätt mycket mer sympatisk än kristendomen, genom att den anser att Gud kan frälsa människor utan att först nödvändigtvis måsta sända ner sin "son" för att torteras ihjäl.

Jag såg en gång en intervju med en imam, som förklarade att föreställningen att någon kan ta på sig andras synder är helt främmande för Islam. Det såg jag som klart sympatiskt. Så säger ju också Koranen att Jesus inte dog på korset, även om den på ett litet kryptiskt sätt antyder att det såg ut som det.

Tyvärr kombineras ju detta i alltför många typer av Islam med andra, ska vi kanske säga, mer olustiga drag. För att nu uttrycka det en smula försiktigt.

Fast jag hörde ett föredrag om Sufi-islam för något år sedan. Föredragshållaren hävdade att om man går längre tillbaks än hundra år sedan var sufismen den mest dominerande formen av Islam, och att de otäckt fundamentalistiska och intoleranta former som vi idag känner från Saudiarabien och Afghanistan* -och i mildare former ex.vis hos Muslimska Brödraskapet eller dagens Iran - då var helt marginella.

Jag vet inte om han hade rätt, men om så är fallet visar det ju endast att även Islams senare utveckling följer Murphys lag. Som nästan allt annat... Det låter ju också lite dystert. För att återigen uttrycka mig försiktigt.

:-(
--------------------------------------------------
*För att nu inte tala om IS!

Koranen och Big Bang-teorin

Plasmakosmologen Eric J Lerner som förespråkar ett icke-expanderande universum är ju inte muslim. Han är snarare dialektisk materialist.

Förmodligen är hans Big Bang-kritiska plasmakosmologiska kollegor inte heller muslimer.

Om de hade varit det skulle de få problem med en koranvers. Nämligen 51:47.

Där kan man läsa detta: “Vi har byggt världsalltet och gett det en fast struktur, och förvisso är det Vi som utvidgar det.”

"Vi" syftar här alltså på... Gud.

"Utvidgar" ska vara en alldeles riktig översättning. Det har funnits tidigare översättningar i historien, före Big Bang-teorin, där man skrev något annat i stället för utvidgar. Utvidgar såg så pinsamt ut- inte kunde universum utvidga sig.

Men när denna åsikt idag måste beskrivas som ett vetenskapligt konsensus (för nästan alla utom vissa plasmakosmologer) är det ju för muslimer alldeles förträffligt att det står just så i Koranen ...

Och, ja, lite märkligt är det ju. Kan man kanske säga.

Kärnislam

Ovanstående ord hittade jag själv på för ett antal år sedan sedan jag hört talas Mahmoud Mohamed Taha och hans tolkning av islam.

Han avrättades i Sudan 1985 för kätteri, bland  annat för att han ansåg att endast surorna från Mecka kunde ses som islams verkliga budskap. Han förkastade inte endast haditherna utan också surorna från Medina - de senare menade han till stor del var lokala föreskrifter för livet i Medina - världens första muslimska stad, på alla håll omringad av fiender. De var aldrig avsedda som gudomlig vägledning för alla tider och hela världen - menade han.

Hans ganska snårigt skrivna bok The Second Message of Islam har jag länge haft ett exemplar av, utan att riktigt förmått mig att skriva något om.

I korthet kan man säga att han visar att om man endast tar de suror som skrevs ner innan Muhammad fick politisk makt - och de hänsyn han därmed måste ta! - såg hans budskap helt annorlunda ut. Och Taha kan från det läsa ut något som både är vänster, socialistiskt, anti-patriarkalt, fredligt, och humanitärt.

Han har troligen rätt. Men när Muhammad så att säga tog makten i Medina skrevs en helt ny typ av suror - avpassade för en stad under belägring. Det rådde en krigssituation, och det var viktigt att (bland annat) hålla sig väl med de manliga soldater som var garanten för stadens, och därmed islams, överlevnad.

I de första surorna från Mecka dominerar två teman - en kompromisslös monoteism och ett hårt försvar för de fattigas rättigheter mot de rika som plundrade ut dem. Dessa två teman vävs ihop - det sägs att det är samma människor som dyrkar fler gudar som trampar ner de fattiga,

Men även andra utsatta försvaras hårt í Meckasurorna - som de nyfödda flickor som begravdes levande av fäder som inte ville ha flickebarn. Dessa fäder, sägs det, ska på domens dag dömas utifrån vittnesmålen från deras dödade döttrar.

Sedan hände något. Det handlade nu som sagt om att styra en stad under belägring - och manövrera mellan olika intressen. På så sätt mildrades visserligen kvinnoförtrycket i förhållande till den tidigare fasen, men avskaffades inte. På samma sätt kritiserades slaveriet implicit - att friköpa en slav beskrivs som en gärning som behagar Gud - men avskaffades inte. Och ett inslag av militarism som helt saknades i budskapen från Mecka blev nu en del av budskapet. Osv.

Det är denna kompromiss, kompletterad med "hadither" (till större del fiktiva berättelser om Muhammads levnad som började tecknas ner hundra år efter hans död), som idag sprids över världen som ett "islamiskt” kvasipolitiskt alternativ.

Om islam istället hade fokuserat på kärnan - monoteismen och försvaret av social rättvisa - och betraktat praktiken i Medina som en ofullständig lokal tillämpning av detsamma - skulle den ha fått en helt annan karaktär.

En subversiv karaktär - det var ingen tillfällighet att Taha avrättades 1985. Taha trodde nu själv att även surorna från Medina var gudomliga, men såg detta som tillfälliga eftergifter Gud gjorde till en ofullkomlig mänsklighet.

Men man behöver ju inte anamma denna del av hans tro för att tycka att det ligger något väsentligt i hans schema. Islams kärna skulle kunna lägga grunden för en ganska så sympatisk världsbild. Jag tror nog att om islam ska kunna spela en viktig och positiv roll för framtidens värld måste den övergå till att bli Kärnislam - eller försvinna.

Latter Day Saints vs Donald Trump

I den nuvarande presidentvalskampanjen i USA är faktiskt Donald Trump den ende av presidentkandidaterna som Mormonkyrkan officiellt kritiserat. Detta pga av dennes uttalanden att muslimer inte ska få resa in till USA. På kyrkans webbsida lades ett officiellt uttalande ut där man hänvisade till att Joseph Smith var för (bland andra) muslimers demokratiska rättigheter.

Latter Day Saints tar i princip aldrig politisk ställning i de stora frågorna i USA. Ett av de få undantagen är när de ser den religiösa friheten hotad.

Uttalandet är mycket försiktigt, och Trump angrips inte explicit. Men man visar klart att man ser varje diskriminering av muslimer som något som är i strid mot LDS grundinställning.

Läs mer i Mormon church backs religious liberty after Trump comments .

McDonalds-anställda mot islamofobi...

En liten solskenshistoria från McDonalds i Södertälje.
--------------------------------------------------------------------------------------------
Jag har en del onyttiga vanor. Att jag alltför ofta äter på McDonalds är en av dem.

När jag flyttade till Södertälje den 1 januari 2007 hade jag redan hunnit besöka det lokala McDonalds vid Marenplan. Och efter att jag flyttade in blev jag nog en av de mer frekventa besökarna.

Personalen var/är ofta väldigt trevliga. En av de allra trevligaste var en muslimsk kvinna, som bar slöja. Hon var alltid så vänlig. Och verkade alltid så glad.

En gång kom två berusade svenska män in på restaurangen. De verkade hata slöjor och förakta de som bar dem. Så de sa några mycket nedlåtande och föraktfulla ord till den muslimska kvinna som stod i kassan.

De fick ändå handla, men vad som hände sen var lite av en solskenshistoria. De två männen satte sig vid bordet bredvid mig, så jag kunde höra vad som följde.

Tre-fyra personal från McDonalds kom fram till dem. De sa att om männen ville fortsätta att äta var de tvungna att be den kvinna de förolämpat om ursäkt. De svenska männen reagerade aggressivt, och sa att det kunde de inte tänka sig. Personalen stod på sig. De sa ungefär så här:  "Det här är McDonalds, och här tolererar vi inte kränkningar av personalen. Ni är så illa tvungna att be henne om ursäkt, annars får ni inte sitta kvar, och ni får heller aldrig komma hit mer igen".

Till sist gav de överförfriskade männen upp, kvinnan gick fram till bordet, och de bad om ursäkt.

Det bör tilläggas att det alls inte bor många muslimer i det förvisso invandrartäta Södertälje. Tvärtom. Den stora majoriteten av invandrare är här kristna från Mellanöstern. Det gäller troligen också de flesta anställda på McDonalds. Jag kan i och för sig ha fel i det sistnämnda, men det är definitivt vad jag tror.

Trots detta visade personalen en så stark solidaritet med en muslimsk kvinnlig kollega, att de agerade så resolut. Jag blev rörd, och för en gångs skull tyckte jag inte alls att det var pinsamt att äta just på det ack så onyttiga McDonalds... ;-)


McDonalds Marenplan

"Fellowship of Isis" om det tidigare namnet för IS

Jag skrev för något år sedan om det märkliga att den "Islamiska Staten" under en period allmänt kallades ISIS, dvs hade samma namn som den egyptiska gudinna som terrornätverket knappast uppskattade, och som - givet att hon existerar! - knappast skulle uppskatta terrornätverket... Nu ser jag att organisationen "Fellowship of Isis" faktiskt gjorde ett uttalande om frågan.

Där kan man läsa följande.

"The Fellowship of Isis is a network of some 26,000 members worldwide. We are a multi-faith organisation dedicated to the feminine aspect in all religions, and have a priesthood whose manifesto is one of peace, tolerance and respect for all spiritual expression. 

It is disturbing and confusing to our members and the general public who know of our organization when media use the acronym ISIS for the Islamic State of Iraq and the Levant militia. The alternative rendering of ISIL, ‘Iraq and the Levant’ would avoid any misunderstanding on this matter. 

‘Isis’ is also misleading and potentially defamatory. 

We respectfully request that your organization from this point forward refer to this group by its other accepted name, I.S.I.L., Islamic State of Iraq and the Levant, and require that your correspondents and guests do the same. 

(This press release statement was released on June 19, 2014.) ".

Nu har väl problemet försvunnit, då nätverket numera oftast kallas IS. Och det är väl skönt, för alla inblandade parter....

Men vad ser Jan Guillou hos Abd al Haqq Kielan?

Det finns en svensk konvertit till islam som tidigare hette Leif Karlsson och som numera kallar sig Abd al Haqq Kielan. Han intervjuas ofta i media och framställs som en positiv, icke-fundamentlistisk röst inom islam.

I sin senaste Aftonbladet-krönika föreslår Jan Guillou att denne Kielan ska få undervisa muslimska ungdomar för att motverka IS-vurm bland dessa.

Jag skulle nog vilja säga att Kielen är en av de minst lämpade till att stå i ledningen för något sådant.

Åtminstone om han inte radikalt ändrat sig sedan han intervjuades 2004. Där utvecklade han olika åsikter som han så vitt jag vet aldrig sedan har tagit avstånd från.

Där förklarade Kielan hur hans variant av "islam" ser på kvinnor och män. Det var en blandning av rent otäcka och märkligt absurda formuleringar.

Det mest otäcka är kanske detta: "Men vad anser du om kvinnans rätt till ett eget socialt liv utanför hemmet? - Det är tveksamt. Om kvinnan vill besöka muslimska väninnor går det bra, men om mannen säger nej, så är det nej, svarar Abd al Haqq Kielan med en tydlig skärpa i rösten."

Mannen ska alltså helt och hållet få bestämma vilka hans hustru ska få umgås med, och om han säger nej, ÄR det ett nej....

Dessutom ska äktenskapen inte vara frivilliga, de ska arrangeras av manliga släktingar: "Kvinnan har inte rätt att ingå äktenskap på eget initiativ, det är pappan, brodern eller någon annan manlig anhörig som bestämmer vem hon ska gifta sig med, men kärleken kan ofta uppstå inom äktenskapet."

Men nu ska ingen tro att Kielan anser att kvinnan ska vara en hushållsslav. Nej, så menar han inte alls.. Och där  övergår det otäcka till det rent absurda. Kielan säger: "... inom islam är det mannens ansvar att hyra in en amma, han är även tvungen till att anställa ett hembiträde. Husets härskarinna har inget tvång till marktjänst, eftersom hennes ansvar bara är barnen, resten sköter tjänstefolket. Det är mannen som betalar inom islam."

Det är lite märkligt, för Kielan har annars ofta påpekat att muslimer i Västeuropa ofta står långt ner på den socioekonomiska skalan och har ibland argumenterat för att en del av hatet mot muslimer i själva verket är en form av klassförakt. Där kan han mycket väl ha rätt, men hur i allsina dar kan han då tro att muslimska män i allmänhet har råd att skaffa ett heltidsantält hembiträde?

Kielans tolkning av islams syn på kvinnor och män är ingenting som kan härledas från Koranen eller ens från speciellt många hadither. Frågan är varför just han har utvecklat just denna monstruösa kombination av mardrömslik patriarkalism och social naivitet.

Kielan är som sagt en svensk manlig konvertit till islam. Problemet är nu att några av dessa män verkar ha dragits till islam framförallt för att de tror att islam är den religion som tillfredställer deras patriarkala önskedrömmar bäst. På så sätt kommer de när de väl har konverterat att förstärka de mest patriarkala tolkningarna av islam. Kielan är nästan ett skolexempel på detta.

Det går annars lätt att hitta hur många exempel på icke-patriarkala islamtolkningar som helst, från Minangkabau-folket i Indonesien, till en akademisk röst som Asma Barlas.

Det mest radikala är förmodligen den linje som drevs av muslimsk reformator i Sudan, som innan han dödades 1985 föreslog att såväl haditherna som de suror från Medina, som tillkommit efter att islam fått makten, och tvingats att upprätta en hård regim för att överleva i en krigisk omvärld, skulle underordnas de suror från Mecka, som på ett mycket mer konsekvent sätt var egalitära och fredliga.

Det är faktiskt klart möjligt att tolka islam på ett helt underbart sätt .... Men att låta en manschauvinistisk drömmare som konverterat till islam för att han hoppas finna en tillvaro där kvinnan äntligen kan sättas på den plats han som man vill ha henne på, få ta hand om utbildningen av unga muslimska män är inte speciellt underbart. Det riskerar snarare att skapa en mentalitet som bäst kan beskrivas som mardrömslik.

Och, för att återgå till titeln på denna post, vad ser Jan Guillou egentligen hos Abd al Haqq Kielan?

Yttersta domen, Koranen - och IS illdåd

I en FN-rapport sägs det att den så kallade islamiska så kallade staten systematiskt dödar barn, bland annat genom att begrava dem levande.

Inför dessa fasansfulla uppgifter bör man påpeka att Koranen explicit tog upp och fördömde det bruk att begrava barn levande. som förekom i det förislamiska Arabien.

I Sura 81:8* knyts det direkt till föreställningen om yttersta domen. Sura 81 är i sin helhet en undergångsvision, eller mer exakt en vision av domens dag. De allmänna tecknen på en kosmisk katastrof beskrivs – som att solen mörknar, och att bergen sätts i rörelse.

Men dessutom beskrivs domen – själarna skiljs åt, räkenskapernas böcker öppnas. Men det enda konkreta exemplet på en typ av ogärningsmän som döms denna dag är i just vers 8. Där står det så här: "och den nyfödda, som begravdes levande, tillfrågas för vilket brott hon miste livet””.

På så sätt kommer dessa barn att vittna mot sina mördare på domedagen. Enligt Koranen.

Stället syftar på den praxis som fanns före islam, där fäder kunde begrava nyfödda flickebarn levande för att de hellre villa ha pojkar. Men det måste också ses som ett generellt fördömande av den typen av grymheter mot barn.

Om FN-rapporterna om den ovan nämnda IS-praktiken kan bekräftas visar det i så fall ånyo på hur långt denna bisarrt mordiska sekt de facto står från islam.** När de faktiskt i så fall utför just de illdåd som Koranen explicit pekar ut som något som kommer att tas upp och bestraffas den dag då syndarna inför Gud ska ställas till svars för sina brott...
--------------------------------------
*Det tas för övrigt även upp i sura 16.
**Missförstå mig inte, det går att tolka islam på olika sätt, en del ganska så reaktionära. Men IS har med en mycket god marginal passerat gränsen för varje rimlig tolkning.

Hjärtan mot islamofobi

Ratko Mladic och Radovan Karadzic, ansvariga för folkmordet på muslimer i Bosnien, står inför rätta i Haag, i en mångårig process som konstigt nog aldrig verkar vilja komma igång på riktigt. I Eskilstuna har nu uppenbarligen några andra islamofober tänt eld på en moské med det uppenbara syftet att de som befann sig i den också skulle brännas inne. Det första lyckades de med, men dessbättre inte med det andra.

Men nu har det tagits ett initiativ att sätta upp hjärtan på den eldhärjade moskén, för att visa solidaritet med de drabbade. Jag hoppas innerligt att det blir många hjärtan...

Islamofobi är dödlig, det vet vi från Bosnien och från närmare håll genom Anders Behring Breivik. Låt oss verkligen hoppas att vi slipper få uppleva massmord på muslimer i Sverige. Det senaste attentatet visar att det tydligen även här finns de som verkar ha en djupt liggande önskan att få bli våra inhemska motsvarigheter till Breivik och Mladic.

Monoteism, övergrepp och patriarkat

Det finns två motpoler i synen på konflikten mellan "monoteism" och "hedendom". Dels har vi (exempelvis) gamla missionärsromantiska berättelser om hur goda kristna fick tampas med ogudaktiga hedningar, som ägnade sig åt kannibalism, människooffer och ohyggliga riter. Dels har vi en motbild som började uppkomma under upplysningstiden. En motbild om "den ädle vilden" som förstördes av en korrupt kristendom (eller av islam).  En motbild som idag är vanlig i olika nyhedniska grupper.

Och, ja, den sistnämnda har väl jag själv varit med om att sprida, exempelvis här.

Och jag står för varenda ord i den artikeln, den handlar ju om hur missionärerna bidrar till att införa patriarkalt förtryck i nordamerikanska indiankulturer. Men om jag istället hade fokuserat på konfrontationen mellan missionärer och den aztekiska kulturen hade bilden, som vi ska se nedan, blivit ganska annorlunda.

Det finns de som efter en ytlig läsning av författare som Birgitta Onsell, Eva Moberg eller Monica Sjöö kommer fram till att "patriarkat" och "monoteism" regelbundet gick hand i hand med att utrota en tidigare kvinno- och barnvänlig kultur. Tron på en enda (manlig) Gud antas vara den grund som ger upphov till kvinnoförtryck, övergrepp, och förtryck av barn. Monica Sjöö ägnar en sida i sin "The Great Cosmic Mother" från 1987 åt att lista otäcka barnfientliga citat från Gamla Testamentet. De är vederbörligt ruggiga, men hon nämner inte att den tidigare fenicisk-kananeiska kultur som israeliterna bekämpade, och som hon själv ofta uttryckt stora sympatier för, hade rituella barnoffer som ett centrum i sin egen kult,

Sanningen är den att patriarkatet på de flesta håll kom tidigare än de monoteistiska religionerna. Och att dessas seger över "hedendomen" på många ställen snarare innebar ett mildrande av förtrycket. Eller åtminstone att några av dess mest blodiga uttryck avskaffades.

Det började redan med den israelitiska religionen. Den var patriarkal, men så var den som föregick den. I Bibeln står det bland mycket annat att det är riktigt att slå barn. Det är obehagligt, men samtidigt bör det noteras att i den kultur som fanns innan hade som nämnts ett rituellt dödande av barn en central plats i kulten. En praktik som hårt fördöms i hela Gamla Testamentet. (Se till exempel Psaltaren 126: 37-38, Hesekiel 16:21-22 och Jeremia 19:4-7).

Även om den fenicisk-kananeiska barnofferpraktiken  besegrades i just Kanaan, så levde den kvar över stora delar av Medelhavet. Efter att Rom erövrade Karthago, försvagades den kraftigt, men den levde ändå kvar på sina håll. Det var först med kristnandet av Nordafrika som den försvann.

I Rom förbjöds människooffer i det första århundradet f.kr. men däremot var det fortfarande tillåtet att sätta ut oönskade barn. Ibland hittades de av någon som tog hand om dem, men oftast dog de. Det var först med kristendomens införande som detta förbjöds.

På våra breddgrader var både människooffer och utsättande av barn en del av den "hedniska" praktiken. De förbjöds efter kristnandet. I Island nådde man en kompromiss. "Hedningarna" fick inte längre öppet dyrka sina gudar, men under en lång övergångsperiod fick de sätta ut oönskade barn i vildmarken. Det bör förstås påpekas att medan inte så få av de barn som sattes ut i Rom kanske räddades, gällde det förstås praktiskt taget inga som mötte samma öde i Skandinavien, för att nu inte tala om Island.

Om vi går österut ställdes de första muslimerna inför en praktik, där nyfödda, oönskade flickor begravdes levande. Koranen fördömer denna i surorna 81:8 och 16:57-59. Denna praktik förbjöds efter att islam hade segrat. Islam förbjöd också en typ av brutal skilsmässa som tidigare var tillåten, som innebar att kvinnan försköts men att hon tvingades bo kvar hos mannen som hans slav.

Men så till Amerika. I den artikel jag skrev om hur missionärerna skulle övertyga indianstammar om vikten av att slå barn, att fruar skulle lyda sina män, och av jordägandet måste bli privat, ser vi att kristendomens införande i stora delar av Amerika innebar upprättandet ;av ett hårt förtryck över kvinnor och barn. Men...

Det finns andra delar av Amerika, där bilden som sagt såg lite annorlunda ut. Det mest uppenbara exemplet är som sagt aztekerna. Men i mindre skala gällde det samma också maya och inkas.

Dessa kulturer var inte endast patriarkala, de var stater styrda av militariserade härskande skikt. En sak som förenade aztek-, maya-och inkareligionerna var att de såg människooffer till gudarna som nödvändiga. Speciellt brutal och omfattande var praktiken hos aztekerna.

Där offrades både vuxna och barn, ofta tiotusentals varje år. Aztekerna förde krig för att tillfångata personer som skulle offras. Dessa offer utfördes också ofta medvetet på ett maximalt plågsamt sätt. När templet i Tenochtitlan invigdes 1487 beräknas det att som minst 10.000, eller som mest 80.000, offrades under fyra (!) dagar.

Denna råa praktik ledde till att spanjorerna kunde sluta en allians med de folk som var underkuvade av aztekerna och som var tvungna att regelbundet leverera fångar till dessa, fångar som skulle offras.

Men offertraditionen var så pass utbredd att de krävdes mer än en militär erövring för att den skulle upphöra. Här spelade förmodligen kulten av Jungfrun av Guadalupe en viktig roll. Jungfrun av Guadalupe var dels namnet på em målning av jungfru Maria, som ni kan se till vänster på denna blogg. Men denna målning sades vara en övernaturlig avbildning, som uppstått under den vision av jungfru Maria, som indianen Juan Diego sades ha fått vid flera tillfällen vid Tepeyac i december 1531.

Som fenomen är Jungfrun av Guadalupe något mycket märkligt. I henne blandades hedniska och kristna traditioner. Trots att hon först uppträdde på en plats som förut helgades till en aztekisk gudinna sågs hon som den främsta motståndaren till människooffer. Hennes uppgift sågs till stor del som att hon skulle utrota resterna av denna barbariska praktik.

Efter ett tag kom hon faktiskt också att bli en symbol för motståndet mot Spanien, och mot överhet och förtryck. Hon har hyllats av exempelvis den vänsterinriktade zapatistgerillan och av Hugo Chavez,  och latinamerikanska feminister har ofta sett henne som en frigörande symbol.

Jag upprepar. När de monoteistiska religionerna konfronterade en rå patriarkal krigisk "hedendom" mildrade de faktiskt mycket ofta förtrycket av kvinnor och barn. Inte förstärkte det, som en del nyhedningar gärna vill tro. Framförallt avskaffades ofta förtryckets mest utpräglat blodiga uttryck.

För, när allt kommer omkring, en kult av amoraliska "hedniska" krigar- och andra gudar i en polyteistisk kontext kan ju gå nästan hur långt som helst.  De ritualer som förknippas med dom kan ju dessutom bli hur blodiga som helst. Föreställningen om en Gud med någon form av övergripande ansvar för helheten spelade ofta en modererande roll när den introduceras i dessa kulturer.

Det är ju egentligen ganska logiskt.

Den yttersta domen

Helvetesläran är otäck. Föreställningen att det ska finnas människor, eller andra medvetna väsen, som ska plågas i evigheters evighet är outhärdlig. Åtminstone för mig.

Det är en sak. En annan sak är att i såväl kristen som muslimsk fundamentalism har vi dessutom en bild av vilka som kommer att hamna där som gör det hela fullkomligt absurt. Muslimska fundamentalister säger exempelvis att alla som sätter medhjälpare vid Guds sida (dvs. alla polyteistiska "hedningar") kommer att brinna i evighet i helvetet. Kristna fundamentalister håller med, men tillägger att det även gäller alla som inte har tagit emot Jesus som sin personliga frälsare.

Så självuppoffrande kärleksfulla människor som dyrkar mer än en Gud eller inte tror på Jesus kommer att brinna för alltid? Jag har aldrig förstått hur någon ens en sekund kan tro på något sådant.

Nu är det så att om man noga läser Koranen inser man att det finns en del utvägar för de muslimer som ändå inte vill tro på eviga helvetesstraff. Dels påpekas det gång på gång att Gud kan ingripa när som helst och även förkorta helvetesstraff, dels finns det en del språkliga formuleringar som kan tolkas som att straffen inte varar oändlig tid. även, om, det medges, de som säger att det varar i oändlighet är många fler.

När det gäller kristendomens grundtexter kan man även där hitta (låt vara färre) formuleringar som skulle kunna tolkas som att helvetesstraffen inte är eviga.

Men framförallt, när det gäller evangeliernas helvetestexter (som samtliga gör anspråk på att vara Jesusord) finns det en annan sak som helt och hållet går emot den närmast imbecilla fundamentalistiska tolkningen. Endast tre av evangelierna talar om helvetet. Det är de tre s.k. synoptiska - Matteus, Markus och Lukas. Dessa anses allmänt vara mer tillförlitliga än Johannes, som skrevs långt senare.

I ingen av dessa helvetestexter står det ett ord om att de som inte tror på Jesus kommer att straffas i evighet. Däremot står det om grupper som kommer att göra det. Det är de som inte bryr sig om de svaga, de fattiga, de hungrande, de fängslade, de sjuka.

Så till den fundamentalist som tror att hen är på de säkra sidan för att hen "tror" på Jesus, (och till andra intresserade!), vill jag rekommendera att läsa vad som verkligen står. Man kan ju börja med berättelsen om den yttersta domen i Matteus 25: 31- 46.
-----------------------------------------------------------------------------------------
"När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster.

Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’

Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’

Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’

Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”

Koranen och Nya Testamentet om rikedom och girighet

Om man frågar någon hur Nya Testamentet (NT) ser på materiellt välstånd kommer nog de flesta efter ett tag att säga att det fördömer girighet och vill att människor ska dela med sig. Eller något sådant. Det är ju inte ett helt felaktigt svar.

Det finns många ställen - exempelvis berättelsen om den rike manen och Lazarus - som bygger på en sådan sensmoral.

I denna syn förenas de grundläggande skrifterna i judendom, kristendom och islam i ett ganska så gemensamt ställningstagande.

När det gäller Koranen kan man till exempel citera Sura 92: 5-11
"För den som villigt ger ⁅av sina ägodelar⁆ och fruktar Gud och som tror på det högsta goda skall Vi göra det lätt ⁅att följa religionens bud⁆. Men för de som håller hårt om penningpåsen och som ⁅därför att han är rik⁆ tror sig vara fri från allt beroende, och som förnekar det högsta goda, ⁅för honom⁆ ska Vi göra det tungt och svårt. Och vilken glädje har han av sin rikedom när han störtas i fördärvet."

I Sura 127 framgår det också ganska klart att Koranen kopplar ihop likgiltigheten för de fattigas nöd med ett förnekande av religionen i sig:
"Vad anser du om den ⁅människa⁆ som förnekar Domen? Det är samme man som manar undan den faderlöse, och som inte uppmanar ⁅någon⁆ att ge dem som lider nöd att äta. Det ska gå dem illa som ber utan att deras hjärtan deltar i bönen, de som vill ses ⁅och berömmas⁆ men som vägrar ⁅sin medmänniska⁆ även den minsta hjälp."

I Koranen uttrycks i sura efter sura det som många nog uppfattar som essensen i kristendomens syn på girighet och rikedom!

Girighet är en synd, och om man inte vill ge till de fattiga hotar ett straff i nästa liv.

Men... i detta finns det något som man missar. För medan Koranen väl motsvarar den populära synen på hur "religiösa" ser på sådana frågor gör NT det inte. För bortom de ställen som fördömer girighet finns där andra som går mycket längre,. De första kristna fördömde inte endast "girigheten" -de fördömde rikedomen i sig.

Detta är inte svårt att visa. Här kommer några citat som NT tillskriver Jesus.

Matteus: 19:24: ”Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike."

Lukas 6:24-25: ”Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra. Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta.”

I det sista citatet fördöms inte endast "rikedom" utan all from av privilegierad tillvaro.

Jakob sägs ha varit Jesu bror. I Jakobsbrevet 5:1-6 kan man bland annat läsa  detta:
”Ni som är rika: gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er.
Er rikedom förmultnar, era kläder äts upp av mal, ert guld och silver rostar, och rosten skall vittna mot er och förtära er kropp som eld. Ni har samlat skatter i dessa sista dagar... Ni har levt i lyx och överflöd här på jorden. Ni har gött er på slaktdagen"

Att de första kristna levde i någon form av kommunism kan man sluta sig till av detta:

"Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt ... Ingen av dem led någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman och lade ner den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov." ( Apostlagärningarna 4:32-35).

Om man läser vidare kan man dessutom se att de i församlingen som i hemlighet försökte behålla delar av sina rikedomar kunde råka riktigt illa ut.

Den typen av drastiskt avståndstagande från rikedom i sig finns, så vitt jag kan se, ingenstans i Koranen . Medan Koranens samhällsideal liknar en välfärdsstat där de fattiga får stöd är NT:s alternativ faktiskt någon form av kommunism.

Många i väst idag uppfattar islam som extremt, medan kristendom ses som harmlöst och beskedligt. Det är ju en karikatyr hur som helst, och om man går till ursprunget blir ju bilden en helt annan .

Koranen utmanade inte samhällets ekonomiska grundstruktur, men NT gjorde det. Islam framstår redan från början som en form av reformism - medan urkristendomen i jämförelse var rena ultravänstern...

De mest rabiata islammotståndarna inom kristenheten är oftast polititikt långt ut på högerkanten (och dessutom oftast inte speciellt fattiga...). Det konstiga är kanske att de inte får sin nattsömn störd av bibelcitat som de jag citerat här.

Men så konstigt är det kanske inte. De läser nog Bibeln inne i sin egen hallucinatoriska Alice i underlandet-liknande spegelvärld, styrda av sina egna egoistiska önskningar.

Den dagen de förmår att lämna spegelvärlden och på allvar greppar vad som faktiskt står kommer nog den kristna högern att krossas.

"Islam är underbar"

Jag drömmer nästan aldrig om religion. Eller för att vara mer exakt, jag minns nästan aldrig några drömmar om religion.

Det är lite märkligt, med tanke på hur mycket jag sysslat med ämnet.

Jag minns inte att jag en enda gång drömde om de ämnen jag skrev på i religionshistoria. När jag skrev på min lic-uppsats om satanism drömde jag, så vitt jag kan minnas, inte en enda gång om satanism. 

Jag minns inte en enda dröm om skogsrån, inte heller från den period jag skulle skriva om ämnet. 

O.s.v. 

Den religion jag minns mest drömmar om är islam. Det är i och för sig inte så många, bara tre. Alla är positiva. 

Den mest märkliga drömmen om islam jag haft hade jag någon gång efter att talibanerna tog makten i Afghanistan 1996 men före 11 september-attacken 2001. Anledningen att jag vet det är att drömmen kom kort efter ett samtal, som jag åtminstone på detta sätt kan tidsbestämma.

Drömmen var kort men oerhört intensiv. Jag befann mig i ett totalt ångestfyllt mörker. Allt var alltså mörkt - och allt var också tyst. Så plötsligt syntes ett ljus och jag hörde en kvinnoröst säga "islam är underbar". Jag vaknade - med en känsla av hopp.

Drömmen är märklig, och svår att förklara. Däremot är det lätt att härleda varifrån meningen i drömmen  kom. 

Några veckor tidigare hade jag haft ett samtal med en (av allt att döma) muslimsk kvinna som jobbade på ett café vid universitetet i Stockholm. Jag skulle just till att betala kaffet, då hon frågade mig vad jag läste på universitetet. Jag svarade att jag läste religionshistoria.

Då sken hon upp och frågade om jag läst om islam. Det hade jag visserligen gjort, men på den tiden inte speciellt mycket, så jag svarade undvikande. Hon frågade om vad jag tyckte om islam. Jag svarade på nytt undvikande.

Då tittade hon smått roat, men lite förebrående, på mig och frågade varför jag lät så tveksam. Varför sa jag inte som det var, att islam var underbar....

Jag lät ännu mer tveksam, och sa att det fanns många typer av islam, även de mest förskräckliga - som talibanerna. Hon såg lite störd ut och sa att talibanerna var en grov förvrängning av islam.

Jag betalade mitt kaffe och gick. 

Det är klart att meningen i drömmen var direkt hämtad från kvinnans uttalande. Men varför blev detta uttalande centrum i en så dramatisk, och betydelsebärande dröm?

Jag misstänker att om och när jag väl en gång förstår det, kommer jag att förstå en del annat också. Om mig själv och om hur jag innerst inne upplever min situation i världen...

Matrilinjär islam

Det finns fler kulturer än Minangkabau som praktiserar en kombination av matrilinjärt släktskap och islam. En av dessa finns på Laccadiveöarna vid Indiens sydvästkust. Denna kultur har beskrivit av Leela Dube i boken Matriliny and Islam: religion and society in the Laccadives från 1969 (National Publishing House, Delhi).

Det finns även andra, som exempelvis Mapilla i norra Kerala och Yao i södra Nyasaland.

Befolkningen på Laccadiveöarna anses ha omvänts till islam någon gång på 1300-talet. Idag (eller mer exakt när boken skrevs!) är islam den totalt dominerande religionen och det finns inte mindre än 22 moskéer och två islamiska skolor.

På dessa öar går släktskapet på kvinnolinjen och arvet delas lika mellan barnen till varje kvinna. Traditionellt flyttar ett gift par inte ihop vid äktenskapet. Mannen och kvinnan lever vanligtvis kvar hos sin egen matrilinjära släktskapsgrupp och det äktenskapliga umgänget sker vid nattliga visiter.

Enligt Dube var detta normen. Av 617 gifta män på den centrala ön levde 515 på detta sätt, som vad hon kallar "visiting husbands". Men alla följer inte denna ttradition. 124 levde matrilokalt, dvs flyttade hem till kvinnan vid äktenskapet. 23 levde "neolokalt", dvs de flyttade ihop i ett nytt hus, och endast 8 levde patrilokalt, dvs hustrun flyttade hem till mannen.

Den främsta sociala gruppen i detta ö-samhälle kallas Taravadi. Denna består av individer av båda könen som är ättlingar till en kvinnlig anmoder i en obruten kvinnlig linje. Taravadi äger land, träd, båtar, hus och andra byggnader. Männen har endast bruksrätt till dessa, de äger dem inte, och när de gifter sig kan de absolut inte föra vidare dem till barnen.

I dessa grupper är både den äldsta mannen och den äldsta kvinnan betydelsefulla personer. Juridiskt har den äldsta mannen en stark ställning, men i praktiken verkar  den äldsta kvinnan uppenbarligen vara mer central. Ingen ceremoni kan hållas utan att hon informeras och bjuds in. Hon visas en oerhörd respekt. Hon konsulteras i alla viktiga frågor. 

De olika Teravadi-grupperna förenas i större grupper, som kallas Kudumbam.

Den matrilinjära egendomen brukar kallas för fredags-egendom, medan individuellt förvärvad egendom kallas måndagsegendom. Innehavet av måndagsegendom styrs av sharialagar, medan fredagsegendomen förvaltas och ärvs enligt mycket äldre matrilinjära pricipwet. Den mesta egendomen är fredagsegendon. Det kan till exempel nämnas att av 45.000 kokosträd är 40.000 matrilinjär egendom, och endast 5000 privat måndagsegendom.

Både mormodern och morbrodern har en auktoritet över moderns barn, medan fadern inte har det. Relationen mellan fäder och barn är avspänd, vänskaplig och kamratlig och fadern har inte auktoritet och visas ingen "respekt" av auktoritär typ.

Koranen tillåter som bekant en typ av polygyni, men det är mycket ovanligt på dessa öar. Av 670 gifta män på huvudön, hade endast 6 mer än en fru. Anledningen till det är att kvinnorna sällan uppskattar att männen har flera fruar, och rätten till skilsmässa är total för båda könen. Om en man försöker skaffa sig fler fruar skiljer sig vanligtvis hustrun med en gång.

Mannens relation med kvinnan är sexuell, inte ekonomisk. Mannen har inte i sig rätt att kontrollera eller ens tillgodogöra sig av kvinnans arbete, inte ens hemarbetet. Kvinnans arbete utförs vanligtvis  till nytta för hennes egen matrilinjära grupp.

I teorin är otrohet för kvinnan förbjuden, men om kvinnan ändå är otrogen har mannen ingen rätt att bestraffa henne. Det enda han kan göra i det läget är att skilja sig.

Skilsmässor är vanliga, 51 procent av kvinnorna och 52 procent av männen har skilt sig åtminstone en gång. Den man på ön som hade haft mest skilsmässor hade skilt sig 19 gånger, den kvinna som hade haft mest skilsmässor hade skilt sig 12 gånger.

Kvinnan har alltid rätt till omedelbar skilsmässa när som hslst. Hon behöver bara uttrycka en formel om att mannens besök inte är välkomna så måsta han lämna henne omedelbart.

Sharia-arvslagar som missgynnar kvinnor praktiseras dock, men eftersom den stora majoriteten av egendom förvaltas av de matrilinjära grupperna, och denna egendom inte är underkastad sharialagarna, har detta inte en så stor betydelse.

De ställen i Koranen som ofta tolkas som att män har rätt att styra över sin hustru tillämpas inte, eller tolkas på ett sätt så att de inte får en sådan betydelse.

Dune går igenom skilsmässostatistik från olika muslimska kulturer och visar att de matrlinjära har en mycket högre skilsmässofrekvens ärn de patrillinjära. En förklaring till detta är att stabiliteten inte hotas av skilsmässor, eftersom den matrilinjära gruppen, inte familjen  är det som ses som är stabilt och bestående, och den berörs inte av att äktenskap upplöstes. 

Äktenskapen är oftast tidiga, de båda parterna brukade gifta sig mellan 12 och 16 års ålder. Pojkarna är oftast de äldre vid det första äktenskapet, men de är aldrig äldre än 16. 

I vilket fall som helst är det hela intressant. Islam är ju en religion som uppstått i ett patrilinjärt (och patriarkalt)  samhälle och dess regelsystem  är ofta påverkat av detta. Men här har regelsystemet anpassat sig till ett både matrilinjärt och i avgörande avseenden icke-patriarkalt samhälle...

Moskéer, kyrkor och Nya Testamentets tragik

/Från min huvudblogg 14 mars 2009./

En dag hösten 2007 satt jag och pratade med en bekant vid ett kafé vid Medborgarplatsen. När jag kom ut därifrån var det första jag såg moskén som ligger i närheten. Jag fick en underlig känsla av trygghet. Någon sådan känsla har jag aldrig fått av en kyrka.

Frågan var förstås varför. Jag tror inte att islam i sin religiösa och sociala praktik är bättre än kristendomen. I många fall är det nog tvärtom. Det finns procentuellt sett säkert lika mycket jag retar mig på i Koranen som i Bibeln (men Bibeln är tjockare, förstås). Så vad beror det på?

Jag är ganska så säker på svaret. Jag ser den kristna Bibeln som någonting liknande en grekisk tragedi, med den skillnaden att Bibeln gör anspråk på att det är sant. Det är en otäck historia, som det skulle gå att göra en mycket otäck skräckfilm på. Och, ja, Mel Gibson har ju redan försökt.

En man är från sin födsel utvald till att dödas på ett plågsamt sätt. Det är bestämt sedan årtusenden tillbaka, kanske sedan världens begynnelse, och i alla fall sedan Adam och Eva. Inte bara hans slut, utan en rad detaljer på vägen dit är sedan århundraden tillbaka förutsagda i detalj av olika profeter. Hans liv är planerat. Och slutet är oundvikligt.

Allting från var han ska födas till hans plågsamma död är alltså bestämt i förväg. Ganska så tidigt fattar han detta. Ju närmare slutet kommer ju mer ökar hans ångest. Och i Getsemane gråter han blod.

På slutet skriker han i fasa: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”.

Det finns nämligen inget annat sätt för den påstått allsmäktige guden att rädda den (syndfulla) mänskligheten än att offra sin ”son”. Och sedan ska han förvisso återuppstå, för den som kan tro på det. Jag kan det inte.

Den återuppståndne Jesus är oftast ett skugglikt spöke, till exempel på vägen till Emmaus. Är det samme person, egentligen? Fick den mänskliga sidan som han också sades ha haft vara med? Gnostikerna trodde det inte, men ortodoxin försäkrar att det var hela personen som återuppstod.

Det är ändå kusligt. Förutbestämdheten, detalj efter detalj där profetiorna slår in, och den slutliga tortyrscenen. Glädjens budskap? Jag tycker inte det.

Islam har helt andra problem. Vare sig man fokuserar på Koranverser som verkar säga att män har rätt att slå olydiga fruar eller på hadither som ger en olustig bild av Muhammad (och det finns det som bekant många av) är islam någon oproblematisk lära. Tvärtom. Men den totala tragedin i Nya Testamentet saknas.

Koranen är kanske mindre ”hednisk” än den kristna Bibeln. När Nya Testamentet skrevs var blodiga offer ett universellt fenomen i vår del av världen. Och på många håll även människooffer. Och i Bibeln har vi det ultimata människooffret. Tortyrscenen i evangelierna upprepas varje söndag över hela världen – ”Kristi blod för dig utgjutet, Kristi lekamen för dig utgiven”.

Det är ett tvångsmässigt återupprepande av ett trauma. Någon annans trauma. Och ibland tar somliga ett steg till - så att det blir än olustigare. Den internationellt kände teologen Paul Tillichs hustru skrev kanske tio år efter hans död 1965 en självbiografi. Där avslöjade hon Tillichs och hans manliga teologvänners fritidsnöje: att titta på diabilder som föreställde korsfästelser – men inte den korsfäste Jesus, utan i en helt annan kontext . När hon kom på den olustiga herrklubben med detta ”nöje” brukade hon stänga dörren och muttra något om ”tortyrlek”. Gränsen mellan from lidandemystik och ren dekadens kan vara ganska så tunn.

Koranen är mindre ödesmättad, mindre tragisk, mer rationell och linjär än Bibeln. En religionsstiftare som man kan tycka bra eller illa om sprider sin lära, och är framgångsrik med detta.

Precis som vad gäller kristendomen blev resultatet efter ett tag ett milt sagt patriarkalt system – även om antipatriarkala muslimer som Asma Barlas gör sitt bästa för att försöka visa att den patriarkala tolkningen av Koranen är en misstolkning. Bitvis är hon övertygande, bitvis inte.

Men om hennes tolkning av Koranen skulle slå igenom inom Islam skulle denna religion förvisso bli riktigt sympatisk. Och om det muslimska, matrilinjära och ”matriarkala” Minangkabau-folkets islamtolkning skulle bli den dominerande bland världens muslimer skulle det kanske vara dags att konvertera. Men det händer ju knappast under överskådlig framtid…

Till frågan om Aisha

Det finns en fråga där det uppstått en form av bisarr "enhetsfront" mellan hårdföra islamistiska fundamentalister och anti-muslimska agitatorer. Det är frågan om Aishas ålder vid ingåendet av äktenskapet med Muhammad.

Det finns så kallade hadither som hävdar att Aisha, Muhammads andra hustru, var nio år när hennes äktenskap med Muhammad påbörjades. Hadither är berättelser om Muhammads levnad, som började sammanställas mer än 100 år efter profetens död.

De är ofta extremt otillförlitliga, och ofta motsägelsefulla. Som den anti-patriarkala kvinnliga muslimen Asma Barlas påpekar i sin väsentliga bok "'Believing Women' in Islam" finns det hadither för varenda smakriktning. Det finns "feministiska" hadither, som betonar Muhammads stöd för kvinnorna mot den patriakala samtiden, men det finns ju också manschauvinistiska hadither, som framställer Muhammad som extremt patriarkal.

Det är utifrån det perspektivet man bör se Aisha-haditherna.

Det finns ingen anledning att ta haditherna för tillförlitliga historiska dokument. En del hadither kan vara sanna, andra kan vara falska. Återigen andra kan vara halvsanningar, vars innehåll påverkats av ideologiska motiv hos de som tecknat ner dem.

Vad gäller just Aisha-haditherna bör man notera att flera muslimska lärde har lyft fram extrema svagheter i dem. Det gäller såväl kronologin, traditionsförmedlarnas tillförlitlighet, som mycket annat.

Jag vill här gärna länka till en central text av Moiz Amjad, liksom en annan av T.O. Shanavas.

Uppenbarligen har Shanavas tagit mycket från Amjad, men har lagt till en del ytterligare argument .

Själv har jag ingen välgrundad åsikt i frågan. Men det står helt klart att det inte kan ses som ett historiskt bevisat faktum att äktenskapet mellan Aisha och Muhammad var ett barnäktenskap.

Den överväldigande majoriteten av muslimer är idag mot barnäktenskap,. Därför bör man lyfta fram de argument som talar för att Aisha INTE var ett barn när äktenskapet med Muhammad inleddes. Att godtroget anamma Aisha-haditherna, för att därigenom få in poänger mot islam, är ansvarslöst. Det gynnar de värsta mörkermännen inom den muslimska kulturen.

Liksom Breivik-typer, som vill demonisera islam, för att lättare kunna motivera hets och förföljelse.

Ju fler muslimer som ifrågasätter Aisha-haditherna, ju mer isolerade kommer de som inom islam förespråkar barnäktenskap att bli.

Och det är väl ändå det viktigaste.