Människooffer i fornstora dar

"Du tronar på minnen från fornstora dar,

då ärat ditt namn flög över jorden 

Jag vet att du är och förblir vad du var,

ja jag vill leva jag vill dö i Norden".

 

De flesta i Sverige kan kanske dessa rader utantill. Jag kan det i alla fall, trots att jag aldrig sjunger med i "Du gamla du fria".

Denna sång tillkom 1844, under en tid då det vurmades för vikingatiden. Termen "fornstora dar" syftar i första hand på denna tid, även om det möjligen också kan ses som en hänvisning till Sveriges krigiska äventyr under Gustaf II Adolf och Karl XII.

Observera att landet Sverige aldrig nämns i det som i praktiken blivit Sveriges nationalsång. Det är Norden som hyllas - och associationerna ska gå till det vikingatida Norden.

Om dessa fornstora dar kan man läsa i Klas Wikström af Edholms nyutkomna bok "Vikingatidens människooffer". En bok om en praktik som länge förnekades eller bagatelliserades.

För under många år betvivlades existensen av vikingatida människooffer. Det sågs som antingen något icke-existerande eller något extremt sällsynt. Den enda källa som sades finnas - Adam av Bremen - menades ha varit en otillförlitlig kristen propagandist och hans berättelser ansågs sakna stöd i fakta.

Men det var inte sant. I af Edholms bok får vi reda på en hel del om forskningsläget idag.

Det var inte endast så att människooffer fanns - hela den fornnordiska religionen hade sådana som en mycket central del av kultutövningen. Mest uppmärksammade har offer till Oden varit, men det offrades också mycket till andra gudar.

Människooffer nämns på många ställen i fornnordiska skrifter - som en självklar och vardaglig del av den religiösa praktiken. Men de främsta beläggen är ändå de arkeologiska.

Bokens uppräkning av platser där det finns belägg för sådana offer är lång. Den ena orten efter den andra nämns. Och då ska vi minnas att det med all säkerhet finns många fler orter som inte grävts ut eller nämns i fornnordiska annaler.

Sverige var ett starkt socialt skiktat samhälle då som nu - och med några ytterst få undantag var det personer långt ner i den sociala hierarkin som offrades. Krigsfångar, slavar, fattiga, barn...

Till de ytterst få undantagen hör i alla fall ett exempel på en avsatt kung. 

Vikingatiden var en brutal tid. Att vi ska hylla den vid högtidliga tillfällen är motbjudande. Och på något sätt avslöjande för det samhälle vi lever i.

Jag tror jag aldrig i mitt liv sjungit med i "Du gamla du fria." Någon självrespekt måste man ju ha.

 

Bild som föreställer irländare som försvarar sig mot vikinga-angrepp. Målning av James Ward (1914).

Nerthus

Den fornnordiska religionen känner vi ju mest genom skrifter från omkring 1000 e.kr. - framförallt eddorna. Men redan 98 e.kr.skrev ju Tacitus om germansk religion - i sin bok Germania. Troligen hade mycket hänt under den tid som låg emellan. Ingenting tyder på att det som idag kallas ”asatro” i den form vi känner den, hade existerat någon längre tid år 1000. Denna tillkom troligen i en militariserad period. Vilket kanske visas av att alla som kom till något trevligt ställe efter döden var de som dog i krig. Alla andra kom till det dystra Hel.

Tacitus nämner ingenstans Tor, Oden eller Frej. I själva verket nämner han ingen gud som dyrkades 1000 år senare. Det kan i och för sig bero på att han ersätter deras namn med romerska gudanamn. Det är dessa som dominerar bilden när han skriver om germanernas religion "i allmänhet".

Jag har längre fascinerats över vad han skrev om just Nerthus. Det är det enda gudanamn han nämner som gör anspråk på att verkligen vara ett inhemskt namn.

Men Nerthus nämns inte som en gudom som dyrkades av alla germaner. Hon placeras i ett mer specifikt samanhang.

Skamligt nog har jag hittills endast sett citat från Tacitus, och inte läst hans bok som helhet, men för några dagar sedan fick jag för mig att låna den svenska översättningen. Framförallt med tanke på vilket  sammanhang han skriver om Nerthus.

Här ska jag nästan endast citera detta stycke rakt av, i hopp om att det eventuellt kan fascinera någon. Efter ett tag återkommer jag nog med lite mer reflektioner.

Det här är vad Tacitus säger om Nerthus.

"Langobardernas frejdade namn har däremot sin grund i deras fåtalighet. De är runt om inneslutna av en mängd starka folk, men lever likväl i trygghet, inte till följd av undergivenhet utan genom oförvägna strider. Närmast dessa bor revdinger, avioner, anglier. variner, evdoser, svardoner, och nuitoner, vilkas områden kringgärdas av floder eller skogar. Intet av dessa folk uppvisar ensamt något anmärkningsvärt drag, frånsett från att de alla gemensamt dyrkar Nerthus - vilket betyder Moder Jord - och tror att hon ingriper i människors förehavanden och kommer åkande till sina folk.

På en ö i oceanen finns en obesmittad lund och i denna en helgad vagn, som täcks av ett kläde. Denna vagn har endast en präst tillåtelse att vidröra. Han är den som märker, när gudinnan är tillstädes i sitt allraheligaste, och som med djup vördnad ledsagar henne, när hon kommer åkande, dragen av kor. Glada är dagarna då, festsmyckade alla de platser som hon aktar värdiga att besöka och gästa. Man börjar inte krig, man uppträder inte beväpnad, allt järnverktyg hålls undanlåst, fred och ro känner man och älskar man då, men blott då, till dess att samme präst återför gudinnan till helgedomen, när hon blivit mätt på samvaro med dödliga.

Vagnen, klädet,  och - om man vill tro på det - själva gudomen tvättas därpå i en sjö, som ligger i hemlig avskildhet. Uppdraget utförs av trälar, vilka samma sjö strax därpå drar ner i sitt djup. Detta har skapat en hemlighetsfull fruktan och en from ovisshet om det väsens natur som blott de till döden vigda får skåda".

Detta skrevs alltså av Tacitus 98 e.kr.

Det ställer nog mer frågor än det besvarar. Men det är fascinerande, även om just de två sista meningarna stör den rofyllda bilden, och ju är vederbörligen kusliga.

Jag återkommer  senare...

Referens.

Tacitus, Germania, översättning Alf Önnerfors,  Wahlström & Widstrand 2005.

Nerthus av Emil Doepler 1905.

Nyhedniskt inlägg i Luciadebatten

I Upsala Nya Tidning kan man ta del av ett inlägg av två medlemmar i Samfundet Forn Sed. Det handlar om debatten om vem som ska få vara Lucia och de påpekar helt riktigt att Luciafirandet har hedniska rötter och att nästan det enda i vårt Luciafirande som anknyter till just helgonet Lucia är själva namnet.

De inleder med att hårt ta avstånd mot den otäcka kampanj vi har sett den senaste tiden:

"I år är det särskilt otäckt hur människor har uttalat sig om ett barn, de hätska kommentarerna i olika nättrådar berör helt förståeligt många mycket djupt.

Det är osannolikt att det skulle gå att nå fram till en vettig diskussion med dem som tar på sig rätten att uttala sig på det sättet om barn, men det finns andra som kan vara öppna för resonemang."

Därefter visar de att det inte finns en "svensk" tradition runt firandet utan att det finns många traditioner, och att det är upp till var och en att välja hur hen vill fira Lucia.

Samfundet Forn Sed hette förut Sveriges Asatrosamfund, och är den största gruppen i dag som anknyter till fornnordisk religion. Den är dessutom ganska så sympatisk, man skulle kanske kunna säga "politiskt korrekt". Det finns andra grupper i Sverige som anknyter till den fornnordiska religionen som är betydligt mer tvivelaktiga, och som flirtar med rasistiska stämningar.

Det har nu aldrig Samfundet Forn Sed/Sveriges Asatrosamfund gjort, men i början av sin existens tvingades de att hårt avgränsa sig mot och ta avstånd mot just sådana grupper.

Deras artikel är klart läsvärd.

Och vem var då Oden?

Soldiers of Odin verkar hålla på att avvecklas.

Gott så. De bestod av högerextremister som aggressivt patrullerade på gatan, och motiverade detta med att de ville skylla kvinnor och barn, mot våld. Det hela hade en udd riktad mot invandrare.

Men jag tänker på det där med namnet. Odin är ju det engelska namnet på guden Oden. Eller Wotan, som han kallades längre ner i Europa.

Denne gud sågs av nordmännen som någon som ledde dem på deras plundringståg i Europa.

Där inte endast plundrade de - de terroriserade städer och landsbygd, brände ner kyrkor och kloster, mördade munkar och präster, för att nu inte tala om "vanliga" människor som kom i deras väg.

Det handlade till stor del om plundring, mord, även våldtäkter. Och så förstås också en hel del "vanlig" handel... Men det sista hindrade inte att vikingarna var fruktade bland oerhört många. Det sägs ju att många i norra Europa bad : "för nordmännens raseri bevare oss milde herre Gud".

Att några högerextremister då valt att kalla sitt "medborgargarde" som påstår sig vilja upprätthålla "ordning", för just "Soldiers of Odin" är ju lite anmärkningsvärt.

Nornorna

Från "Valans spådom", ur den poetiska Eddan. Det fascinerande stycket om de tre nornorna, som står över både människor och gudar, och som både vet och styr världens öden. Tro det den som vill...

"En ask vet jag stånda,
den Yggdrasil heter,
ett väldigt träd, överöst
av vita sanden.
Därifrån kommer daggen,
som i dalarne faller,
den står evigt grön
över Urdarbrunnen.

Därifrån komma möar,
som mycket veta,
tre ur den sal,
som under trädet står.
Urd hette en,
den andra Verdandi,
man skar på trä
namnet Skuld på den tredje.
Lagar de satte,
liv de korade
för människors barn,
männens öden."

Att drömma att Gud (eller gudinnan Freja) talar till en...

Det var den 1 maj 1973. Jag var ute och demonstrerade.  Jag tog emot en hel del flygblad, och så plötsligt såg jag något som verkade lite intressant.

Det var Citykyrkan som hade bjudit in vänstemänniskor till att debattera med Stanley Sjöberg. Han hade just startat en kampanj mot vänstern och bland annat påstått att den hade hemliga dödslistor. Men nu sade han sig alltså vilja debattera med just vänstern.

Jag hade inte alltid det bästa självförtroendet, men nog trodde jag att jag skulle klara av en debatt med Stanley Sjöberg... Så när demonstrationen var över och kvällen kommit gick jag till Citykyrkan.

Så jag satte mig och började lyssna på pastor Sjöberg. Det var ett av de konstigaste tal jag hört i hela mitt liv.

Han sa nämligen att Gud hade talat till honom i sömnen. Han försäkrade, mycket noga, att Gud kan tala med de mest obetydliga människor - som han själv till exempel. Bara så att inte någon skulle tro att han hade hybris.

Och Gud hade sagt till honom att Sovjet skulle ockupera Sverige. Och att det när det hände gällde att ligga lågt. Inte skapa bråk, utan anpassa sig så mycket man bara kunde. Så att de kristna skulle klara sig från den värsta förföljelsen.

Och man borde börja redan nu. För om kristna hade för vana att fiffla med skatten skulle det vändas emot dem när Sverige blev kommunistiskt. Därför borde alla Sjöbergs trosfränder deklarera så hederligt som de bara kunde. Eller det var vad han sa...

Det är vad jag minns bäst av hans tal. Jag tänkte nog att det var sympatiskt att han tyckte att pingstvänner inte borde skattefuska. 'Även om argumenten varför var lite halsbrytande. Att Sovjet inom en snar framtid skulle invadera Scerige såg jag som en närmast delirisk tanke.

Men framför allt var det det där om att Gud talade med Stanley Sjöberg... Jag satt där och kom på något den engelske 1700-tals-ateisten David Hume en gång lär ha sagt. Nämligen detta: "Om någon säger till dig att Gud talat till honom i sömnen är det i grunden samma sak som om han skulle säga att han drömde att Gud talade till honom."

Detta blasfemiska men ack så sanna påstående tänkte jag konfrontera pastor Sjöberg med när den utlovade diskussionen skulle börja,

Men den chansen fick jag aldrig. För Citykyrkan hade lurats. Det blev aldrig någon debatt. Det hade nog varit en lögn avsedd att lura dit vänstermänniskor.

Själv har jag aldrig drömt att Stanley Sjöbergs Gud har talat till mig, Däremot har jag en gång drömt att gudinnan Freja talat till mig. Och när det hände var jag nog glad att jag hade tagit intryck av David Hume.

För ett antal år sedan hade jag en bild av gudinnan Freja  på väggen. Det var samma bild som ni kan se nedan, men den var bara i svartvitt.

En natt vaknade jag med olust. Jag hade drömt att bilden på väggen blivit levande. Och den hade börjat tala till mig.

Den hade sagt detta, och endast detta: "Du hotar balansen i universum". Jag hade vaknat med olust, och undrat på vilket sätt jag hotade balansen i universum, och vad Freja hade tänkt att göra åt den saken.

Då drog jag mig till minnes David Humes uttalande. Nej, det var ju inte så att Freja hade talat till mig i sömnen, utan det var ju så att jag hade drömt att Freja talade till mig. Det var ju skönt att se saken på det sättet...

Efter några minuter kunde jag somna om. Men när jag mindes drömmen på morgonen efter fanns det nog kvar en liten, liten rest av olust....



"Freyja and the Necklace", av J. Doyle Penrose (1862-1932), cirka 1913

Valkyrior - kvinnlig aggressivitet under patriarkal kontroll

De flesta har väl hört talas om valkyrior. De var en form av övernaturliga kvinnliga väsen i den vikingatida mytologin.

De förekommer ofta i dikter från 800- och 900-talen. De kan ju inte direkt  beskrivas som timida kvinnliga väsen. Namnet Valkyria betyder ordagrant "den som väljer ut de slagna" och det finns teorier om att det från början skulle ha handlat om verkliga kvinnor som fick välja ut vilka besegrade fiender som skulle dödas.

Men från de texter vi känner till sågs de som övernaturliga väsen. Många av dess egennamn (som Hildr och Gudr) är ofta synonymer till ordet "strid".

Dessa väsen sådde split bland fiendens män, deltog i striden och grep och kanske även slukade de stupade.

De band och lossade bojor, red genom luften och kastade spjut. I en del berättelser framställs de som värdiga, spjutbärande ryttarinnor, i andra som råa och vilda och kopplade till blod och massakrer.

Men hur imponerande alternativt motbjudande de än kan uppfattas som är de inte självständiga. De ses som Odens direkta redskap. De är en föreningslänk mellan Oden och de döda på slagfältet. De står för en kvinnlig aggressivitet, ja, men den är inte "okontrollerad". Den är enligt myterna i högsta grad kontrollerad - av den mest aristokratiska av de vikingatida gudarna.

Det är ingen tillfällighet att "valkyria" ofta är ett positivt laddat ord i högerextrema, "nationella" och rasistiska kretsar. Det skulle det inte vara om det hade handlat om från den patriarkala makten självständiga väsen...

Valkyrian Brünnhilde tolkad av Arthur Rackham.

Valans spådom

Den poetiska Eddan är något av det mest fascinerande i den svenska litteraturen. Och det kanske mest fascinerande avsnittet i den är "Valans (eller Völvans) spådom".

Det kan kanske beskrivas som en mycket kortfattad översikt över jordens  och universums historia  - från dess skapelse till katastrofen vid Ragnarök - och efter den.

Man kan läsa den på olika sätt och ganska så ofta upptäcka nya saker i den.

Den kan läsas här.

Den är ett arv från vårt gåtfulla förkristna förflutna. En av de inte så där väldigt många pusselbitarna vi har. Men man kan också läsa den för den litterära upplevelsen....

 

Jättinnor, jättar och gudar i fornnordisk religion

Jag har tidigare tagit upp motsatsen mellan asar och vaner i fornnordisk religion. Och argumenterat för att denna avspeglar motsättningen mellan de indoeuropeiska erövrarnas gudar och de lokala förindoeuropeiska gudarna. Och, ja, det anser jag fortfarande, vad sedan än Britt-Mari Näsström må tycka om saken.

Men trots allt är ju denna motsättning inte det dominerande temat i Eddan (och här syftar jag på både Snorres och "den poetiska"), eller i någon annan fornnordisk diktning. Den beskrivs som övervunnen, och något som tillhör forntiden.

Den centrala konflikten i Eddan är ju den mellan gudar och jättar.

I motsats till konflikten mellan asar och vaner tror jag inte alls att denna är en avspegling av sociala eller etniska konflikter. Den verkar vara resultatet av någon form av kosmologisk spekulation (eller intuition!) och är den röda tråden i den fornnordiska mytologin, från skapelsen till Ragnarök.

Enligt Eddan skapades ju hela universum genom mordet på en jätte. Jätten Ymer mördades av Oden och hans bröder och hans lik kom att bli det byggnadsmaterial som universum skapades av. Ymer uppstod direkt ur tomrummet och var den första levande varelsen. Men han är alltså död, mördad av de gudar som sedan tog över.

Efter mordet på Ymer var allt till synes lugnt. Gudarna trodde att de skulle kunna leva ifred, men se det fick de inte. För redan i Völuspas åttonde strof störs ordningen. Plötsligt dyker tre "mycket mäktiga mör, från jättevärlden" upp. Men var låg den jättevärlden? Ymer var ju död, och den värld gudarna kände till var ju skapad av dem själva.

Jättinnornas ankomst leder uppenbarligen till en febril aktivitet i gudavärlden, och ett av resultaten blir att människorna skapas. Jättinnorna verkar ha setts som ett formidabelt hot. Inte så konstigt, i och för sig, eftersom hela skapelsen vilade på en mördad jättes döda kropp.

Så uppstår den motsättning som går igenom hela Eddan. Gudar mot jättar. Det är helt fel att kalla jättarna "onda" - de beskrivs som fiender till gudavärlden - vårt universum om man så vill - på samma sätt som gudarna är fiender till jättevärlden. Att jättarna inte gillade gudarna, är väl inte så konstigt, om man tänker på Ymers öde.

Mellan gudarna och jättarna råder ett krig, som ibland är kallt, ibland hett. Och ibland råder fredlig samexistens i så hög grad att till och med äktenskap mellan gudar och jättar är möjliga.

Men jättarna är äldre än gudarna, ungefär på samma sätt som Tiamat är äldre än Marduk i babylonisk religion. Det var de som satt på den ursprungliga visdomen. Den kan gudarna endast erövra genom stöld. Och så kommer det sig, exempelvis, att Oden stjäl skaldemjödet från Gunnlod, ett bedrift som till och med Oden själv verkar ha lite dåligt samvete för. Något dåligt samvete över mordet på Ymer får man dock inte intrycket att han har.

I Ragnarök kommer så slutstriden. Universum är byggt på en olöslig inneboende motsättning och lösningen blir den slutliga katastrofen. Likt materia och anti-materia förintar gudar och jättar varandra.

Men uppenbarligen inte helt symmetriskt. Intrycket i Völuspa är onekligen att gudarna i slutändan överlever som grupp - jättarna gör det inte. Eller som Gro Steinsland skriver: "I den nya världen ska gudar och människor råda - jättarna kommer inte tillbaka". (Steinsland 2007: 142).

"Ondskan" är besegrad, eller? Nja, snarare kan man väl se det som att gudarna - den nya generationens väsen - till sist slutligen har förintat jättarna, de ursprungliga varelserna och den ursprungliga visdomens källa. Sensmoralen i Eddan är ju inte heller den speciellt moraliskt uppbygglig. Lika lite som den i Bibeln eller Koranen. .

Men det finns något ytterligare konstigt med det hela. Något som Lotte Motz (1993) har tagit upp i sin bok "The Beauty and the Hag" . I kapitlet "The Lady in the Rock" beskriver hon hur jättinnor till och från behandlas i fornnordisk diktning, utanför Eddan. Hon beskriver ett återkommande tema. Ett där en manlig hjälte efter strider och umbäranden till sist kommer till ödemarken och där träffar en jättekvinna i en grotta. De blir vänner, och inleder ibland ett förhållande. Den manliga hjälten får av jättekvinnan lära sig mycket värdefullt. Hennes kunskaper är överlägsna hans och när han slutligen återvänder har han berikats med både fina upplevelser - och som sagt stora kunskaper.

Lotte Motz skriver: "The encounter with the woman in the cave... has added a new dimension to his life. He has won a love relation, a helping power, precious gifts, or a bride. As he endured toil and danger before his sojourn in Giantland, so he leaves it the richer, protected in his later life by a superhuman guardian, by precious armor, and endowed with new skills or a new name". (Motz 1993:64)

Två saker slår en när man läser detta. Dels att de manliga machohjältarna i dessa berättelser hamnar hos kvinnliga väsen mycket starkare, mäktigare och visare än de själva och att de lämnar dessa kvinnliga väsen med tacksamhet. Det andra är att dessa kvinnor dessutom tillhör en grupp som enligt Eddan är dödsfiender till både gudar och människor och som ska förintas i det slutliga slaget vid Ragnarök.

Det är något som inte helt stämmer. Men där skiljer sig ju inte fornnordisk religion från andra religioner.

Det skulle vara intressant att se hela storyn från jättarnas perspektiv. Kan ingen skriva en fantasy-roman på det temat?

Referenser
Lotte Motz: "The Beauty and the Hag: Female Figures in Germanic Faith and Myth", Fassbaender 1993
Gro Steinsland, "Fornnordisk religion", Natur och Kultur 2007

Bilden: jättinnan Gunnlod, vars skaldemjöd Oden stal. Tagen från Projekt Runebergs version av "Den poetiska Eddan".

Tidrande och diserna

En av de isländska sagor som fascinerade mig från första gången jag läste den var ”Tidrande och diserna”. Den grep tag i mig och får mig mig förtfarande att reagera på ett sätt som jag ibland kan tycka rent av är lite kusligt.. eller i alla fall märkligt.

Den behandlar perioden för kristendomens införande på Island. Huvudpersonen, Tidrande, är son till Sidu-Hall, som är känd som en av de som aktivt bidrog till kristnandet av Island.

Handlingen är i korthet denna. En spåman, Torahall, är orolig för Tidrandes framtid. Han ser att något mycket obehagligt ska hända honom. Dessa onda aningar ökar inför den traditionella höstfesten. När den kommer uppmanar han alla deltagare att vara vaksamma. Onda saker skulle lätt kunna hända.

Tidrande var dock en vänlig och omtänksam man. När festen hade tagit slut och de flesta hade somnat knackade någon på dörren. Ingen verkade bry sig om det. Tidrande var upprörd: ”Det är stor skam att folk låtsas som om de sover, för här kommer nog fler gäster.”

Han öppnade dörren, men ingen var där. Han gick ut och tittade sig omkring, och hörde hovslag norrifrån: ”Där såg han nio ridande kvinnor, alla i svarta kläder och med dragna svärd. ” Söderifrån kom också nio kvinnor ridande - alla i ljusa kläder på vita hästar.

Berättelsen fortsätter: ”Då ville Tidrande vända tillbaka och berätta för gårdsfolket om sin syn, men de svartklädda kvinnorna spärrade hans väg och gick till angrepp. Han försvarade sig manligt och väl.”

En stund senare hittades han, allvarligt skadad på marken. Han bars in och berättade om vad som hänt. Han dog på morgonen.

Vad var det egentligen som hände? Spåmannen förklarade vad han trodde: ”Inte vet jag, men jag gissar att dessa kvinnor inte har varit några andra än era fränders fylgjor (en sorts skyddsväsen). Jag tror att här blir religionsskifte, och snart kommer en bättre tro till landet. Jag antar att de av era diser som följde den gamla tron har vetat om att det blir trosskifte, och att ni fränder snart skulle frigöra sig från dem. Nu har de nog varit ovilliga att skilja sig från er utan någon skatt och den har de nu hämtat av er. Men de bättre diserna ville hjälpa Tidrande, fast de inte lyckades, så som det begav sig”.

Det finns mycket att säga om denna märkliga text, och mycket har också sagts om den. Men kan bland annat notera att fast författaren uppenbarligen är kristen, utgår han från att de förkristna väsendena existerar, och kan agera.

Men för min del finns det en annan märklig sak. Den är mina egna reaktioner när jag läser texten. Jag märkte redan första gången att mina känslomässiga sympatier helt låg hos de svartklädda diserna, inte hos Tidrande, inte hos de vitklädda, inte hos spåmannen. Min mycket spontana känsla var att det var rätt åt Tidrande, som övergav den gamla tron! Det var ju att svika andeväsen som tidigare dyrkats, självfallet måste de få någonting i gengäld…

Min reaktion är lite märklig. Jag har på annat håll påpekat att jag trots ganska starka nyhedniska sympatier faktiskt lutar åt att i just Skandinavien (i motsats till t.ex. i Nordamerika) var kristendomens införande i stort sett ett framsteg. Det hindrar mig inte att vid läsningen av berättelsen känslomässigt helt ställa mig på de svartklädda disernas sida.

Jag har kanske några förklaringar till varför, men ingen är helt övertygande.

Jag tycker för övrigt att det finns något på samma gång vackert, kusligt och ödesmättat i berättelsen, och jag läser gärna om den då och då.

/Citaten kommer från ”Isländska mytsagor”, översättning och kommentarer av Lars Lönnroth, Atlantis 1995. /

Erik Rodenborg 2009

SENARE TILlÄGG
Min känslomässiga reaktion är nog åtminstone delvis relaterad till könet på de inblandade. Om det hade varit en ung kristen kvinna som angripits av nio manliga övernaturliga hedniska ryttare hade jag med all säkerhet reagerat ganska så annorlunda.
E.R.

Hedendom, teofora ortnamn, och vad som gick förlorat vid kristnandet

/Från "Blogg för Erik Rodenborg" 26/10 2008./

Många tänker kanske inte på hur många tecken på den förkristna religionen som finns omkring oss. Men det finns det ju. Man behöver ju bara tänka på namn som Odensala, Torsåker, Tiveden, Ullevi, UIleråker, Nälsta, Närtuna, Frösåker, Frövi, Frötuna, Friggeråker och ett otal andra.

Det är fascinerande att tänka på det. Man kan undra över hur de människor tänkte och kände som såg de förkristna gudarna som en självklar del av sin tillvaro. Det är nästan omöjligt att föreställa sig.

Det är i alla fall bra att de tidiga kristna, som var så nitiska, inte tänkte på att bekämpa hedendomen genom att byta ut ortnamnen. I varje fall är det bra för religionshistoriker, och för nyhedningar.

Det är bra, men konstigt. Än konstigare är att de inte ens bytte ut veckodagarna.

Alla våra veckodagar utom lördag kan kopplas till ”hedniska” motiv. Och i engelskan kan även lördagen det. Engelskan ja. Genom att detta språk blev ett världsspråk är nu namnen på gudarna Tyr, Oden, Tor och (gudinnan) Frigg spridda över hela världen.

På något sätt känner jag just nu att det är lite hisnande.

Nåväl. Kristendomen segrade, på gott och ont. Själv har jag starka nyhedniska sympatier, men måste nog medge att just i Skandinavien var nog kristendomens seger på många sätt ett framsteg. Man behöver bara läsa Ibn Fadlans beskrivning över hur en slavkvinna ”frivilligt” följde med sin husbonde i döden eller Adam av Bremens (i och för sig omstridda) berättelser om människooffren i Uppsala för att komma fram till att kristendomens seger nog av många måste ha upplevts som ett klart framsteg....

Det var en helt annan sak, till exempel, för de nordamerikanska indianerna. Där stod ”kristendomen” mest för en yttre ondska, som grymma erövrare tvingade på en motvillig befolkning. Dessutom var den nordamerikanska ursprungsbefolkningens samhällen i hög grad jämlika och jämställda, vilket också gjorde deras variant av ”hedendom” mer sympatisk än den nordiska under vikingatiden.

Vår "hedendom" var alltså under sin slutfas på många sätt betydligt mer osympatisk.

Men...

Visst var det bra att vi med kristnandet slapp (officiellt sanktionerade) människooffer, och krigiska ritualer, och visst är det så att en viss typ av ”hedendom” i kombination med militarism, patriarkat och social ojämlikhet kunde få mycket obehagliga inslag. Men bakom detta låg något annat, bland annat en vördnad för det gudomliga i naturen. Och en religion där det ”heliga” inte placerades långt borta, i en avlägsen himmel, utan mitt ibland oss.

Det var innan naturen blev sekulär, det var när väsen som diser, landvättar och alver sågs som en näraliggande verklighet.

Jag vill inte tillbaka till den tiden, det gudinnan förbjude. Men jag skulle gärna vilja att vi ändå kunde komma tillbaka till en del av det som gick förlorat vid den gigantiska ”kulturrevolution” som påbörjades med kristnandet, fördjupades under reformationen och nådde sin kulmen med 1900-talets sekularisering…

Erik Rodenborg