Friedrich Engels, Nero och odjurets tal

"Här behövs vishet. Den som har förstånd skall tolka odjurets tal, ty det är en människas tal, och talet är 666.". Uppenbarelseboken 13:18 

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Den sjundedagsadventistiska tolkningen av odjurets* tal som jag tog upp i mitt förra inlägg utgår ju från att Bibeln verkligen innehåller exakta profetior om kommande tider. Det är inte en åsikt jag delar. Alla försök att hitta sentida konkreta händelser utifrån Bibelns profetior är ungefär lika inexakta som senare försök att hitta sådana utifrån Nostradamus profetior. 

Tolkningarna har förändrats genom århundraden. Ständigt nya personer, världsriken, och historiska händelser har ansetts uppfylla bibliska profetior. När den historiska processen har rullat på har de bibliska profetiorna fått betyda än det ena, än det andra.

För mig är det ganska så självklart att kryptiska symboler i Bibeln antingen inte pekar på något konkret historiskt, eller pekar på konkreta historiska skeenden som var kända vid den tidpunkt då de skrevs.

Förvånande nog är en av de troligen mest lästa diskussionerna om betydelsen av odjurets tal skriven av Frierdrich Engels, som bekant Karl Marx närmaste medarbetare. 

De kan läsas i denna artikel av Engels, publicerad 1894-95.

Det finns element i den som med all säkerhet stämmer - men det finns också en hel del förvirring. Att den stora majoriteten av de första kristna återfanns bland de lägre samhällsklasserna är sant. Att de var fientliga mot de rika och mäktiga är också helt uppenbart.

Men när Engels tror att Uppenbarelseboken är den äldsta kristna texten, och att den ger den bästa bilden av den tidigaste kristna världsbilden har han med all säkerhet fel. Han tror att det kristna kärleksbudskapet är sekundärt, och att den tidigaste kristna läran var betydligt "råare". Det är en sanning med modifikation.

Att de rika endast undantagsvis omfattades av den allomfattande kärleken i evangelierna är däremot ganska uppenbart. För det behöver man inte gå till Uppenbarelseboken - det räcker med de synoptiska  evangelierna och Jakobsbrevet.

Men mitt i Engels förvirring är hans resonemang om odjurets tal bestickande. Han hade dock inte kommit på det själv, utan byggde på tidigare författare.

Han utgår från det samband mellan bokstäver och siffror som fanns i den dåtida världen.

Jag citerar:

"Among the Semites – Chaldeans and Jews – there was at the time a kind of magic based on the double meaning of letters. As about 300 years before our era Hebrew letters were also used as symbols for numbers: a=l, b=2, g=3, d=4, etc. The cabbala diviners added up the value of each letter of a name and sought from the sum to prophesy the future of the one who bore the name, e.g., by forming words or combinations of words of equal value. Secret words and the like were also expressed in this language of numbers. This art was given the Greek name gematriah, geometry; the Chaldeans, who pursued this as a business and were called mathematici by Tacitus, were later expelled from Rome under Claudius and again under Vitellius, presumably for “serious disorders.”

It was by means of this mathematics that our number 666 appeared. It is a disguise for the name of one of the first five caesars. But besides the number 666, Irenaeus, at the end of the second century, knew another reading – 616, which, at all events, appeared at a time when the number puzzle was still widely known. The proof of the solution will be if it holds good for both numbers.

This solution was given by Ferdinand Benary of Berlin. The name is Nero. The number is based on רסק ןורנ Neron Kesar, the Hebrew spelling of the Greek Nerôn Kaisar, Emperor Nero, authenticated by means of the Talmud and Palmyrian inscriptions. This inscription was found on coins of Nero’s time minted in the eastern half of the empire. And so – n (nun)=50; r (resh)=200; v (vau) for o=6; n (nun)=50; k (kaph)=100; s (samech)=60; r (resh)=200. Total 666. If we take as a basis the Latin spelling Nero Caesar the second nun=50 disappears and we get 666−50 = 616, which is Irenaeus’s reading.". 

Engels daterar Uppenbarelsebokens text om odjuret till 68 - 69 e.kr.  Utifrån dess beskrivning av härskare som kommit och gått drar han slutsatsen att Nero redan hade dött när texten skrevs, 

Han hänvisar till historiker som berättat om att ett rykte hade spridits om att Nero inte hade dött, men endast sårats, och att han skulle komma tillbaka.  Det är naturligt att ett sådant rykte  skulle sänt chockvågor bland de första kristna.

Engels bild av den tidiga urkristendomen är färgad av hans materialistiska världsbild. Jag delar inte denna. Men hans identifikation av Nero som odjuret (som han alltså inte var den förste som fört fram) är bestickande och jag har inte sett något lyckat försök att vederlägga den. 

Nero var den förste kejsaren som hade startat förföljelser av de kristna. Att han av de första kristna sågs som ett odjur, är naturligt. Som förklaring på det gåtfulla "odjurets tal" är teorin nog oöverträffad. 

------------------

*Enligt den senaste svenska bibelöversättningen "odjuret" - i den tidigare "vilddjuret"

PS. Det enda som stör mig i sammanhanget är omnämnandet av 666 talenter i Första  Kungaboken. Men jag antar nog att det är en slump - låt vara en märklig sådan.

 

Marmorbyst av kejsar Nero från det första århundradet  e.kr. 

Var han endast ett odjur - eller var han också "Odjuret"?

Inte hela historien

Det var våren 1989. Jag hade via mina arkeologistudier kommit i kontakt med en kvinna som var med i något som hette "Kristi Församling".

De var en avläggare till en grupp i USA. De var kristna fundamentalister. De trodde på helvetet. Dit skulle alla komma som inte trodde på Jesus.

En dag var både jag och hon på samma seminariegrävning. Vi hamnade som så ofta i dispyt om religion.

Jag frågade henne hur de frälsta kunde vara lyckliga i himmelriket när de visste att de icke frälsta skulle plågas i ett brinnande inferno i evighet. Hon svarade att hon trodde att Gud skulle göra så att de saliga då inte skulle veta om att andra led i helvetet.

Men det "vet" ni ju redan nu i så fall? sa jag. Skulle alltså Gud efter döden på något sätt hjärntvätta och lobotomera er så att ni glömde det ni fått reda på tidigare.

Hennes ögon såg ut att vila i fjärran. De närmast glänste.  Hon log. Och hon sa med en mycket märklig röst:  "Det kan man kanske kalla det, men huvudsaken är väl att man är lycklig".

Det var varmt ute, men den rysning som jag på en sekund genomlevde var mer intensiv än den jag någonsin fått av någon skräckfilm.  Den glansartade blicken, kombinerat med de oempatiska och känslokalla orden....

När jag sedan berättade om detta samtal med en väninna kom denna med en mycket brutal kommentar. Hon sa genast: "Jag är säker på att HON kommer att hamna i helvetet." Nej, jag tror inte att det finns något sådant, men jag förstod precis vad hon menade...

När det gäller helvetesläran är det väl mest rimligt att tänka sig att det är ett påfund av människor. Men anta att det verkligen finns någon som kallar sig "Gud" som  närmar sig människorna och viskar till dem - "Om ni bara dyrkar mig kommer ni att få njuta i evighet, medan alla de andra kommer att plågas och plågas och plågas - och det tar ALDRIG slut. Bra, va?"

Vad skall man säga om de som frivilligt följer ett sådant väsen?  Och vad ska man egentligen tänka om själva detta väsen?

Borde inte dess anhängare i alla fall ställa denna enda fråga. Hur kan vi veta att ett väsen som säger att det är nödvändigt att tortera miljarder och åter miljarder människor i evighet - för att "godheten" ska segra och för att just DU ska få bli lycklig - verkligen berättar hela historien?...

Om ett väsen viskar detta i dina öron och om det verkligen finns ett liv efter detta där just detta väsen har makt  - borde då inte du förvänta dig ett HELT annat scenario -  när slutet väl kommer?

Den som inte inser detta, har möjligen sett för LITE skräckfilmer...

En dystopisk blasfemi

/Jag ber på förväg om ursäkt för denna text, men jag kan inte låta bli att skriva den./

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.  Och Gud såg att det var gott. 

Sedan skapade Gud människorna. Och Gud såg att människorna var väldigt onda. 

Då tog Gud en tredjedel av sig själv och skickade denna till jorden. Och tredjedelen kallades av någon outgrundlig anledning "Guds son" och efter ett tag började några kalla den  Jesus. 

Och denna tredjedel av Gud försökte lära människorna att inte vara så onda.  Men de brydde sig inte speciellt mycket. 

Till sist tröttnade några av dem och hade ihjäl "Guds son" på ett ganska så brutalt sätt. Och det hjälpte inte mycket att några ynka fragment av tredjedelens lära kom att publiceras i de s.k. evangelierna. 

Men för att människorna inte i efterhand skulle ta intryck av den lära som denna del av Gud hade spritt, kom en ond kraft och började viska saker i människors öron. Den började med aposteln Paulus... och sedan spriddes det snabbt. 

Det gick ut på att det visserligen var väldigt krångligt att sluta med att förtrycka de svaga, eller ägna sig åt annan ondska. Men genom ett magiskt trick skulle människors skuld flyttas över till den plågade och ihjältorterade tredjedelen av Gud. 

Så även om man kanske borde göra lite bättring då och då, så var knappast ens det helt nödvändigt. För magin gick ut på att om man sa att man ville ta emot denna tredjedel, denne "Jesus", som "sin personlige frälsare" skulle man ändå leva i evighet, och lycksalighet. 

Vad denna onda kraft hette visste man inte helt säkert. En. del trodde att den hette Satan, andra att den hette Ahriman. En djärv 1900-talsförfattare framkastade att den kanske hette Cthulhu.

Men i vilket fall som helst - fler och fler människor började säga att de tog emot Jesus som sin personliga frälsare. Samtidigt ökade ondskan exponentiellt. Cthulhu kunde bara le drömmande i sitt hus i R'lyeh. Eller kanske det var Satan som  log i Gehenna. Ingen vet riktigt. 

Men vid det har laget hade de överlevande två tredjedelarna av Gud dött av brustet hjärta. 

Och världen blev blodigare och blodigare. Och efter ett tag också varmare och varmare. 

Till sist blir det så varmt att alla människor, och nästan alla djur, dör av värmeslag. Dock kanske en del mikroorganismer kan överleva under jordytan. Liksom kanske en del kackerlackor som lyckas hitta några lämpliga nischer.. 

Det välmenande experimentet misslyckades. Bättre lycka nästa gång. 

Problemet är att det kanske inte blir någon nästa gång.