Sektens barn

Mariette Lindstein har skrivit tre romaner om en auktoritär och patriarkal sekt som är belägen på en ö som hon kallar "Dimön". 

Jag har tidigare skrivit om den första av dessa här och den andra här.

Hennes tredje bok köpte jag för flera år sedan, men det är först nu jag läst den. Den heter "Sektens barn" och dess handling utspelar sig femton år efter att den andra bokens handling slutar.

Den kan för övrigt beställas här.

Författaren är själv avhoppare från Scientologikyrkan, vilket väl i hög grad förklarar hennes val av ämne. Jag minns att jag uppfattade de två första böckerna som spännande, men den senaste är om möjligt än mer spännande. 

Jag läser numera långsammare, men jag har ägnat ett antal dagar åt den, med en spänd förväntan på hur det hela ska sluta. 

Ledaren för sekten heter Franz Oswald och tidigare har vi fått läsa om hur bokens huvudperson Sofia lyckades fly från honom och hans sekt. Och avslöja den. 

Men nu har det i bokens handling alltså gått 15 år sedan sist. Och nu visar det sig att Oswald har startat sin sekt igen. 

Han vill uppenbarligen också hämnas. Och han använder bland annat Sofias dotter Julia för det syftet. 

Jag ska inte avslöja handlingen allt för mycket - men kan ändå säga att i denna bok får historien ett definitivt avslut. Det kan knappast få en uppföljare. *

Sekten kallas ViaTerra och har någon sorts grumlig pseudo-ekologistisk lära som grund. Eller snarare som en förevändning för sektledarens behov av makt och kontroll. Som i hög grad, men definitivt inte enbart, drabbar flera kvinnor som han får kontroll över. 

Handlingen är i sina huvuddrag inte alls otrolig, även om en del detaljer ibland kan te sig som nästan hisnande osannolika. 

Men visst finns det sekter som  är  (minst)  lika vidriga som den som beskrivs. . För att nu uttrycka det lite försiktigt.

-------------------------

*Det är var jag trodde. Men tydligen har Lindstein  ändå skrivit  flera böcker om ViaTerra efter "Sektens barn". Se Wikpedias uppslagsord om henne.

Sekten som återuppstod

Jag har just läst ut en spännande bok.

Jag läser inte så snabbt numera, eftersom jag fortfarande inte har vågat operera mina nedfallande ögonlock.... men efter någon vecka var jag klar med Mariette Lindsteins Sekten som återuppstod.

Det är en uppföljare till Sekten på Dimön - som jag skrev om här.

Dessa två romaner handlar alltså om en auktoritär sekt, ViaTerra, som huvudpersonen dras in i, och sedan får kämpa för att lämna. De har ett viktigt budskap, de är spännande, och de är välskrivna.

Och, ja, Lindstein har själv varit scientolog, och lyckades efter många år bryta med den sekten. Vilket förstås gör böckerna extra intressanta.

Men åter till handlingen. När den första boken är slut, är sektledaren Franz Oswald gripen, och man tror att sekten är krossad. Men från fängelset planerar han sin, och sektens, återkomst....

När han kommer ut har redan ViaTerra återuppstått, men Oswald vill uppnå en annan sak också. Han vill krossa den kvinnliga huvudperson som fick honom på fall. Det blir inledningen till en dramatisk strid.

Läs gärna boken (eller båda böckerna, om ni inte läst den första). Den är alltså spännande, och lär oss  dessutom en del om sektmentalitet, och destruktiva övermänniskodrömmar.

Sekten på Dimön

Har just läst ut Sekten på Dimön av Mariette Lindstein.

Det är en både spännande och angelägen bok om en kvinna som hamnar i en destruktiv sekt, och hennes kamp för att fly ifrån den. Historien är, liksom sekten, fiktiv, men bygger ändå på en verklighet.

Författaren var nämligen själv aktiv scientolog i 25 år och lyckades själv bryta sig loss från Scientologikyrkan. Detta är naturligtvis bakgrunden till bokens handling.

Boken kan rekommenderas. Började läsa den i går kväll och blev klar i kväll. Det gick nästan inte att slita sig från den...

Webbsida om sekter

Den som läser tidningar i dessa dagar kan kanske få bilden att de riktigt farliga sekterna är de människor som tror att traumatiska minnen kan trängas bort, och framförallt de som någon gång i sitt liv varit i kontakt med en viss Margit Norell.

Med all respekt, eller rättare sagt utan någon större respekt för de som sprider denna bild,  tycker jag nog att sättet denna sektmetafor används här möjligen är att missbruka språket... en smula.

Men man kan ju utnyttja tillfället att puffa för en webbsida som handlar om verkliga sekter. En av de personer i Sverige som gjort mest nytta i kartläggningen av destruktiva sekter är Charlotte Essén. Hon har en webbsida som huvudsakligen handlar om sådana. Den kan läsas här.

Hon gav för några år sedan ut boken Sektbarn (Bonniers 2008, Moment förlag 2010), som behandlade just barns situation i sekter. Den var riktigt intressant, och den blev därför hårt angripen av diverse akademiska sektförsvarare, ingen nämnd och ingen glömd.

Kolla alltså gärna Charlotte Esséns webbsida, och - läs gärna hennes bok.

CESNUR och Massimo Introvigne

/Artikel jag skrev för Föreningen Rädda Individen (FRI) för lite mindre än tio år sedan. Direktkopierad från FRI:s webbsida, men jag har gjort några språkliga och typografiska ändringar./

– Hur en akademisk respekterad organisation för studier av "nya religiösa rörelser" har sina rötter i katolsk extremhöger.
Av Erik Rodenborg

Under de senaste årtiondena har vi fått uppleva att de flesta akademiker som studerar "nya religiösa rörelser" istället för att kritiskt analysera dem, i praktiken har agerat som deras försvarsadvokater. Anledningarna till att det blivit så är förmodligen komplexa. Men en del i bakgrunden till detta är organiserandet av nätverk för sektpositiva akademiker.

Det mest kända av dessa är italienska CESNUR ("Centro studi delle nuove religioni", dvs Centrum för studiet av nya religioner). Det grundades 1988 av sociologen Massimo Introvigne. Det anses vara mycket respektabelt och tidningar hänvisar ibland till det när de ska redogöra för "vetenskapens syn" på religiösa sekter. Det är förebilden för den svenska gruppen FINYAR (Föreningen för forskning och information om nya religiösa rörelser).

Adressen http://www.kelebekler.com/cesnur/eng.htm går till en hemsida benämnd "CESNUR critical page". Där finner man en oerhörd mängd information om CESNUR och framförallt om Introvigne, dess grundare. Introvigne har aldrig kunnat förneka de fakta som läggs fram här, annat än genom svepande, undanglidande kommentarer.

Massimo Introvigne är, förutom att vara grundare av CESNUR, medlem av den katolska extremhögerorganisationen Alleanza Cattolica. Före 1985 var han inte positiv till några sekter, förutom den han själv var medlem i. Han gav till exempel ut en mycket kritisk bok om Jehovas Vittnen där han beskrev denna organisation som totalitär. Hans källor var framförallt avhoppare. Man kan fråga sig vad som förändrades 1985. Svaret ligger i konflikten mellan Alleanza Cattolicas brasilianska moderorganisation TFP (Tradition, Familj, Egendom) och den katolska kyrkan i Brasilien.

TFP är en högerextrem katolsk organisation som driver en hård kamp mot de fattigas krav. Ett av dess främsta syften är att försvara godsägarna och bekämpa jordreformer. Den beskriver fattiga som kämpar för sin rätt som ogudaktiga och dåliga människor. TFP kallar sig själv stolt för "kontrarevolutionär".

Förutom sin politiska agenda är organisationen känd för sin extrema variant av Mariakult. Den hävdar att jungfru Maria en dag ska ta över den politiska ledningen i världen och krossa kommunismen. Inte nog med det – i hymner som sprids i organisationen hyllas sektgrundarens moder Lucilla som en modern motsvarighet till Maria, och i dessa hymner uppmanas hon, liksom Maria i katolska hymner, att be för oss.

Det här ledde till en konflikt med katolska kyrkan lokalt, och brasilianska biskopar började angripa TFP för att vara en kättersk sekt. Då ändrade TFP och Alleanza Cattolica sin inställning till sekter. Från och med 1985 började man publicera texter mot den s k antikultrörelsen där denna beskrivs som en marxistisk-freudiansk konspiration mot de sanna kristna. (FRI har också beskrivits som en antikultrörelse!)  Antikultrörelsen blev den stora fienden, och Introvigne följde med i den nya linjen. Han grundade CESNUR, vilket han hyllats för i Alleanza Cattolicas tidning. 

förebilden för den svenska gruppen FINYAR

Detta CESNUR är numera beryktat för sin konsekvent välvilliga inställning till i stort sett alla sekter de studerar, och för sin fientlighet mot avhoppare och antikultrörelser. Det är lite märkligt att se Introvigne, denne föregivet devote katolik, och akademiskt hyllade "forskare", numera nära samarbeta med anhängare till ockultisten Aleister Crowley, skriva välvilliga beskrivningar av satanistiska ritualer, och till och med bli ordförande i ett sällskap med namnet "International Transsylvanian Society of Dracula". Men grunden till denna metamorfos var hans koppling till den brasilianska extremhögergrupp, som i sitt försvar för de rika och i sin kult av sin grundare och dennes moder var beredd att ingå de märkligaste allianser. 

"I am a being of violet fire"

/Skrivet den 13 juni 2011/

Jag har aldrig kunnat förmå mig till att gå med i någon nu existerande sekt.

Jag skulle i och för sig kunna tänka mig hur en sekt skulle kunna se ut för att attrahera mig, men dessvärre eller dessbättre finns ingen sådan i sinnevärlden.

Men då och då kan man få en känsla att det skulle vara väldigt skönt att tro på någon väldigt enkel lösning på ens egna och helst också hela världens problem.

Och det finns många förslag på sådana lösningar. Ett av de mest enkla sätten måste nog vara att tro att om man upprepar frasen, eller "mantrat" "I am a being of violet fire, I am the purity God desires" så kommer saker att lösa sig.

Det är vad Elizabeth Clare Prophet, den framlidna ledaren för Summit Lighthouse verkar försöka övertyga oss om i denna på många sätt fascinerande You Tube-video.

Tro för gudinnans skull nu inte att jag rekommenderar någon att gå med i Summit Lightouse, en märklig sekt som för ett antal år sedan grävde skyddsrum i USA för att klara sig inför det kärnvapenkrig som de sade skulle komma. Och som var helt och håller outhärdligt patriotiska och antikommunistiska.

Men om ni ändå går med där och efter ett tag upptäcker att de är en outhärdligt elitistisk sekt (vilket jag utgår från att de är!) så skyll inte på mig! Jag har ändå varit medlem i FRI, så det vore oerhört pinsamt för mig...

Att jag ändå lägger upp videon beror på att jag på något sätt vill medge att jag faktiskt blir påverkad av den. Den väcker något behov inom mig, och jag känner mig förförd, eller vad jag ska kalla det. Men jag behöver bara se några andra Prophet-videos med hyllningar till USA-imperialismen och böner för att förbättra den amerikanska dollarns värde (ja, de ägnade sig också åt sånt!) för att jag snabbt ska bli avprogrammerad.

Men som sagt, jag skulle gärna vilja tro på att problemen skulle lösas om man gick för sig själv och mumlade "I am a being of violet fire, I am the purity God desires".

Ja, jag har faktiskt försökt. Efter att jag först såg videon i vintras gick jag till och från omkring och mumlade på frasen i kanske en månad….

Men inga problem verkade bli lösta av detta. Tråkigt nog.

Föreningen för Maranatas Bekämpande

Jag har tidigare berättat om när jag det första halvåret 1970 saboterade tobaksreklam. Det var dock inte det enda jag gjorde denna händelserika tid.

Jag var som sagt 15 år, och hade åsikter om mycket. En av mina åsikter var att jag tyckte illa om fanatiska sekter. Det fanns inte lika många då som nu, men det fanns en hel del. En av de som jag tyckte som mest illa om var Maranata.

Dels hade de förstås åsikter om sexualmoral som inte brukade uppskattas av tonåringar i tidigt sjuttiotal, men det var värre än så. De ansåg bland annat att popmusik var demoniskt, och jag älskade popmusik.

Men det värsta av allt var nog att de ovanligt hårt försvarade föräldrars rätt att aga barn. Deras ledare Arne Imsen tillhörde dessa pinsamma personer som brukade säga att han hade fått stryk när han var barn och minsann inte tagit skada av det. Jag brukade tänka att allt han sade och gjorde tydde på att han hade helt fel i den andra delen av påståendet.

Så någon dag, jag tror det var i mars 1970, kom jag på att jag ville reta Maranata lite. Jag slog mitt mer eller mindre kloka huvud ihop med en kompis, och vi kom på en rolig idé.

Vi började skriva några flygblad på skrivmaskin. Vi hade ingen kopiator så det blev bara sex stycken, om jag minns rätt. De var lite olika sinsemellan, men grundidén var densamma.

De undertecknades av "Föreningen för Maranatas bekämpande" (FMB). Denna förenings syfte angavs till att bedriva kamp mot "Maranata och annan vidskepelse". I flygbladen stod till och med namnet på föreningens ordförande. Han eller hon (förnamnet skrevs aldrig ut) påstods heta E.R. Odensjö.

Läsaren fick också reda på att FMB hade haft ekonomiska problem, men att ekonomin numera var ´"tryggad genom frivilliga bidrag". Föreningens adress var densamma som ordförandens, Strålgatan 112 i Stockholm. Denna adress fanns nu inte i sinnevärlden, men min kompis bodde faktiskt på Strålgatan 12 på Lilla Essingen i Stockholm.

Vi skulle snart ha årsmöte, fick man reda på i flygbladen. Där skulle en psykoanalytiker redogöra för "de omedvetna komplex som ligger bakom Maranatas bildande",

Vi var ganska så nöjda med vad vi gjort. Nu skulle vi agera.

Så vi tog reda på när Maranata hade gudstjänst nästa gång. Det var en kväll, på en lokal som låg på, om jag minns rätt, St. Eriksgatan. Vi gick dit, lätt skräckslagna.

Vi kom in i lokalen. Efter ett tag började en predikan. Det enda jag minns, eller tror att jag minns, från den är när predikanten bemötte kritiker som menade att Maranatas medlemmar var enfaldiga. "Jo, vi är enfaldiga, för Gud älskar de enfaldiga" är min minnesbild av vad han sa. Jag tänkte att jag fick mina fördomar om Maranata bekräftade.

Efter halva tiden reste vi oss. Med självande ben gick vi fram till ett bord som stod centralt placerat. Där lade vi ut fem av flygbladen. Någon sorts funktionär verkade sitta vid bordet men han tittade inte åt vårt håll.

Vi gick snabbt mot utgången. Där ställde en man sig i vägen för oss. Vi fick hjärtat i halsgropen, kan man nog säga. Men han hade inte sett att vi delat ut några lappar, han ville bara att vi skulle frälsas innan vi lämnade lokalen. "En annan gång, vi har bråttom", fick vi fram.

Han gick undan efter en kort stund, och vi kom ut ur lokalen. Sedan gick vi genom tamburen och kom ut. Där tejpade vi upp det sista flygbladet på fönstret, eller möjligen ytterporten, till Maranatas lokal.

Vi tänkte att Maranatas funktionärer och ledare kanske skulle bli lite oroade över att det hade bildats en förening för deras bekämpande. Vi roade oss med att tänka hur de skulle försöka ta reda på mer detaljer. Det skulle nog inte ta lång stund innan de insåg att det var ett skämt, men vi skulle gärna ha velat se deras min när de först såg texten.

Och än idag skulle jag nog vilja veta hur de reagerade när de såg att "Föreningen för Maranatas bekämpande" skulle ha årsmöte. Men det får jag väl aldrig reda på.


Erik Rodenborg 2009

Lite kort om Åsa Waldau

/Från "Blogg för Erik Rodenborg" 12/2 2009./

Såg Debatt på SVT om Knutby. Det var intressant. Å ena sidan Åsa Waldau och Peter Gembäck – å andra sidan Eva Lundgren, Rigmor Robért och Karin Swärd.

I denna konfrontation kan man inte låta bli att bli att fundera lite på Knutbyförsamlingens av allt att döma mest ledande person – Åsa Waldau.

I debatten var hon lika förföriskt vänlig som hon brukar vara. Men en annan, mer skrämmande sida, fick man onekligen i det inspelade utdraget från en av hennes predikningar. Hon medgav till och med själv att det var skrämmande.

Men det som retar mig mest med Åsa Waldau är nog en sak. Hon är kvinnlig ledare för en hårt patriarkal församling. För att uttrycka mig försiktigt.

Det är just det som är den stora paradoxen. I andra sekter, hur obehagliga de än kan vara i övrigt, brukar kvinnornas ställning åtminstone aningen påverkas när de får en kvinnlig ledare.

Familjen/Guds barn är definitivt en otäck grupp. Men antydningar till en viss försvagning av männens oinskränkta makt kunde ändå skönjas när Karen Zerby ersatte David Berg som ledare 1994. Inte alls mycket, men ändå lite.

Men i Knutby kombinerar Åsa Waldau sin oerhörda makt med att hårdare än många andra ledare för patriarkala samfund predika kvinnans totala underordning. Det är ett öppet faktum. Man behöver inte gå till Eva Lundgrens intervjuer med Helge Fossmo eller avhoppares berättelser för att veta det. Det räcker så utmärkt med Åsa Waldaus egna uttalanden och skrifter.

Kvinnor som använder sin makt för att förstärka andra kvinnors underordning under männen är för mig något oerhört obehagligt. Om Åsa Waldau hade använt sin ställning till att åtminstone något lätta på det patriarkala förtrycket av de andra kvinnorna skulle jag trots allt på något plan kunnat känna respekt för denna auktoritärt karismatiska person. Det kan jag inte nu. Inte alls.

Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra lär Liza Marklund ha sagt. Missförstå mig inte alls, jag uttalar mig absolut inte om vem som kommer eller bör hamna i helvetet, eller om det finns något sådant. Men om Åsa Waldau hade passat på att förbättra kvinnornas ställning i Knutbyförsamligen efter att Helge Fossmo lämnat skulle bilden av henne trots allt ha NÅGRA ljusa sidor. Nu kan jag inte komma på några alls, utom att hon är bra att på att le i TV-rutan.


Erik Rodenborg