Roma som gudinna och politiskt projekt

Har någon hört talas om gudinnan Roma? Förmodligen inte speciellt många. Under det "hedniska" romarrikets absoluta slutfas sörjdes hon av åtminstone en romersk senator,   som såg henne  som en symbol för den gamla traditionella tron,  som hotades av den segrande totalitära kristna kyrkan. Mer om det senare.

Men från början var det inta alls så. När kulten av Roma uppstod på 100-talet f.kr. var det inte i Rom. Den fanns överhuvudtaget inte i Rom före kejsar Hadrianus. Inga romare trodde på henne. De som trodde på henne sågs troligen närmast med förakt i Rom. Hur kunde det komma sig?

Kulten av Roma uppstod bland greker, i grekiskdominerade orter som var beroende av romarna. Det var åtminstone från början huvudsakligen ett politiskt projekt. Det var ett sätt för grekiska städer att hålla sig väl med de framgångsrika romarna.

Roma var inte Roms skyddsgudinna, som någon skulle kunna tro. Hon representerade inte staden Rom, utan romarriket. Hon var en kvinnlig personifikation av den romerska  makten.

Det var möjligt i den grekiska kulten,  där gränsen mellan gudomligt och mänskligt var flytande. Framstående människor kunde ses som mer eller mindre gudomliga. Ett rike grundat av människor kunde på samma sätt ses som något av en gudomlig kraft.

Och  kunde möjligen till en början konstrueras -  av rent politiska skäl? Ingen kan veta vad de greker som började utveckla kulten av Roma egentligen tänkte. Men inställsamhet mot romarna var förvisso en del av detta tänkande.

Men Roma fick tempel, präster och djuroffer. I exempelvis Smyrna, Aten och Rhodos. Hon dyrkades regelbundet i grekiska kolonier underställda Rom. Romarna drog förvisso nytta av detta, men det dröjde som sagt mycket länge innan de accepterade henne som gudinna.

Troligen såg de alltså länge ner på kulten av Roma. Före kejsartiden hade romarna ingen motsvarighet, till den mer flytande synen på gudomligt och mänskligt som fanns hos greker. I Rom skilde man klart mellan att ära och att dyrka. Till en början...

Omsvängningen kom i och med kejsarkulten.  Den möjliggjorde att se det romerska riket och dess ledare i sig som gudomliga. Och från och med kejsar Hadrianus infördes kulten av Roma även i det egentliga romarriket.

Man kan fråga sig varför ett så patriarkalt imperium som det romerska skulle representeras av en gudinna och inte av en manlig gud. Det finns väl inga klara svar på- Men i den senare romerska kulten kopplas ibland Roma till en manlig gemål.  I de grekiska stod hon nästan alltid ensam.

Man kan också fråga sig hur de som dyrkade Roma egentligen uppfattade henne, rent subjektivt?  Såg de henne som endast en symbol för romarriket. och sin "dyrkan" som en ren inställsamhet? Troligen inte enbart.

Det finns väl ingen anledning att offra djur till en symbol? Att tillsätta präster som skulle betjäna denna symbol i tempel? Det troliga är väl att flera saker smälte samman och att åtminstone efter ett tag Roma verkligen sågs som en entitet, en gudinna, som en sorts övernaturlig kraft kopplad till romarriket

Men hur var det när romarna tog efter? Det var ju kopplat till kejsarkulten, och denna hade förvisso politiska motiv. Vilket förstås inte hindrar att många  som deltog i den verkligen trodde att kejsaren var gudomlig...

Att en del i slutfasen av den romerska "hedniska" religionen tog Roma på största allvar visas av en serie uttalanden från Symmachus, en "hednisk" senator som förgäves kämpade mot den segrande kristna kyrkans totalitära anspråk. I en serie känslomässiga uttalanden vädjade han om att de gamla traditionerna och den gamla tron skulle tolereras. Flera gånger hänvisar han just till gudinnan Roma. Och år 384 beskriver han på ett nämrast rörande personligt sätt hur tron på Roma en gång gjorde det möjligt för romarriket att besegra Karthago och erövra världen.

Det var - hur man nu än ser på romerska gudar i allmänhet och Roma i synnerhet - förstås inte sant. Vid tiden för kriget mot Karthago trodde inte en enda romare på Roma. Däremot införskaffades på inrådan av oraklet i Delfi en staty av den anatoliska gudinnan Kybele, från nuvarande Turkiet, för att säkerställa segern öve Hannibal. De som dyrkade Kybele skulle kanske kunna ta åt sig en del av äran för den stridsmoral som bidrog till segern över Karthago. Men alltså inte den då icke-existerande kulten av Roma.

Men trots att Symmachus hade fel om Romas roll i kriget mot Karthago är det svårt att inte få sympatier för hans vädjan till de kristna att lämna de gamla gudarna i fred.

När de kristna var i opposition var de för religionsfrihet. När de fick makten införde de en i stort sett helt totalitär religiös diktatur som kom att behärska Europa i över tusen år. Symmachus vädjan var ett av de sista desperata försöken att stoppa denna utveckling.

Romersk avbildning av Roma (längst mer till höger), från 100-taler e.kr. Från Wikimedia Commons, inlagd av användaren Laputa , och tidigare av användaren WolfgangRieger.

Julianus Apostata - kunde han ha lyckats?

Jag har en egendomlig ambivalens gentemot den sista hedniske romerska kejsaren, Julianus Apostata.

Det är jag nog inte ensam om. Under århundraden sågs han som sinnebilden för en avfälling. Hedningen som försökte hindra kristendomen från att segra.

Under upplysningstiden började bilden av honom att förändras. Mer och mer började han ses som tolerant, humanistisk, och, ja, till och med upplyst.

Det sista är ju lite tveksamt. En människa som rotat i offerdjurs inälvor för att försöka spå framtiden är ju inte vad de flesta skulle vilja kalla upplyst...

I dag finns flera webbsidor som hyllar honom som den som försökte rädda religionsfriheten från kristen diktatur. Och det ligger förstås en hel del i det.

Vem var han då? Det första som kan sägas är att han, liksom alla andra romerska kejsare, förstås var en förtryckare och skitstövel. De romerska kejsarna var alla ledare för ett gigantiskt exploaterande slavimperium. Det gällde förstås både de hedniska och de senare kristna. Slaveriet avskaffades som bekant inte med kristendomen. Det var först imperiets sammanbrott som ledde till att slaveriet avskaffades. För att efter ett tag ersättas med feodalism.

Men det finns grader även när det gäller skitstövlar. En del av kejsarna var ju veritabla monster, som Nero och Caligula. Andra var bildade filosofer, som Marcus Aurelius. Julianus var på sätt och vis en hednisk "idealist". Han älskade Homeros gudasagor och såg det som en kulturskymning utan like om det skulle bli förbjudet att tro på de gamla myterna.

På sätt och vis hade han rätt.

Julianus linje var inte att förbjuda kristendomen. Men han ville begränsa dess makt, bland annat genom att förbjuda kristna att undervisa i ämnet klassisk litteratur. Hans motivering var att den klassiska litteraturen byggde på den tidigare religionen, och att de som undervisade om den borde ha någon respekt för de trosföreställningar som den byggde på.

Men frågan är förstås om det ens fanns skuggan av en chans art han skulle kunna ha lyckats. Den traditionella kristna synen är förstås att han inte hade en chans eftersom han gick emot Guds vilja. Under de senaste århundradena har denna syn ersatts med deterministiska åsikter av historiematerialistisk art - kristendomens seger var en historisk nödvändighet och gick inte att hindra.

En annan fråga är av motsatt karaktär. Om Julianus ändå hade fått leva längre (han dog i förtid i ett av romarrikets imperialistiska krig) och framgångsrikt bekämpat kristendomen - hade han verkligen fortsatt vara så "toleranr" som han hävdade att han var? Riskerade inte i slutändan förföljelserna mot de kristna att starta igen? Frågan är relevant. När de kristna var i opposition krävde de också religionsfrihet. När de fick makten lämnade de snart denna linje och startade efter en tid en av de mest hårdföra religiösa diktaturer som någonsin existerat. En diktatur som omfattade hela Europa och som kom att vara i över tusen år.

Troligen var Julianus program för religionsfrihet dödsdömt från början, Det är på sätt och vis en tragedi. Det totalitära religiösa järngrepp som kom att läggas över Europa kastade på mÅnga sätt utvecklingen tillbaka.

Dessutom förvreds förstås kristendomen själv av detta. I sin tid som opposition var den kristna kyrkan djupt moraliskt överlägsen de flesta av sina alternativ. I och med att den fick en absolut makt blev den något helt annat. Och ofta något mycket obehagligt,

Kontrafaktisk historieskrivning är ju inte möjlig. Men lite kul är nog att tänka sig att Julianus skulle ha lyckats. Går det att tänka sig ett Europa under denna tid där många olika religioner skulle kunnat levt fredligt bredvid varandra, som till exempel i Singapore idag?

Nja.... det verkar inte så troligt. Tyvärr.

Dessa underliga gudasagor

Jag har tidigare berättat om den fasa jag som barn fick när jag konfronterades med Bibeln. Men det var inte det enda skrämmande jag stötte på när jag läste om religion.

Vi fick ju inte lära oss något om islam eller buddhism i småskolan, men det fann en religiös tankevärld alla med tillgång till skolbibliotek kunde få en, låt vara karikatyrartad, inblick i. Det var den forngrekiska.

Det fanns en uppsjö av böcker som behandlade grekiska mytiska teman. Främst förstås populära versioner av Iliaden och Odyséen men även en hel del annat.

Om jag hade blivit illa berörd av stora delar av Bibeln blev jag lika illa berörd av dessa berättelser. I trojanska kriget stod gudarna på varsin sida, och uppviglade människor till blodbad. Mer allmänt fick man en bild av gudar som bedrog, bekrigade, och var allmänt elaka mot varandra. För att inte tala om vad de var mot de stackars människor som råkade bli inblandade i deras ränkspel.

En gång när vi båda gick i lågstadiet förklarade jag - "politiskt korrekt" men mot bättre vetande - för min bror att alla religioner var lika i grunden, och att andra folks gudar var goda liksom vår. Så han började läsa berättelserna om Troja och Odysseus och kom efter ett tag gråtande och anklagade mig för att ha ljugit för honom. Gudarna var ju inte alls goda, de var elaka.

Om jag hade varit lika elak som de gudar som han läst om skulle jag ha kunnat berättat för honom att "vår" Gud också dödade och bedrog människor - om man fick tro Bibeln. Men så elak var jag inte.

Ja, många "hedniska" myter är monstruösa, och man undrar sig hur de uppfattades av männniskorna på den tiden. Några av de värsta är nog de grekiska, och då syftar jag inte endast på Homeros litterära bearbetning utan på myterna i sig. Gudar kunde inte bara bedra och kriga mot varandra - de kunde till och med döda och kastrera varandra.

Men det moraliska problemet var ju inte det enda. Det fanns också ett kognitivt problem som var lite hisnande.  Hur kunde någon verkligen tro att de gudar som styrde världen i sig levde i en parallellvärld som liknade vår så mycket som den bara kunde. Att de - när det inte roade sig med de underordnade människorna, i sin egen värld samtidigt gifte sig, skilde sig, förde krig, slöt fred.... Samtidigt som de framställdes som någon sorts extrema narcissister, vars fåfänga och småsinthet torde ge de flesta som läser om det idag en stark olust. I alla fall kan man hoppas att det gör det.

Här var i alla fall judendom, kristendom och islam på ett plan överlägsna. De hade för det mesta inga gudamyter (det enda undantaget är några få avsnitt  i Gamla Testamentet) , och de ansträngde sig att få ihop det hela i någon sorts logisk hehet. Men i GT:s gudsbild hittar man ofta drag av de gamla "hedniska" gudarna. När Gud kände den behagliga lukten från Noas brännoffer beslöt han sig för att aldrig mer utrota människorna igen. Det är klart - då skulle han ju inte få några fler brännoffer. (Men han skulle ju ha kunnat offra åt sig själv - att bränna en gödkalv måste väl ligga inom ramarna för en allsmäktig guds kapacitet.)

Nåväl, att bedöma förkristna religioner utifrån deras myter är lite orättvist. Det fanns många andra mer rimliga och sympatiska drag i dem. Vi får också hålla i minnet att de nedtecknade skrifterna från nästan alla förkristna religioner kommer från en tid då samhällena redan var patriarkat och klassamhällen,  och det avspegas i hög grad i berättelsrna.

Men nu fanns det en annan patriarkal polyteistisk religion som helt saknade sådana myter. Det var den romerska.

Det ställer romarna i en sorts särställning. Det gjorde dem nästan unika. Det fanns inga berättelser om de romerska gudarnas kärleksliv, strider eller fåfånga. De var (tycker jag i alla fall...) på det sättet mer upphöjda, mindre pinsamma än sina samtida motsvarigheter.

Eller det är vad man trodde för hundra år sedan. Idag verkar de flesta forskare utgå från att romarna från början hade gudamyter men att de försvann. Eller ombildades till berätteslser om människor - som den om Romulus och Remus.

Så vitt jag fattar är inte detta bevisat - men det verkar vara allmänt accepterat bland religionshistoriker idag. Men vad som här är fallet är nu inte SÅ viktigt. tycker jag.,

För vare sig romarna aldrig haft gudamyter eller vid någon tidpunkt avskaffat dem, tycker jag det tyder på någon form av rationalitet som är lite imponerande. Vid en mycket tidig tidpunkt avskaffade de tramset - det talar till deras fördel..... Det var kanske inte en tillfällighet att det var just den kulturen som lyckade skapa ett imperium som kontrollerade stora delar av Europa i nära 500 år...

På så sätt bidrog romarna väl till en form av sekularisering, på sitt sätt.

Men detta är nog ändå en av de saker som fått religionshistoriker att föredra den grekiska religionen framför den romerska. Att den romerska saknade myter gör ju den så tråkig... Det finns oerhört mycket fler böcker om grekisk än om romersk religion. Den forngrekiska religionen och kulturen fick någon sorts "love story" med intellektuella i väst på 1800-talet, medan den romerska sågs som en tråkig och trist efterapning.

Det kanske den var. Men frånvaron av svartjsuka och intrigerande gudar i deras religion tycker jag ändå är ett plus.

Att ta sina pinaler och gå

Många har väl hört uttrycket "ta sina pinaler och gå", men hur många vet vad "pinaler" från början betydde?

Faktiskt inte husgeråd eller nåt sånt, utan det kommer från det romerska ordet penates, som var en form av husgudar.

Den romerska religionen är väl mest känd för höggudar som Jupiter eller Mars - men kulten i hemmet riktade sig till mera jordnära entiteter. Framförallt två kategorier av just "husgudar", som kallades lares och penates. Trots ordet husgudar som jag använder lite slarvigt var de inte knutna till huset, utan till familjen. Men de levde och verkade alltså i huset.

Om familjen flyttade till ett nytt hus följde de med. Man kan fråga vad som hände när familjen splittrades upp.

Eftersom det romerska samhället var patrilineärt verkar larer och penater också ha varit patrilineära. Man får alltså¨anta att exempelvis en dotter som gifter sig inte tar med någon av hemmets gudar till den nya familjen. Men man kan förstås aldrig så noga veta....

Till penaterna offrades en del av maten. Husfadern tog en del av den och lade den i härden, och det sågs som ett offer till penaterna.

Penaterna anses ursprungligen ha kommit från Troja. De räddades från den brinnande staden och flyttade sedan till Rom.

Larerna för sin del hade en kvinnlig anmoder, Mater Larum. Larerna beskyddade även hushållets slavar och var inte endast intresserad av ägarfamiljens väl och ve. Augustus delade för övrigt upp Rom i 14 delar mellan 14 larer!

Ovidius har skrivit en charmig liten berättelse om hur en lar klagar på att ingen man i familjen vill dyrka honom. Det gör däremot den yngsta dottern, och han lovar därför att ge henne ett framgångsrikt äktenskap!

Larer och penater sågs oftast inte som antropomorfa, de var ofta ganska skugglika diffusa entiteter.

En annan gudom som delvis kopplades till hemmet var Vesta, härdens gudinna. Men hon hade framförallt en omfattade dyrkan utanför hemmet, med sex kvinnliga "vestaler" som någon from av prästinnor.

Varje plats hade för övrigt också en speciell skyddande, Genius Loci.

I svensk folktro finns ju mostvarigheter till larer och penater, i form av gårdsrån, som fanns i olika typer. Den idag mest kända typen kallas som bekant för "tomtar"....

Litteraturtips
Kim Dowden, Religion and the Romans, 1992
Britt-Mari Näsström, Romersk religion, 2005

Erik Rodenborg