"The tribes of Yahweh"

Idag köpte jag en bok som jag hade beställt via Akademibokhandeln. Den kostade mer än tusen kronor. Men det kändes nödvändigt att köpa den.

Den heter "The Tribes of Yahweh: A sociology of the religion of liberated Israel, 1250-1050 BC" och är skriven av Norman K. Gottwald. Den kom ut 1979, men det här är ett nytryck från 1999. Med ett nyskrivet förord.

Annars har jag lånat den flera gånger på bibliotek. Problemet är att jag inte riktigt velat lämna tillbaks den. Senaste gången lånade jag den från (om jag minns rätt) Uppsala universitetsbibliotek, via KB. 

De ilsknade till efter att jag ignorerat ett antal anmaningar att lämna tillbaks den. Till sist skrev de ett ilsket hotfullt mail till KB, där de rentav (absurt nog) sade att jag haft den så länge att jag kanske skulle få ersätta den. även om jag lämnade tillbaks den. 

Efter att jag kommit över den första chocken kommunicerade jag lite syrligt till båda biblioteken (eller möjligen endast till KB jag minns inte) att de ju hade gett mig ett utmärkt skäl att inte lämna tillbaks den alls. Om jag ändå måste ersätta den även om jag lämnade tillbaks den kunde jag ju lika gärna behålla den....

Det löste sig i alla fall, jag lämnade den och jag slapp att ersätta den. 

Att jag var så ovillig att lämna igen boken vad berodde det på, egentligen? Det handlar nog om att den är en sorts terapi för ett barndomstrauma.  Bakgrunden är denna.

Jag var åtta år, och mycket otrygg och ångestfull. Jag hade hört någon tala om att det fanns en Gud, som var god och ville att människor skulle vara snälla och bry sig om varandra. Den idén tilltalade mig väldigt mycket. 

Jag fick också höra talas om att Bibeln var Guds ord. Så våren 1963 satte jag mig ner och började läsa Bibeln. Från början. 

Jag började alltså med Första Mosebok. Jag minns var jag satt när jag började. Jag satt i soffan i vardagsrummet i den lägenhet vid Fyrverkarbacken vi just hade flyttat in i.

Bibeln var inte riktig vad jag trott, eller hoppats.  Det mesta verkade otäckt. Syndafloden exempelvis, även om jag nog redan då antog att det var en myt.

Men det värsta var när jag kom till Josuas bok. Jag minns var jag läste de centrala partierna i den. Jag låg på golvet i barnens sovrum. Jag läste så ögonen  blödde. Jag blev räddare och räddare ju längre jag kom.

Det handlade om ett folkmord. Josua var en israelitisk befälhavare. Han kan ses som en märklig korsning mellan (för att ta några modesta exempel) Tiglat Pileser III, Djingis Khan och Ratko Mladic. Men värre än alla dessa tre tillsammans.

För det jag läste om var att han fick order av Gud att erövra (och förstöra) stad efter stad och där döda alla utan undantag. Män, kvinnor och barn. Inte i ilska, inte för att hämnas något. Utan för att iskallt, systematiskt genomföra Guds befallning. 

Det här stod i en bok som jag hade trott skulle handla om en Gud som ville att människor skulle tycka om varandra. Min fasa var oändlig. Och av olika anledningar fanns det inte någon jag kände att jag kunde prata med om saken. Det blev som ett ytterligare inre sår - som lades till de många andra som jag hade redan. 

Men var kommer Gottwalds bok in i detta? 

Jo, ungefär 1985 insåg jag att folkmordet Josua beskrev i hög grad betvivlades av historiker och arkeologer. Det fanns olika skolor. Under hela 1900-talet hade diskussionen förts mellan i huvudak tre åsiktsriktningar.

Den första var de som trodde på Josua. Den företräddes främst av William Foxwell Albright. Han var en bibeltroende arkeolog och historiker. Han trodde att det mesta i Bibeln var sant, bland annat Josuas bok. Han ställning var ganska stark fram till 1960-talet.

Den andra åsikten fördes först fram av en Albrecht Alt. Han förnekade scenariot hos Josua. Enligt den skolan skulle erövringen av Kanaan varit en mycket långsam process. Israeliterna var nomader, och infiltrerade långsamt Palestina österifrån. Denna åsikt fick gradvis ett större och större stöd.

De tredje uppfattningen fördes först fram av George E. Mendenhall i tidskriften "Biblical Archaeologist" 1962. Det var den mest sympatiska av de tre. Den gick i princip ut på att det vare sig var ett blixtkrig eller en långsam infiltration österifrån. Mendenhall trodde att "erövringen" istället var en social revolution. "Israeliterna" var inte en folkgrupp, utan undertryckta kananéer. Det fanns en rad skäl som talade för det. Bland annat var skillnaden mellan kananeiska och hebreiska i själva verket snarast mindre än den mellan svenska och norska. Dessutom visar arkeologin att de tidiga israelitiska samhällena verkar ha varit mycket mer jämlika än vad de kananeiska verkade vara.

Den som framförallt systematiserade dessa idéer var just Norman K Gottwald.

Jag tyckte spontant om dom. För om de stämde skulle min fasa i åttaårsåldern berott på att jag hade läst en missvisande historieskrivning. Det ohyggliga blodbad som beskrevs hade aldrig inträffat.

Sedan kan man ju i så fall undra sig vilken mentalitet som fick  den eller de som nedtecknade Josuas bok kanske 800 år efter den påstådda invasionen  att gotta sig i imaginära massakrer. Det är en intressant fråga, förvisso.

Idag är nog den allmänna tendensen hos historiker och arkeologer att ha en syn som ligger nära den som Albrecht Alt förde fram. Den anses stödas av arkeologiska fakta, mer än de två andra teorierna.

Framförallt är det ingen seriös forskare som tror på Josuas bok längre. Det ohyggliga blixtkrigsartade folkmordet kan helt enkelt inte ha ägt rum. Det skulle ha lämnat arkeologiska spår, och några sådana finns inte. Josuas bok räknar pedantiskt upp stad efter stad som förintades i israeliternas blixtkrig. Men endast några få av dessa förstördes under den aktuella perioden (1200-talet f.kr.). De andra hände inget alls med, eller också hade de varit ruiner redan hundratals år innan. eller också var de inte ens byggda då.

Och även de få städer som faktiskt förstördes anses idag snarare ha fallit offer för filistéer och egypter, snarare än israeliter.

Däremot kan man se hur israelitiska bosättningar gradvis, mycket gradvis, sprider sig västerut. De saknar i motsats till de kananeiska tecken på stora sociala skillnader. Den israelitiska kulturen tränger gradvis ut den kananeiska, men det finns inga tecken på våldsamma strider eller massiv förstörelse.

Idag är inte heller revolutionsteorin så populär bland forskarna. Det brukar ju inte vara så politiskt korrekt med revolutioner i dessa dagar, men jag tycker inte argumenten emot är entydigt övertygande. Om israeliterna hade mer jämlika samhällen än kananéerna, om de dessutom nästan talade samma språk, är det väl inte så otänkbart att deras samhälle kunde ses som ett alternativ för kananéer, som var undertryckta av sina egna lokala kungar. Det kan ju ha varit en blandning av en gradvis folkvandring och någon  form av lokala revolutionära processer.

Men - slutligen- varför skildrar Josua ett folkmord som inte har ägt rum?  När Josuas bok skrevs fanns det ursprungliga relativt  egalitära israelitiska samhället inte kvar. Det hade uppstått en monarki, som sedan hade splittrats i två rivaliserande hälfter. Man var en del av maktspelet i Mellanöstern, och troligen avundades man sina mäktiga grannar, allierade och fiender - krigförande imperier som assyrier, babylonier, egypter, hettiter, persier, meder.

Och så beskriver man alltså sitt eget dimhöljda förflutna på ett sätt som låter som en proklamation av Sargon II eller Tiglat Pileser III. Skryt om hur man förstör och förintar sina fiender en efter en. Det var så den härskande monarkin ville se på sitt ursprung. Hellre det än en långsam och "tråkig" invandring österifrån - för att nu inte tala om en social revolution.
'
Nu har jag i alla fall köpt Gottwalds bok. Den är på nära tusen sidor, och eftersom den inte är en biblioteksbok kan jag göra hur mycket understrykningar jag vill i den. Och det kommer jag att göra...

Ett möte med Krister Stendahl

Igår köpte jag Bibeln. Eller mer exakt bibelkommissionens utgåva med noter. Den jag redan har är samma utgåva från 2000, men en som saknade noter.

Satte mig genast och började läsa om de första kapitlena i Första Mosebok. De var till och med värre än jag mindes.

Berättelsen om Edens lustgård är skrämmande. Gud planterar vackra frukter, på "kunskapens träd". De är vackra och tillgängliga. Han förbjuder samtidigt de nyligen skapade Adam och Eva att äta dem.

Men de gör de förstås. Frukterna är vackra och Adam och Eva är som sagt nyskapade. De är som barn. De vill gärna äta vackra frukter, speciellt när ormen berättar att de får kunskap av att äta dem. Vilket också visade sig vara sant.

Guds straff blir gruvligt. Han driver ut dem från lustgården och instiftar dessutom patriarkatet.

Han liknar mest av allt en auktoritär och nyckfull fader i en dysfunktionell familj.

Inte undra på att jag fick ångest av det när jag läste det i åttaårsåldern.

Det får mig att tänka på när jag hamnade i debatt med Krister Stendahl. En känd svensk teolog som verkade i USA.

Det var i början av 90-talet på Stockholms universitet. Det var i efterdyningarna av den debatt som uppstod efter att Birgitta Onsell hade krävt  att Gamla Testamentet skulle förses med ett förord som förklarade hur kvinnofientligt det var. I det hade hon rätt, framförallt vad gäller första hälften av GT. Profeterna och vishetslitteraturen är mer uthärdliga. Och det bör nog tilläggas att den första hälften av GT inte endast är kvinnofientligt ;- det är dessutom i hög grad barnfientligt och allmänt människofientligt.

Nåväl, Stendahl berörde denna debatt och tyckte inte alls man skulle skriva något sådant förord. Jag fick ordet efter föredraget och berättade självutlämnande om hur skrämd jag hade blivit av att läsa Bibeln som barn. Hur det var hemskt att se hur Gud uppmanade till folkmord och annat otäckt. Och jag tillade att det ju var tur att jag hade undvikit att läsa Uppenbarelseboken - om jag hade gjort det hade mardrömmarna blivit än värre.

Krister Stendahl svarade mig, Jag tycker än idag att hans svar var skandalöst.

Han hånade mig för att jag var "barnslig". Ja, det var det ord han använde. Flera gånger. Han förklarade med ett mycket arrogant tonfall att Bibeln faktiskt  var till för vuxna, och att jag med mitt barnsliga perspektiv saknade kompetens att avgöra vad som var eller inte var en helig skrift. Han avslutade med att beklaga att jag inte hade läst Uppenbarelseboken som barn. Där fanns, menade han, sånt som borde roa barn, till exempel beskrivningar av gator av guld. '

Nu innehåller förstås Uppenbarelseboken även annat som inte är lika barnvänligt. Exempelvis beskrivningar av hur Gud straffar de ogudaktiga genom att låta otäcka insekter sticka ihjäl dom.

Jag är än idag sur över att ordföranden aldrig lät mig få replik. Han låtsades inte se min uppsträckta hand.

För jag vet vad jag hade tänkt svara.

Nämligen detta.

"Du kallar mig barnslig. Det är jag glad över. För du kanske minns vem som sade att den som inte är som ett barn aldrig kommer in i Guds rike. Om du ändå inte minns det kan jag berätta det för dig. Det råkar faktiskt vara Jesus."

Sedan skulle jag ha satt mig ner.

Nu slapp han svara på detta. Jag undrar än idag vad han skulle ha sagt.
---------------------------------------------------
TILLÄGG

Det här var ett ganska så känslomässgt inlägg. När jag satte mig på caféet på Akademibokhandeln och började läsa om de första kapitlen i GT upplevde jag faktiskt en märklig regression till den obehagskänsla jag fick vid min bibelläsning vid åttaårsåldern.....

Och det är ju inte endast känslor. Att hitta kvinno- och barnfientliga citat (och förespråkande av etnisk rensning!) från GT  är inte svårt (se till exempel Psaltaren 137:9!). Men det finns en sak jag ändå bör tillägga. Annars blir bilden ofullständig.

Även om den barnfientliga retoriken i stora delar av GT är outhärdlig var i praktiken synen på barn ett framsteg gentemot den tidigare kanaaneiska praktiken. I GT fördöms sida upp och sida ned rituella barnoffer. Om detta har jag skrivit här.

Dessutom var förstås synen  på kvinnan bättre än hos en del grannfolk. I assyriska skrifter, till exempel, stod det endast att barnen ska hedra sin fader, i hebreiska stod det att de skulle hedra sin fader och sin moder. För att nu ta ett exempel.

Straffet för våldtäkt i GT (döden) var ju också mindre kvinnofientligt  än hos de grannfolk där det istället  var så att den våldtagna kvinnans man eller far fick rätt att som hämnd våldta våldtäktsmannens fru eller dotter...

Så historiskt var GT ett framsteg i jämförelse med mycket som fanns innan, och det som fanns bland en del, om än inte alla, av israeliternas dåtida grannar. Men i förhållande till de värderingar som den stora majoriteten av oss har idag är det ju helt förskräckligt!

Vulkanus och teosofin

Inom teosofin finns uppfattningen att Merkurius inte är den innersta planeten. Innanför Merkurius bana finns Vulkanus, (engelska Vulcan). I dagens värld är den dock vanligtvis osynlig.

Vulkanus nämns endast i förbigående i Blavatskys "Den hemliga läran". Men en av teosofins mest systematiska teoretiker, G. de Purucker (1874-1942), som tillhörde den strömning som idag kallas Pasadena, skriver bland annat detta i "Den hemliga lärans grundtankar" (Teosofiska bokförlaget, 1988).

"Planeten innanför Merkurius blev enligt våra läror under den tredje rotrasen, efter människans fall till fysisk fortplantning, praktiskt taget osynlig för det fysiska ögat. Den 26 mars 1859 sågs en kropp passera över solskivan. Den kroppen har sedan dess inte setts igen, men andra skäl gör att en del astronomer tror att det faktiskt kan finnas en planet innanför Merkurius (även om de trots försök inte lyckats finna den). Ett sådant skäl är störningarna i Merkurius rörelse. Ett försök att med hjälp av Einsteins relativitetsteori förklara dessa störningar har nyligen gjorts, och den förklaringen är nu på modet. Våra lärare säger dock att det finns en planet innanför Merkurius. Vi kan liksom astronomerna kalla den Vulkanus". .(s. 126.)

Citatet är från föreläsningar Purucker, som sedemera ersatte Katherine Tingley som ledare för Pasadenaströmningen, höll mellan 1924 och 1927.

Nu får vi hålla i minnet att planeterna i teosofin inte endast är död materia, utan andliga entiteter.

I en långt senare text refererar Andrew Rooke ett annat verk av Purucker och skriver:

"The beautiful and sometimes forbidding photographs taken by modem spacecraft come alive as the words of ancient sages regarding the seven (or twelve) sacred planets echo in the recesses of our consciousness. Theosophical writers state that the solar system is alive with many more planets and suns than are visible or known to science. These planets and suns are invisible to us because they exist on planes of cosmic matter either above or below the level of our perceptions. The seven planets with which the destiny of our earth is most closely connected are called the Seven Sacred Planets. They are Saturn, Jupiter, Mars, Sun (standing as a substitute for an invisible planet very near the sun, sometimes referred to as Vulcan), Venus, Mercury, and the Moon (also a substitute for an invisible planet). These planets are sacred to us because they, as conscious entities, cooperate in the building and subsequent evolutionary history of the earth...[G. de Purucker, Fountain-Source of Occultism, pp. 204-5.]"

Vad som exakt menas med att solen står som ett substitut för Vulkanus har jag dock inte riktigt fattat...

Rooke kommenterar vidare: "Theosophy teaches that one of the sacred planets has its orbit between Mercury, the innermost planet recognized by astronomers, and the sun. For long ages this planet has been invisible to us but in future, as we grow in spiritual perception, it may become more visible....The French astronomer Le Verrier investigated 50 sightings whereof he considered 6 to be reliable. In 1878 U.S. astronomers also saw a dark body transiting the face of the sun. Many astronomers now dispute these sightings, attributing them to asteroids which occasionally transit the sun. However, other evidence, such as perturbations of the orbit of Mercury, suggests that there may indeed be an intramercurial planet, one of the many invisible worlds of the solar universe postulated by theosophy."

Nu är denna Vulkanus-teori svår att testa, eftersom Vulkanus i stort sett ses som osynlig. Även om det tycks ingå i teorin att den till och från kan glimta till.

Och inbyggd i Vulkanus-teorin är ju också en implicit kritik av Einsteins relativitetsteori. Vulkanus existens antas ju förklara avvilkelser i Merkurius bana som annars brukar förklaras med Einsteins teori,

Men idén om Vulkanus uppstod alltså utanför teosofin. Urbain Le Verrier (mest känd för upptäckten av Neptunus!) föreslog 1859 att avvikelser i Merkurius bana skulle kunna förklaras av en planet som låg närmare solen, och föreslåg att den skulle få namnet "Vulkanus". .

Samma år fick La Verrier ett brev från Edmond Modeste Lescarbault som sade sig ha iakttagit en passage över solskivan av denna hypotetiska palnet. Han beskrev hur han den 26 mars 1859 med teleskop observerade  en svart pukt över solskivan. Den rörde sig över denna och hade passerat den på en timme, 17 minuter och 9 sekunder.

Den 2 January 1860 presenterade La Verrier upptäckten av Vulkanus på ett möte för  the Académie des Sciences in Paris.

I motsats till vad Purucker skriver ovan så iakttogs vad som antogs vara Vulkanus vid flera senare tillfällen.

Dessutom noterade man också att det funnits tidigare  observationer 1819, 1822, 1836, och 1837. Efter 1859 har observationer rapporterats 1860, 1861, 1862, 1865, och 1878.

När Einsteins relativitetsteori accepterades antogs den som sagt ge en fullgod förkaring till avvikelserna i Merkurius bana, och letandet efter Vulkanus upphörde.

Men inte helt. 1970 studerade Henry C Courten och hans medarbetare på Dowling College i New York, fotografier över solytan och observerade flera objekt som verkade röra sig över den.

Flera andra observatörer bekräftade detta.

Courten ansåg att en planetoid mellan 130 och 800 kilometer i diameter kretsade runt solen innanför Merkurius bana.

Idag anses det dock allmänt att inga objekt med en större diameter än 60 km kan kretsa runt solen innanför Merkurius bana. De objekt som ev, skulle kunna finnas där ska inte ses som planeter eller ens planetoider - det skulle i så fall  handla om asteroider eller rester av kometer.

Å andra sidan - enligt teosoferna blev ju Vulkanus osynlig redan under den tredje rotrasen (som samexisterade med dinoasurierna). Så det kanske inte är så stor poäng att leta - i alla fall inte i den oandliga epok vi lever i....     :-(

Moskéer, kyrkor och Nya Testamentets tragik

/Från min huvudblogg 14 mars 2009./

En dag hösten 2007 satt jag och pratade med en bekant vid ett kafé vid Medborgarplatsen. När jag kom ut därifrån var det första jag såg moskén som ligger i närheten. Jag fick en underlig känsla av trygghet. Någon sådan känsla har jag aldrig fått av en kyrka.

Frågan var förstås varför. Jag tror inte att islam i sin religiösa och sociala praktik är bättre än kristendomen. I många fall är det nog tvärtom. Det finns procentuellt sett säkert lika mycket jag retar mig på i Koranen som i Bibeln (men Bibeln är tjockare, förstås). Så vad beror det på?

Jag är ganska så säker på svaret. Jag ser den kristna Bibeln som någonting liknande en grekisk tragedi, med den skillnaden att Bibeln gör anspråk på att det är sant. Det är en otäck historia, som det skulle gå att göra en mycket otäck skräckfilm på. Och, ja, Mel Gibson har ju redan försökt.

En man är från sin födsel utvald till att dödas på ett plågsamt sätt. Det är bestämt sedan årtusenden tillbaka, kanske sedan världens begynnelse, och i alla fall sedan Adam och Eva. Inte bara hans slut, utan en rad detaljer på vägen dit är sedan århundraden tillbaka förutsagda i detalj av olika profeter. Hans liv är planerat. Och slutet är oundvikligt.

Allting från var han ska födas till hans plågsamma död är alltså bestämt i förväg. Ganska så tidigt fattar han detta. Ju närmare slutet kommer ju mer ökar hans ångest. Och i Getsemane gråter han blod.

På slutet skriker han i fasa: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”.

Det finns nämligen inget annat sätt för den påstått allsmäktige guden att rädda den (syndfulla) mänskligheten än att offra sin ”son”. Och sedan ska han förvisso återuppstå, för den som kan tro på det. Jag kan det inte.

Den återuppståndne Jesus är oftast ett skugglikt spöke, till exempel på vägen till Emmaus. Är det samme person, egentligen? Fick den mänskliga sidan som han också sades ha haft vara med? Gnostikerna trodde det inte, men ortodoxin försäkrar att det var hela personen som återuppstod.

Det är ändå kusligt. Förutbestämdheten, detalj efter detalj där profetiorna slår in, och den slutliga tortyrscenen. Glädjens budskap? Jag tycker inte det.

Islam har helt andra problem. Vare sig man fokuserar på Koranverser som verkar säga att män har rätt att slå olydiga fruar eller på hadither som ger en olustig bild av Muhammad (och det finns det som bekant många av) är islam någon oproblematisk lära. Tvärtom. Men den totala tragedin i Nya Testamentet saknas.

Koranen är kanske mindre ”hednisk” än den kristna Bibeln. När Nya Testamentet skrevs var blodiga offer ett universellt fenomen i vår del av världen. Och på många håll även människooffer. Och i Bibeln har vi det ultimata människooffret. Tortyrscenen i evangelierna upprepas varje söndag över hela världen – ”Kristi blod för dig utgjutet, Kristi lekamen för dig utgiven”.

Det är ett tvångsmässigt återupprepande av ett trauma. Någon annans trauma. Och ibland tar somliga ett steg till - så att det blir än olustigare. Den internationellt kände teologen Paul Tillichs hustru skrev kanske tio år efter hans död 1965 en självbiografi. Där avslöjade hon Tillichs och hans manliga teologvänners fritidsnöje: att titta på diabilder som föreställde korsfästelser – men inte den korsfäste Jesus, utan i en helt annan kontext . När hon kom på den olustiga herrklubben med detta ”nöje” brukade hon stänga dörren och muttra något om ”tortyrlek”. Gränsen mellan from lidandemystik och ren dekadens kan vara ganska så tunn.

Koranen är mindre ödesmättad, mindre tragisk, mer rationell och linjär än Bibeln. En religionsstiftare som man kan tycka bra eller illa om sprider sin lära, och är framgångsrik med detta.

Precis som vad gäller kristendomen blev resultatet efter ett tag ett milt sagt patriarkalt system – även om antipatriarkala muslimer som Asma Barlas gör sitt bästa för att försöka visa att den patriarkala tolkningen av Koranen är en misstolkning. Bitvis är hon övertygande, bitvis inte.

Men om hennes tolkning av Koranen skulle slå igenom inom Islam skulle denna religion förvisso bli riktigt sympatisk. Och om det muslimska, matrilinjära och ”matriarkala” Minangkabau-folkets islamtolkning skulle bli den dominerande bland världens muslimer skulle det kanske vara dags att konvertera. Men det händer ju knappast under överskådlig framtid…

Var majgrevefesten en ”katolsk” fest? Några kritiska synpunkter på Gullan Gerwards ”Majgrevefesten”.

------------------------------------------------------------
/En text av mig som jag lade fram på ett religionshistoriskt seminarium 2005. Det är en kritik mot en katolskt färgad avhandling av Gullan Gerward, som försökte bortförklara de förkristna rötterna till "Majgrevefesten", en folklig medeltida vårfest. /

-----------------------------------------------------------

”Så var det jämförelsevis lätt att fälla våra hedniska förfäders stora gudar, upphäva dess kult och förstöra deras tempel; en ny gud inplantades i de gamles ställe; men även i hans skugga  växte folktrons och folkbrukens gräs – ogräs, menade de nitiska fromma.” Martin P.n Nilsson

I “Folklore and comparative religion” framför Ulf Drobin (1983) en kritik mot Carl Wilhelm von Sydow och hans skola inom folkloristiken. Drobin visar hur von Sydow och hans anhängare rycker loss folkloren ur sitt religionshistoriska sammanhang, och ersätter den religionshistoriska bakgrunden med psykologiserande och common sense. I sitt totala avståndstagande från evolutionister som Mannhardt och Frazer förkastade den von sydowska skolan inte endast deras ibland ogenomtänkta generaliseringar utan hela det historiska, diakrona perspektivet.

Mot bakgrunden av den diskussionen kan det vara av intresse att se hur Gullan Gerward (1996) sin avhandling i etnologi, Majgrevefesten,   relaterar sig till den von Sydowska skolan och dess kritiker, och hur hon ser på frågan om Majfestens eventuella förhistoriska rötter. Majgrevefesten är ett försök att analysera och beskriva majfesten i Danmark och nuvarande Skåne utifrån ett, enligt henne själv, kulturhistoriskt perspektiv. (Gerward 1996:21 f). Hon definierar själv sin metod på följande sätt: ”Mitt syfte är att på basis av såväl nyframtagna som tidigare kända primärkällor rekonstruera majfesten i dess sociala och kulturella kontext i det forna danska kulturområdet mot bakgrund av ett kontinentalt festmönster. I centrum för undersökningen står festens aktörer och publik. Avsikten är att tolka handlingsmönstrets reella gestaltning och symboliska intentioner samt de bakomliggande drivkrafterna i ett skiftande socialt och ideologiskt spänningsfält.” (Gerward 1996: 23)

Rent konkret innebär detta en beskrivning av majfesten, och de aktörer som deltog i och utformade den, från medeltiden fram till 1800-talet. Jag kommer att gå närmare in på, hennes framställning i min inledning. Jag kan ändå här kortfattat nämna att hennes huvudteman är de samhällsklasser som deltog i festerna, de korporationer och gillen som dessa klasser var organiserade i, och hur dessa olika grupper agerade i festerna på olika sätt. Hon betonar bland annat de sociala skillnaderna, och konflikterna mellan de festande och kyrkan under protestantisk tid. I slutkapitlet ”Syntes” visar hon hur de som agerar Majfesterna från att ha varit i hög grad medlemmar av adeln, genom århundradena mer och mer blir personer från lägre amhällsklasser, fram till att de tunder 1800-talet framförallt blir en fråga för tjänstefolket. (Gerward 189F).  Processen motsvarar väl det etnologiska begreppet ”gesunkenes Kulturgut”.

Tyngdpunkten ligger alltså på sociala analyser av den här typen. Men samtidigt tar hon, närmast i förbigående, upp den gamla stridsfrågan om folksedernas och folktrons förkristna rätter.

Hon beskriver Mannhardt på detta sätt

”Tron på trädanden utvidgades enligt Mannhardt till en tro på växtlighetsandar och en magisk växelverkan mellan dessa demoner och människan. Det besjälade trädet manifesterades i majgreven, majträdet och majstången. Enligt Mannhardt kunde trädanden spaltas upp och ges mänsklig gestalt i form av en docka, som hängdes upp och ges mänsklig gestalt i form av en docka, som hängdes upp i majträdet, eller en människa, som kläddes i grönt och uppträdde vid sidan av majträdet. Majgreven, majkungen, och pingstkungen var enligt Mannhardt sådana dubbelgångare till trädanden.” (Gerward 1996: 14)

Hon refererar endast Mannhardt på detta sätt, hon försöker inte diskutera de teorier hon här beskriver, de är underförstått att de handlar om förlegade åsikter som genast har ett historiskt intresse. Än kortare behandlar hon Frazer, (Gerward 1996: 14) där hon, anmärkningsvärt nog, som enda referens använder sig av Frazers förkortade upplaga av Golden Bough i två volymer från 20-talet, i den svenska utgivningen från 1987!  (Jfr gärna Hultkrantz 1973:8, not) Det enda hon är intresserad av hos Frazer är en kort kommentar i den förkortade upplagan om trädkult, där han beskriver den ”såsom fullkomligt underordnad i förhållande till andra faktorer”. (Frazer 1987:10).. Varför hon citerar detta är lite oklart, möjligen vill hon skapa intrycket att Frazer i efterhand tog avstånd från såväl Mannhardts som sina egna tidigare teorier. Hon nämner inte att han i samma förkortade upplaga på nytt i två kapitel behandlar trädkulten (Frazer 1987: 137 ff), som han uppenbarligen betraktar som mycket viktig, om än ”underordnad”. Anledningen till att Frazer talar om trädkulten som underordnad var snarast att en läsare av Golden Bough skulle kunna få intrycket att trädkulten var grunden för all religion, ett intryck som mest skulle bero på det pedagogiska upplägget i Golden Bough.

Kortfattat behandlar hon P:n Nilsson, som anhängare till Mannhardt, och att ha skulle beskriva majfesten som ”den stora vårfesten, som firas för livets uppvaknade och förnyelse”. (Gerward 1996: 14). Hon tillägger sedan att P.n Nilsson vill föra tillbaka majfesten till mönstringen av det vapenföra manskapet, en tradition från merovingernas Frankrike (Gerward 1996: 15), ett tema hon senare återkommer till. Hon klandrar Nilsson för att han inte beaktar andra möjligheter, viket är aningen orättvist då det hos P.n Nilsson faktiskt står så här: ”en förening av den samhälleliga första maj-fest, som har sitt ursprung i det frankiska majlägret på merovi8ngernas tid, och gamla seder och bruk, med vilka vårens inträde firades och som anslöt sig till ett lämpligt kalenderdatum, ibland pingst, ibland första maj. ” (Nilsson 1936: 64) Det är uppenbart att för Gerward kommer det stora uppvaknandet , som frigör folkloristiken från oberättigade generaliseringar och unken evolutionism, med von Sydow: 

”Under 1890-talet rådde anti-evolutioniska strömningar i Europa. Dessa utgick från bl.a. den engelske sociologen Levi-Bruhl. Även om von Sydow kritiserade dessa forskare, influerades han av deras tankar och kom parallellt fram till liknande teorier. Detta ledde till att han rensade ut verklighetsfrämmande uppfattningar” (Gerward 1996:15)

Hon fortsätter att berömma von Sydows lärjunge Albert Eskeröd, för att han i avhandlingen Årets Äring, ”ställde krav på källkritik och psykologisk interpretation i motsats till Mannhardt och Frazer”  (Gerward 1996:16). Men Gerward beklagar att Eskeröd inte fortsätter i samma anda: ”I ett senare arbete om majfesten ställde han däremot inte samma krav som i avhandlingen. Här utgick han från en äldre tradition och såg i majfesten ”en kraftig influens från förkristen, keltisk kultur””. (Gerward 1996:16). 

Gerward själv utgår i sin bok från den katolska hegemonin över det medeltida samhället.Hon målar upp en bild hur alla större fester, inklusive majfesten, präglades av kyrkan. (Gerward, 51, 50). Majfesterna var sålunda ursprungligen katolska, och ingalunda ”hedniska” eller ”profana” (två ord som Gerward egendomligt nog ofta använder som synonymer).:

”Martin P:n Nilssons ställningstagande till fördel för Mannhardts fruktbarhetsteorier fick en stor genomslagskraft, som än idag präglar den populärvetskapliga beskrivningen av majfesten. I sin ursprungsjakt tog forskarna fasta på de lutherska prästernas uttalanden om hedniska bruk och drog därav slutsatsen, att majfesten förekom redan under antiken, och att den alltid varit en profan fest. Man glömde bort, att den sociala kontexten ständigt förändrades, och att senmedeltidens människor var starkt influerade av den katolska kyrkan. Gilleslagen, som var religiöst präglade, uppförde offentliga skådespel som illustration till kyrkans budskap. ” (Gerward 1996:187)

”De lutherska prästerna försökte under flera århundraden efter reformationen undanröja den katolska kyrkans tänkande och värderingar. Det är mot denna bakgrund uttalanden om hedniska bruk måste betraktas ” (Gerward 1996:187).

På så sätt verkar Gerward vilja vara mer von Sydowsk än någonsin vin Sydow själv, och gå längre än mig veterligt någon folklorist hittills gått. 

Även en von Sydow-anhängare som Eskeröd påpekar ju, som Gerward själv noterar, de troligen förkristna tendenserna bakom maj-firandet. I en bok om årets fester, som kom i sin första upplaga 1953 förekommer det av Gerward refererade påståendet: “Bakom alla dessa traditioner, som samlats till den förta maj, tycks i sista hand ligga en kraftig influens från förkristen, keltisk kultur, som genomsyrat den kontinentala” (Eskeröd 1965: 47). I samma, populärt hållna handbok, återkommer på flera ställen antydningar om förkristna traditioner bakom festerna (se t.ex. s. 105, 106, 107) För Eskeröd betydde nu förkristen ofta inte germanska, eller keltiska, traditioner, utan avspeglade ett uråldrigt förstadium till alla religioner, som Eskeröd, utifrån någon form av ”sunt förnuft” själv postulerade.  Eskeröd skriver om lövningen på midsommar: ”men till sin innersta kärna är en sådan sed äldre och går bakom alla historiska religionsformer. Det är tankar och seder, som utgår direkt ur samspelet mellan natur och människa”. Inte ens en av von Sydows närmaste lärjungar kunde undgå insikten att de traditioner som låg bakom maj-firandet måste vara äldre än kristendomen. 

Gerwards handledare Åke Bringéus skrev själv 1976 en handbok om årets festseder. Där undviker han, i högre grad än Eskeröd, att diskutera förkristna bakgrunder till festseder. Men han kommer ändå med följande kritiska kommentar till von Sydow: ”De psykologiserande tolkningarna av olika seder hos von Sydow och hans lärjungar bidrog till ett ohistoriskt betraktelsesätt som inte var minde farligt än det survival-teoretiska. Man förutsatte att det mänskliga psyket fungerat på samma sätt i skilda tider och miljöer att ett fikt (påhittat väsen t.. ex i pedagogiskt eller roande syfte) alltid och överallt varit ett fikt.” (Bringéus 1981: 243)

Han kunde inte häller avhålla sig från följande elakhet mot Eskeröd:  ”Författaren är genomgående ointresserad av äldre belägg för olika seder liksom för dateringar. Han häller sig till traditionsuppteckningarna vilka jämsides med författarens egen rationalistiskt präglade inställning nyttjas som slagruta i alla sammanhang.” (Bringéus 1981: 243)

Exemplen från Eskeröd och Bringéus visar att även om etnologin/folkloristiken i hög grad stod under von Sydows inflytande, var det inflytandet aldrig konsekvent. Till och med en av de främsta von Sydow-anhängarna som Eskeröd tingades medge ett förkristet inflytande på folksederna, och även Bringéus utesluter inte den möjligheten. Därför ter sig Gerwards behandling av ämnet så anmärkningsvärd. Istället för att ta intryck av den vägande kritik som riktats mot von Sydow överträffar hon lärofadern, och utesluter helt och hållet allt förkristet inflytande på majfesterna. Ja, om man ska ta henne på allvar torde de istället vara ”katolska” fester.

Nu finns det åtskilliga exempel från Europa på hur just katolska kyrkan i Europa tidigare aktivt motarbetat liknande fester (Nilsson 1936: 26, 27, 61, 62) och det är knappast förvånande. På samma sätt är det knappast förvånade att den katolska kyrkan senare försökte integrera dessa fester istället för att förbjuda dem helt – just katolikerna, i motsats till den protestantiska kyrkan har ju en tradition att försöka integrera ”hedniska" seder istället för att helt undertrycka dem. Man kan ju ta exempel på hur saturnalierna, nyårsfesten, och festen för den obesegrade solen smälte samman till julfirandet i romarriket. (Nilsson 1936: 127 ff). Beläggen för att något liknade hände med den fornnordiska julen är också mycket starka (Nilsson 1936: 142 ff).  Nu blev i och för sig de ”hedniska” elementen i julfirandet i stort sett marginaliserade – de omtolkades och omformades så att de passade in i en kristen kontext. På samma sätt har den katolska kyrkan behandlat en rad ”hedniska” bruk och kulter – se exempelvis hur kulten av Tonantzin smälte samman med Mariakulten till kulten av Jungfrun av Guadalupe.

Men här finns det en skillnad.  I motsats till julen och kulten av jungfrun av Guadalupe är de väsentliga inslagen i majgrevefesten inte kristna. Eftersom Gerward så hårt betonar att majfesten var ”katolsk” och formades i en tid då den katolska kyrkan hade en närmast total kontroll över de gillen som organiserade festerna borde hon åtminstone försökt förklara hur föreställningarna om en ”majgreve” en ”majgrevinna” eller om ett ”majträd”/”majstång” över huvud taget kunde växa fram inom den katolska lärans ram. Gerward påpekar själv att majdagen under medeltiden var en kyrklig helgdag tillägnad de båda apostlarna Filip och Jakob (Gerward 1996: 57). Man kan fråga sig varför inte majfirandet, om det nu hade varit en ”katolsk” fest, i så fall dominerades av teman men anknytning till dessa helgon.

Majgreve, majgrevinna, majstång – att försöka härleda dessa  från katolsk teologi och lära, torde vara helt omöjligt.

Desto lättare är det att finna paralleller med  förkristna seder. Det är visserligen sant att det saknas belägg för att just de germanska folken haft en vårfest med majbruk (Nilsson 1936: 49) men i övrigt finns liknande fester belagda från i stort sett hela världen, inklusive greker och romare (Nilsson 1936: 47). Mannhardt och efter honom Frazer (1951) har genomfört inventeringar av uppgifter om sådana bruk från i stort sett hela världen och det är anmärkningsvärt hur både majgrevinna/majgreve och majträd har motsarigheter i förkristna sammanhang över stora delar av Europa. Anledning till att beläggen från de germanska/nordiska områdena saknas torde närmast vara brist på material från dessa områden – som saknade skriftspråk och där samtida noteringar om den folkligt förankrade religionen i det närmaste är obefintliga. 

Mannhardt och Frazer bör naturligtvis behandlas kritiskt. Men när de nu sida upp och sida ner redovisar material om förkristen trädkult (Frazer 1951: 7 ff) och visar på parallellerna med föreställningar inom senare folkseder (Frazer 1951: 59 ff) borde de som vill förneka att ett sådant samband kan finnas åtminstone seriöst gå igenom materialet.

Det är naturligtvis osäkert att dra några säkra slutsatser om hur föreställningarna omkring majfesterna uppkommit, men ingenting talar för att dessa föreställningar skulle ha uppkommit inom den katolska kyrkans ram, utan några rötter tillbaka till förkristna bruk. Gerward, som märkligt nog verkar lika ointresserad av kyrkans lära som hon verkar vara av de förkristna trossystemen försöker inte ens förklara hur den här typen av föreställingar skulle kunna växa fram inom en starkt kristet färgad kultur, om de inte hade rötter bakåt.

Hur ”spekulativ” P:n Nilssons tolkning än kan verka vara, ter den sig ändå mer sannolik än teorin att majgrevefesten fullgott kan förklaras som en ”katolsk” fest: ”I tron på vårdträdets och majens skyddande och välsignelsebringande kraft återfinna vi de senaste formerna av en urgammal trädkult som är utbredd över hela jorden…Den kraft, som skickar upp saven i trädets stam, som låter kroppar, blad och blommor skjuta fram, frukten knyta sig och mogna, förde tanken till den lycka och välsignelse, som man önskade för sitt eget liv och sin egen bärgning.” (Nilsson 1936: 43 f)

Refererad litteratur

Bringéus, Nils-Arvid,  Årets festseder, Stockholm 1981 (1976)

Drobin, Ulf, Folklore and comparative religion, Stockholm 1983

Eskeröd, Albert, Årets fester, Stockholm 1965 (1953)

Frazer, James George, The magic art and the evolution of kings, vol. 2, 1951

Frazer, James G, Den gyllene grenen, Stockholm 1987 (1925)

Gerward, Gullan, Majgrevefesten, Stockholm 1996

Hultkrantz, Åke Metodvägar inom den jämförande religionsforskningen, Stockholm 1973

Nilsson, Martin P:n, Årets folkliga fester, Stockholm 1936

Annie Besants "esoteriska kristendom"

Om jag skulle vilja irritera en kristen fundamentalist ordentligt skulle jag nog ge denne ett exemplar av Annie Besants "Esoteric Christianity" från 1901. Den skulle nog uppfattas som mer outhärdlig än Richard Dawkins samlade verk...

Har just läst den, i en upplaga från 2006 på "Quest Books" med ett ganska så kritiskt förord av Richard Smoley. Jag tycker spontant om den.

Den kan i princip delas upp i två delar. Dels en del där Besant försöker övertyga om att hennes egen teosofiska tolkning av den kristna läran delades av den inre kärnan i de första kristna församlingarna. Den delen är ju aningen problematisk. Bevisningen är knappast övertygande, men å andra sidan är det den minst viktiga delen av boken.

I den andra delen presenteras då en teosofisk läsning av den kristna läran. På något sätt påminner den faktiskt om Rudolf Bultmanns existentiella tolkningar ("avmytologisering"!) av bibeltexterna!

Besants esoteriska tolkning står och faller inte med teorin att det var detta som Paulus och Origenes "egentligen" bokstavligt menade. Det går mycket väl att tro att det finns en underliggande existentiell logik i kristendomen som har fångats och förståtts av Besant, utan att man måste tillskriva de tidiga kristna just denna tolkning. Besants egen kan mycket väl stå på egna ben!

För Besants tolkning av den inre esoteriska meningen i begrepp som försoningen, uppståndelsen, treenigheten, bönen, syndernas förlåtelse, sakramenten och uppenbarelsen är vida mer sympatisk än fundamentalisternas. Den flyttar över dogmatiken till en allmänmänsklig dimension. Och gör den begriplig och ofta alltså - mänsklig.

Men samtidigt inte så sällan som sagt esoterisk. Hennes tolkning av sakramenten har ockulta inslag, och skulle nog irritera romerska katoliker - om de nu stod ut med att läsa så långt.

Jesu offerdöd, som inte alls förnekas, ses som ett tydligt exempel på att all andlig och personlig utveckling helt enkelt måste bygga på att något offras. Detta beskrivs som en form av andlig naturlag.

Uppståndelsen däremot tolkas lite mer esoteriskt. Utgångspunkten är reinkarnationsläran, som Besant uppenbarligen menade att de första kristna egentligen omfattade.

Syndernas förlåtelse behandlas på ett sätt som är än mer kontroversiellt. Så kontroversiellt att Richard Smoley i sitt förord ägnar en stor del åt att angripa just det kapitlet. För det är uppenbart att Annie Besant egentligen är obekväm med begreppet. Hon skriver till exempel: "A superflous eternal hell was balanced by a superfluous forgiveness, and thus the uneven scales of justice were again rendered level" (s. 165).

Vad hon menar här är att kyrkan tvingades kompensera det barbariska i läran om eviga helvetesstraff med den ologiska doktrinen att synder kunde förlåtas - rakt av. Besant ser snarast "syndernas förlåtelse" som ett resultat av att karman gradvis bränns ut. Eftersom det inte finns några eviga straff behövs ingen extra syndaförlåtelse. Och för detta kritiseras hon alltså ganska hårt i Richard Smoleys förord.

Hennes världsbild är i det stora hela sympatisk. Däremot är det alltså en smula irriterade att hon är så säker på att den delades av de första kristna.

Detta bygger på hennes och Blavatskys grundidé:  att alla religioner är förvrängda versioner av den "hemliga lära" som egentligen är den grundläggande religion som i olika tidsperioder har lärts ut av visa män (ja, hon skriver alltid män, men jag tror att det är en eftergift åt den tidens konventioner. Jag har svårt att tro att denna beundrare av madame Blavatsky verkligen trodde att vishet i sig är en manlig egenskap!).

Jo, det finns exempelvis ett eller två ställen i Nya Testamentet som, om man så vill, kan anföras  som ett argument för att Jesus och lärjungarna trodde på reinkarnation. Men de vägs upp av betydligt fler exempel som talar emot.

Frågan är ju varför Annie Besant måste försöka övertyga alla om att de idéer som hon och Blavatsky förde fram egentligen delats av alla religionsstiftare av betydelse. För Besant är alltså alla större religioner ursprungligen i grunden teosofiska, även om den teosofiska kärnan i lärorna endast lärdes ut till en liten grupp invigda.

På så sätt förminskar hon ju värdet av Blavatskys och hennes egna bidrag, inte tvärtom!

Det hela påminner lite om de första wicca-aktiva som brukade mena att deras lära var identisk med vad deras (på bål brända!) föregångare ansåg på 15- och 1600-talen. De flesta wiccaner har idag lämnat denna föreställning, och på samma sätt borde nog teosofer idag aningen problematisera Besants och Blavatskys bild av en obruten "hemlig lära".

För mycket av det de säger klarar som sagt alldeles utmärkt av att stå på egna ben. Det har ett värde i sig, alldeles oavsett frågan om Origenes egentligen, innerst inne, kanske tyckte detsamma....

Kastrerade män lever längre

Jag har tidigare diskuterat tider och platser där kastration av ganska många har setts som något både respektabelt och eftersträvansvärt. I Indien idag praktiserar Hijras rituell kastrering och kombinerar denna med en kult av gudinnan Bahuchara Mata.

I kulten av Kybele och Attis vid vår tideräknings början kastrerade sig män för att komma närmare gudinnan Kybele - och Jesus talade ungefär samtidigt i Matteus 19:12 om de som "själva har gjort sig könlösa för himmelrikets skull".

En av de som tog Jesus på orden var kyrkofadern Origenes som kastrerade sig med hänvisning till detta Jesuscitat. Delvis sägs det också ha varit för att han undervisade unga kvinnor i kristendom och ville undanröja alla insinuationer om att han hade andra, mindre lovvärda, motiv för att göra detta.

Nu visar det sig att man kanske också kan använda kastration som ett medel att leva längre i detta livet. En vetenskaplig studie tyder på att eunuckerna i Korea levde mellan 14 och 19 år längre än andra män.

Något som kan ligga till grunden för en ny hälsorörelse bland män? Nu misstänker jag att Socialstyrelsen kommer att ställa till problem för de läkare som skulle vilja använda metoden. Men problem är väl till för att övervinnas - eller hur?   ;-)

CESNUR och Massimo Introvigne

/Artikel jag skrev för Föreningen Rädda Individen (FRI) för lite mindre än tio år sedan. Direktkopierad från FRI:s webbsida, men jag har gjort några språkliga och typografiska ändringar./

– Hur en akademisk respekterad organisation för studier av "nya religiösa rörelser" har sina rötter i katolsk extremhöger.
Av Erik Rodenborg

Under de senaste årtiondena har vi fått uppleva att de flesta akademiker som studerar "nya religiösa rörelser" istället för att kritiskt analysera dem, i praktiken har agerat som deras försvarsadvokater. Anledningarna till att det blivit så är förmodligen komplexa. Men en del i bakgrunden till detta är organiserandet av nätverk för sektpositiva akademiker.

Det mest kända av dessa är italienska CESNUR ("Centro studi delle nuove religioni", dvs Centrum för studiet av nya religioner). Det grundades 1988 av sociologen Massimo Introvigne. Det anses vara mycket respektabelt och tidningar hänvisar ibland till det när de ska redogöra för "vetenskapens syn" på religiösa sekter. Det är förebilden för den svenska gruppen FINYAR (Föreningen för forskning och information om nya religiösa rörelser).

Adressen http://www.kelebekler.com/cesnur/eng.htm går till en hemsida benämnd "CESNUR critical page". Där finner man en oerhörd mängd information om CESNUR och framförallt om Introvigne, dess grundare. Introvigne har aldrig kunnat förneka de fakta som läggs fram här, annat än genom svepande, undanglidande kommentarer.

Massimo Introvigne är, förutom att vara grundare av CESNUR, medlem av den katolska extremhögerorganisationen Alleanza Cattolica. Före 1985 var han inte positiv till några sekter, förutom den han själv var medlem i. Han gav till exempel ut en mycket kritisk bok om Jehovas Vittnen där han beskrev denna organisation som totalitär. Hans källor var framförallt avhoppare. Man kan fråga sig vad som förändrades 1985. Svaret ligger i konflikten mellan Alleanza Cattolicas brasilianska moderorganisation TFP (Tradition, Familj, Egendom) och den katolska kyrkan i Brasilien.

TFP är en högerextrem katolsk organisation som driver en hård kamp mot de fattigas krav. Ett av dess främsta syften är att försvara godsägarna och bekämpa jordreformer. Den beskriver fattiga som kämpar för sin rätt som ogudaktiga och dåliga människor. TFP kallar sig själv stolt för "kontrarevolutionär".

Förutom sin politiska agenda är organisationen känd för sin extrema variant av Mariakult. Den hävdar att jungfru Maria en dag ska ta över den politiska ledningen i världen och krossa kommunismen. Inte nog med det – i hymner som sprids i organisationen hyllas sektgrundarens moder Lucilla som en modern motsvarighet till Maria, och i dessa hymner uppmanas hon, liksom Maria i katolska hymner, att be för oss.

Det här ledde till en konflikt med katolska kyrkan lokalt, och brasilianska biskopar började angripa TFP för att vara en kättersk sekt. Då ändrade TFP och Alleanza Cattolica sin inställning till sekter. Från och med 1985 började man publicera texter mot den s k antikultrörelsen där denna beskrivs som en marxistisk-freudiansk konspiration mot de sanna kristna. (FRI har också beskrivits som en antikultrörelse!)  Antikultrörelsen blev den stora fienden, och Introvigne följde med i den nya linjen. Han grundade CESNUR, vilket han hyllats för i Alleanza Cattolicas tidning. 

förebilden för den svenska gruppen FINYAR

Detta CESNUR är numera beryktat för sin konsekvent välvilliga inställning till i stort sett alla sekter de studerar, och för sin fientlighet mot avhoppare och antikultrörelser. Det är lite märkligt att se Introvigne, denne föregivet devote katolik, och akademiskt hyllade "forskare", numera nära samarbeta med anhängare till ockultisten Aleister Crowley, skriva välvilliga beskrivningar av satanistiska ritualer, och till och med bli ordförande i ett sällskap med namnet "International Transsylvanian Society of Dracula". Men grunden till denna metamorfos var hans koppling till den brasilianska extremhögergrupp, som i sitt försvar för de rika och i sin kult av sin grundare och dennes moder var beredd att ingå de märkligaste allianser. 

Rå och rånda som begrepp

/Skrevs hösten 2006. Jag har gjort några ändringar;  har bland annat på ett ställe ersatt  "han/hon" med "hen"./

Skogsrån har ju blivit förtalade som huvudsakligen karltokiga och förföriska. Och de var de förstås, ibland, men framför allt var de ”rån”. Dvs de rådde, de härskade. Det är en helt och hållet vedertagen etymologi bland forskarna.

I Dalarna talade man inte om skogsrån, man talade om ”rånda”. Rånda var den som rådde över naturen, och det kunde gälla skogarna, bergen eller andra delar av naturen. På så sätt blir allt tydligare. Grunden i råföreställningen var att väsen, vanligtvis kvinnliga, härskade över naturen. De skyddade naturen, men också de människor som var förnuftiga att hålla sig väl med dem.

Skogen, sjöarna, bergen sågs i folktron som styrda av kvinnliga rån.

Men vad som är mindre bekant är att även det av människorna skapade ofta hade rån som vakade över det. De flesta har hört talas om tomten, men kanske inte tänker på att tomten i grunden är ett gårdsrå, med samma relation till gården som skogsrået har till skogen.

Nu är tomten nästan definitionsmässigt manlig, men det fanns andra gårdsrån, som inte kallades tomtar. Dessa var oftast kvinnliga. I ladugården fanns ibland ”ladugårdsdejan”, ett kvinnligt rå, och till och med i sågverket fanns ofta ett kvinnligt rå. Dessa rån kunde till exempel straffa de som utnyttjade sågen dygnet runt, och inte tänkte på att sågen måste få vila….

Men om någon skulle tro att gårdsrån och deras motsvarigheter i andra verksamheter (det fanns också till exempel skeppsrån) var något underkuvat tjänstefolk har hen så fel som det bara kunde bli. Dessa väsen måste respekteras – om det inte skedde kunde de förfärligaste saker hända. Även där finns en grundläggande likhet mellan naturens rån, som skogsrån, och de rån som är kopplade till mänsklig bygd.

Naturens rån var mer ambivalenta till människorna än vad råna som kopplades till det av människan skapade var, och det är ju ganska naturligt. För ett skogs- eller sjörå var naturligtvis människan en utifrån kommande inkräktare. Hennes uppgift var att råda över skogen eller sjön – människan var ju i grunden ett främmande element. För bebyggelsens rådare var tvärtom människan ett centrum i deras egen verksamhet.

Det finns något vackert i hela tanken på rån. Världen omkring oss är besjälad av väsen som på något sätt har (eller kan få) en relation till oss, och som samtidigt har en omvårdande och rådande funktion. Tanken är på många sätt tilltalande, och om inte kyrkan, i synnerhet efter reformationen, hade demoniserat hela råföreställningen skulle det ju ha kunnat utgöra en del av en religiös föreställningsvärld om tillvaron omkring oss, som skulle kunnat inge många en större trygghet än vad de kan få av flera idag gångbara religiösa världsbilder…

Litteraturtips

Åke Hultkrantz (red), The supernatural owners of nature : Nordic symposion on the religious conceptions of ruling spirits (genii loci, genii speciei) and allied concepts Stockholm 1961

Annie Besant om Krishnamurti

Jag har tidigare berättat historien om Krishnamurti. Om den unge indiern som togs om hand av teosofernas Adyarsamfund  och presenterades som den nye Messias som skulle frälsa världen.

Så hoppade han alltså av. 1929 förklarade han inför ett möte med tusentals människor att han inte var en världsfrälsare och att människor borde börja tänka själva. Ungefär. Samtidigt upplöste han den organisation som bildats för att sprida kulten av honom.

Det kan vara intressant att se hur de ledande teosoferna reagerade. Jag har haft intrycket att en del efter hand verkade mena att det faktum att han tog avstånd från kulten av honom själv på sätt och vis visade att den, på något sätt, var riktig i alla fall. Det finns en poäng i detta, även om jag sannerligen inte ens en sekund tror att Krishnamurti var en reinkarnation av Jesus, eller ens något som avlägset liknar detta.

Men något hade han i alla fall. Att åka på massmöte efter massmöte och presenteras som världens frälsare och så plötsligt en dag säga "det är jag inte alls - tänk själv istället" visade att han hade en integritet som inte alla skulle ha i det läget.

En av de som framförallt engagerade sig i att backa upp kulten av Krishnamurti var Annie Besant. Det kan vara intressant att ta del av hur hon reagerade inför dennes avhopp.

I en historik från 1987, 100 Years of Theosophy: A History of The Theosophical Society in America (s. 95) citerar Joy Mills ett uttalande av Besant från 1929.

Så här sade Annie Besant:

"During the last year He whom many of us regard as the vehicle of the World Teacher, has been working in the outer world, carrying far and wide His Message of Freedom to all who are in bondage of any kind. He has dissolved His Order of the Star, since He looked on it as an attempt to organize spirituality, which cannot be organized... Personally I acknowledge Him as the vehicle of the World Teacher in our world, but I cannot, of course, in any way bind the Society, which has no creed, leaving absolute Freedom to every member."

På sätt och vis är det sympatiskt, om än på ett lite absurt sätt. Det finns de som menar att Besant vid det laget var senil, men uttalandet tyder inte på senilitet, utan på en förmåga att balansera i ett milt sagt mycket prekärt läge.

Det är också intressant att, i likhet med Tidlösa, denna bloggs mest frekventa kommentator, notera att TS Adyar sedan dess har utvecklats till en ganska så odogmatisk "nyandlig" organisation. Detta i motsats till andra grupper som kallat sig teosofiska. Det är nog till en del Krishnamurtis förtjänst. Hans avhopp räddade nog TS Adyar från ett ganska så sorgligt öde...

Och vad gäller Besant, är det svårt att inte få sympatier för henne. Hon hade verkligen trott på Krishnamurti som världsfrälsare, och hon fortsatte att göra det efter hans avhopp. Och tolkade avhoppet på ett sätt som stärkte, och inte raserade, denna innerliga tro...