Drömde om Annie Besant

Jag har tidigare beskrivit min irritation över hur teosofer som Annie Besant beskrivit det esoteriska brödraskap som de ansåg vakade över mänskligheten. Framförallt för att detta hela tiden framställts som just ett brödraskap, dvs em eltigrupp bestående enbart av män.

Men inatt hade jag en helt fascinerande dröm som verkade försöka besvara min fråga. Eller kanske var det en freudiansk önskedröm?

Jag drömde att jag var i en stor lägenhet där det fanns många andra människor. Vad vi gjorde där var inte helt klart, kanske var det en teosofisk konferens.

Plötslig dök Annie Besant upp där, från ingenting, Hon förklarade att hon numera tillhörde ett esoteriskt syskonskap som var oberoende av tid och rum. Och tillade - specifikt vänd till mig -  att om jag vände mig till henne kunde hon lösa mina problem. (Tala om att känna sig utvald!)

Jag var dock lite rädd för henne, eftersom jag just innan hon dök upp hade sagt något ganska syrligt om något hon en gång hade skrivit i en bok.

Observera jag skriver att jag drömde om Annie Besant...

Om jag hade velat bli sektledare skulle jag ju istället kunnat skriva att Annie Besant talade till mig i sömnen...  ;-)


 Annie Besant

IS förstör 3000 år gammalt assyriskt kulturarv

Jag har tidigare uttryckt oro för risken att IS systematiskt kommer att börja demolera Mellanösterns kulturarv.

Den "islamiska" "staten" härjar ju i ett av de fornlämningsrikaste områdena i världen, och enligt organisationens grundsyn är (nästan) alla religiösa artefakter som är äldre än 600 e.kr. lämningar från en "mörkrets tid" som bör förstoras.

Det fanns all anledning till oro. Här kan man se hur IS förstör (cirka) 3000 år gamla assyriska artefakter på museet i Mosul . IS kontrollerar Ninive-slätten, där en stor del av lämningarna av den gamla assyriska civilisationen finns. Man frågar sig om IS även har fått för sig att förstöra ruinerna i själva Ninive. .

En liten ljuspunkt mitt i denna tragedi är nog åndå att IS inte har skuggan av chans att erövra Egypten, så vi slipper ändå se pyramiderna sprängda i luften.

Yttersta domen, Koranen - och IS illdåd

I en FN-rapport sägs det att den så kallade islamiska så kallade staten systematiskt dödar barn, bland annat genom att begrava dem levande.

Inför dessa fasansfulla uppgifter bör man påpeka att Koranen explicit tog upp och fördömde det bruk att begrava barn levande. som förekom i det förislamiska Arabien.

I Sura 81:8* knyts det direkt till föreställningen om yttersta domen. Sura 81 är i sin helhet en undergångsvision, eller mer exakt en vision av domens dag. De allmänna tecknen på en kosmisk katastrof beskrivs – som att solen mörknar, och att bergen sätts i rörelse.

Men dessutom beskrivs domen – själarna skiljs åt, räkenskapernas böcker öppnas. Men det enda konkreta exemplet på en typ av ogärningsmän som döms denna dag är i just vers 8. Där står det så här: "och den nyfödda, som begravdes levande, tillfrågas för vilket brott hon miste livet””.

På så sätt kommer dessa barn att vittna mot sina mördare på domedagen. Enligt Koranen.

Stället syftar på den praxis som fanns före islam, där fäder kunde begrava nyfödda flickebarn levande för att de hellre villa ha pojkar. Men det måste också ses som ett generellt fördömande av den typen av grymheter mot barn.

Om FN-rapporterna om den ovan nämnda IS-praktiken kan bekräftas visar det i så fall ånyo på hur långt denna bisarrt mordiska sekt de facto står från islam.** När de faktiskt i så fall utför just de illdåd som Koranen explicit pekar ut som något som kommer att tas upp och bestraffas den dag då syndarna inför Gud ska ställas till svars för sina brott...
--------------------------------------
*Det tas för övrigt även upp i sura 16.
**Missförstå mig inte, det går att tolka islam på olika sätt, en del ganska så reaktionära. Men IS har med en mycket god marginal passerat gränsen för varje rimlig tolkning.

Blir machosatanister nervösa nu?

Per Faxnelds avhandlng ”Satanic feminism: Lucifer as the liberator of woman in nineteenth-century culture” har i dagarna uppmärksammats i en understreckare i SvD.

Jag har tidigare skrivit en del om både avhandlingen och Per Faxnelds metod och bland annat varit kritisk till de begrepp och definitioner han använder. Samtidigt som jag noterat att avhandlingen är ett imponerade arbete, som sammanställer en myriad av fakta, och som nog kan användas som ett grundligt uppslagsverk för ett i och för sig ganska så udda ämne.

Men det finns en annan aspekt av det hela, som jag inte berört men som jag har tänkt på en del.

Satanistgrupper är i stort sett nästan alltid mansdominerade, machobetonade och auktoritära. Skulle inte en bok av denna typ kunna fylla någon form av subversiv funktion i sådana "sataniska" machomiljöer? "The Prince of ´Darkness" ser sig plötsligt hotad, inte endast av alla dessa irriterande anti-satanister av olika schatteringar - utan kanske även av "The Princess of Darkness"?

Man kan ju alltid hoppas att det skulle kunna leda till riktigt intressanta motsättningar här och var...

Hjärtan mot islamofobi

Ratko Mladic och Radovan Karadzic, ansvariga för folkmordet på muslimer i Bosnien, står inför rätta i Haag, i en mångårig process som konstigt nog aldrig verkar vilja komma igång på riktigt. I Eskilstuna har nu uppenbarligen några andra islamofober tänt eld på en moské med det uppenbara syftet att de som befann sig i den också skulle brännas inne. Det första lyckades de med, men dessbättre inte med det andra.

Men nu har det tagits ett initiativ att sätta upp hjärtan på den eldhärjade moskén, för att visa solidaritet med de drabbade. Jag hoppas innerligt att det blir många hjärtan...

Islamofobi är dödlig, det vet vi från Bosnien och från närmare håll genom Anders Behring Breivik. Låt oss verkligen hoppas att vi slipper få uppleva massmord på muslimer i Sverige. Det senaste attentatet visar att det tydligen även här finns de som verkar ha en djupt liggande önskan att få bli våra inhemska motsvarigheter till Breivik och Mladic.

"Upprorsmakaren"

Nu är det ju jul, och många funderar väl på vilka julklappar man ska köpa. När man funderar kan man möjligen tänka på att julen i Sverige de senaste tusen åren har firats till minnet av dagen då Jesus föddes. Det kanske går att köpa julklappar som på något sätt är relaterade till denna händelse?

Ett givet julklappstips är i så fall Upprorsmakaren, en bok om Jesus skriven av Reza Alslan, som är religionsvetare i Kalifornien.

Dessutom råkar han vara muslim, vilket uppmärksammats stort av den kristna högern i USA. Det verkar dock inte ha påverkat boken i någon högre grad. I motsats till Koranen, tror Aslan inte på jungfrufödseln. På samma sätt är Aslans fokusering på korsfästelsen - som han ser som ett i praktiken bevisat faktum - i direkt strid med Koranen, som faktiskt förnekar denna.

Däremot är det sant att den Jesus-bild Aslan förmedlar inte precis är i linje med den kristna ortodoxin idag. Han lyfter fram Jesu kritik mot de rika och mäktiga, och ger en bild av Jesus som en revolutionär i opposition till både Rom och den judiska överklassen. Han drar också en mycket klar linje mellan Jakob, Jesu bror, som han ser som Jesu egentliga efterträdare, och Paulus, som han ser som en person som förvrängde den ursprungliga läran till oigenkännlighet,

Den synen är han ju inte ensam om. Det är en grundsyn som förfäktats i många sammanhang, både seriösa och oseriösa. Det är nog ett av de två kanske viktigaste alternativen till den officiella kyrkliga synen inom dagens Jesusdebatt. Den ena är alltså den som Aslan företräder - som betonar Jesus som revolutionär och som sätter upp en dikotomi mellan Jakob och Paulus, där Paulus ses som den grövste av kättare.

En annan alternativ syn är (förstås) den som presenterar Jesus som i det närmaste proto-feminist och proto-gnostiker, och som bygger upp en dikotomi mellan Maria Magdalena, som den som stod närmast Jesus, och - som motpol - den manschauvinistiske Petrus,

Båda dessa synsätt har faktiskt en hel del som talar för sig, men att få ihop dessa till något enhetligt är inte så lätt. Sanningen kan vara besläktad med båda dessa synsätt, liksom faktiskt även med den officiella ortodoxin.

Vad man än anser om detta kvarstår det faktum att något verkligen märkligt hände i Palestina vid vår tideräknings början. Något man kanske kan begrunda just i dessa juletider.

Tänkvärt...

"Look at the "Nicene creed" or the so called "Apostles creed" and you will see simply a succession of theological and mythological statements. Their content is scarcely more than thins: Jesus is God´s son, was born of a virgin, was crucified, rose in the third day, and will come again to judge the world; we believe in the authority of the church and the resurrection of the dead. There is no mention of simple living and nonviolence and no mention of the need to completely change one´s life. What happened to the message of Jesus in the creeds of the church? The answer is simple: it has been eliminated. Modern Christianity has given us a Messiah without a cause.

In the beginning, the core of Jesus´ message was ethical, not theological."


Från Keith Akers, The lost religion of Jesus, New York 2000 (s.225).

Att ta skogsrået på allvar...

Det finns normalt sett en skillnad mellan det akademiska studiet av religioner som kristendom, judendom, islam, buddhism eller hinduism - och det akademiska studiet av folktron. Medan studierna av de större religionerna vanligtvis präglas av en metodologisk agnosticism, präglas studier av folktron nästan alltid (explicit eller implicit) av en metodologisk skepticism. Medan få akademiska studier skulle spekulera om huruvida Muhammad led av hallucinationer när han upplevde sig ha mött ärkeängeln Gabriel*, är sådana spekulationer mycket vanliga vid folkloristiska studier. Det gäller i synnerhet studier av skogsrån och andra folktroväsen. Från Carl Wilhelm von Sydow och framåt har pseudopsykologiska teorier om varför människor trott sig ha sett skogsrån varit legio.

Ett mycket anmärkningsvärt undantag är faktiskt Mikael Hälls avhandling "Skogsrået, näcken och djävulen", som jag behandlat tidigare. Inte nog med att han undviker olika psykologiserande, eller andra "rationella", förklaringar till varför människor får kontakt med exempelvis skogsrån; han distanserar sig också explicit från den vanliga skeptiska diskursen.

Han skriver bland annat följande: "Jag utgår exempelvis inte från att tankefigurens förmenta ursprung i 'basala förhållanden' innebär att 'extraordinära väsen' inte existerar.... Det går inte att säga hur föreställningarna uppstått, menar jag. Därför är det meningslöst att utifrån en materialistisk reduktionism eller annat, försöka hävda att sådana väsen nödvändigtvis utgör någon form av mytologiseing av en förutsatt verklighet...Mitt syfte är inte att värdera vilka kategoriseringar som är 'objektiva' och 'verkliga' och vilka som inte är det." (s. 30-31).

Och: "jag är övertygad om att en del av berättelserna återpeglar faktiska erfarenheter som var meningsbärande för sin tids människor. Varför skulle vi tillmäta 'folkliga' mötesberättelser om älvor och troll mindre betydelse än de stora religionernas dito om änglar och gudar?" (s. 515).

Jag har tidigare framfört kritik mot några av grundantagandena i Hälla avhandling. Därför är det extra roligt att konstatera att jag på just denna punkt finner hans grundsyn både rimlig, sympatisk - och djärv. I synnerhet med tanke på att det han skrivit faktiskt är en akademisk avhandling vid Lunds universitet!
-----------------------------------------------------------------------------------
*När excentrikern John M. Allegro föreslog något liknande som förklaring till kristendomens uppkomst blev han mycket snart utfrusen ur den akademiska världen!

Mikael Hälls "Skogsrået, näcken och djävulen" - en kort diskussion

/Från min huvudblogg 31/7 3013./

I början av detta år kom Mikael Häll ut med sin avhandling Skogsrået, näcken och djävulen: erotiska naturväsen och demonisk sexualitet i 1600- och 1700-talens Sverige (Malört 2013). Eftersom jag under ett antal år hade avsikten att doktorera på skogsrån var det självklart att jag skulle läsa den.

När jag sedan fick reda på att det på fem ställen i boken fanns en kritisk diskussion om två artiklar jag skrivit om ämnet blev jag förstås än mer angelägen att göra det. Så en dag i februari åkte jag till Hedengrens bokhandel och köpte ett exemplar.

Sedan skrev jag en kommentar där jag bemötte det Häll skrev om min behandling av Carl Wilhelm von Sydows syn på skogsråföreställningen.

Men sedan fick jag annat att göra, och följde inte upp det. Så jag tänkte lite kortfattat göra det nu.

Hälls avhandling fokuserar alltså på skogsråns och andra "naturväsens" erotiska karaktär. Det underlättas av att han koncentrerar sig på de berättelser och diskussioner som fanns på 1600- och 1700-talen. Hans främsta fokus är rättegångsprotokoll, men han diskuterar också utförligt skrifter av teologer och naturvetare från denna period.

Dessutom har han med en del sägner och folksånger, men det är inte speciellt omfattande. Det fanns ingen folkloristisk forskning på denna tid, så materialet är här mycket magert.

Det är uppenbart att det material han har i hög grad styr hans tolkningar. Han beskriver främst den syn som överheten hade i ett vid den tiden ganska så radikalprotestantiskt samhälle. Den var främst intresserad av "det onda" i naturväsendena. Vi får exempelvis höra mycket litet om positiva icke-erotiska kontakter mellan naturväsen och människor.

I sin teoretiska diskussion tar dock Häll upp rådarfunktionen hos skogsrån, bergsrån och sjörån. Han förnekar den inte alls, men han verkar mena att i denna finns en form av erotiskt element inbyggt - den "natur" som dessa råder i ses ju i termer av "vild" fruktsamhet (s. 362).

Mot det sista kan nu invändas att det på nära håll finns exempel på hur folktron beskriver "rådare" i ganska så icke-sexuella termer - som det finska och ryska manliga skogsrået.

När jag skulle skriva min avhandling (som sorgligt nog aldrig blev av) hade jag dels en annan utgångspunkt, dels ett annat material. Min utgångspunkt var en religionshistorisk teoribildning, företrädd av exempelvis Martin P:n Nilsson, Åke Hultkrantz och Ulf Drobin. I denna var rådarföreställningen central, vilket ju på sätt och vis ju kan härledas redan från själva namnet. "Rå" betyder "rådare" i betydelsen "härskare". Råna härskade över den del av naturen de var satta att härska över.

Den sexualitet som de ofta hade var i grunden underordnad denna rådarfunktion.

Det material jag först undersökte bestod i folkminnesanteckningar från Folkminnesarkivet i Stockholm. De var nedtecknade från 18-och tidigt 1900-tal (och några enstaka anteckningar från mitten av 1900-talet).

I de flesta fall hade anteckningarna gjorts av folklorister och etnografer. De hade ett helt annat intresse än vad jurister och teologer hade på 16-och 1700-talen. De var positivt intresserade av folktro. Inte i den meningen att de trodde på den själv, men de hade en relativt välvillig inställning till föreställningarna, och till de människor som trodde på dem. De ville inte alls demonisera, de ville göra föreställningarna begripliga.

Nåväl, jag läste igenom alla anteckningarna om skogsrån - och höll just på att gå vidare till bergsrån, sjörån och även gårdsrån innan jag avbröt projektet.

Vad gäller skogsrån började jag dessutom med att statistiskt bearbeta materialet. Jag kom inte så långt men jag hann räkna ut hur stor procentsiffra av berättelserna om skogsrån som hade sexuella inslag. Jag kom fram till att det var cirka elva procent.

Däremot hann jag aldrig dela upp denna siffra i andelen för sägner, memorat och trosutsagor. Jag har kvar materialet, så jag skulle i och för sig kunna göra det vid något tillfälle.

Som sagt. Min grundinställning är alltså den att rådarfunktionen är den som definierar just - råna. Det går att tänka sig ett rå utan sexualitet, men det går inte att tänka sig ett rå som inte råder. För i så fall vore det ju inget rå...

Varför just de svenska skogsråna (och i viss mån dess danska motsvarigheter) i relativt hög grad kom att förknippas med sexualitet har jag inget bra svar på. Det finns olika teorier, men ingen är helt övertygande. Det bör noteras att gruvrån normalt sett inte förknippas med sexualitet. Och definitivt inte gårdsrån, skeppsrån eller andra rån som mer direkt är kopplade till mänsklig bebyggelse.

I motsats till Häll anser jag alltså att sexualiteten inte finns i själva kärnan av föreställningen om naturrån.

Däremot finns den ofta där, i alla fall, och det är möjligt genom att råna uppfattas antropomorft. De ses då som en parallell "mänsklighet" -liksom exempelvis vittrorna. Och därför ses de som utrustade med samma drivkrafter som människor har. Som exempelvis sexualitet.

Detta är nog den grundläggande skillnaden jag har gentemot Häll.

I den mån skogsrået är utrustad med en sexualitet är den inte passiv eller underordnad. Att som Jan-Öjvind Swahn tala om "folktrons pinuppa" är helt missvisande. Här verkar Häll hålla med mig. Han refererar på sidan 404 instämmande min syn på skogsrået som ett "självständigt och kraftfullt sexuellt subjekt". Han instämmer också med min syn på att skogsråna i berättelserna har lite av samma ställning mot männen som männen hade mot kvinnorna i samhället. Könsrollerna var ombytta - mannen var underordnad det kvinnliga rået..

Däremot har han nog missuppfattat mig när han på sidan 406 ff bland annat diskuterar min formulering "I mötet med rået var denna skapelsens krona liten och rädd". Han menar här att de män som verkligen berättade om samlag med skogsrån redan stod utanför patriarkatet och därför inte såg sig själva som "skapelsens krona". Det handlade om udda, ibland marginaliserade män som inte passade in i det patriarkala systemet.

Han kan ha rätt, men saken är den att jag inte diskuterade de (fåtal) män som verkligen berättade om att de själva hade haft samlag med skogsrån. Några sådana förekom förresten inte alls i mitt material.

Jag syftade inte på berättelser om sexuellt umgänge. Jag syftade på fall där ensamma män från byn råkade förirra sig in i skogen, gärna när det började skymma, och i skogens mörka dunkel tyckte sig se och/eller höra (exempelvis) Talle-Maja eller Råhanda. I byn kunde de dominera över kvinnor hur mycket som helst. Men när de plötsligt tyckte sig se det mäktiga rå som de hört så mycket gruvliga saker om hjälpte ju inte detta.

Många av dem blev livrädda. Detta är också mycket väl belagt i folkminnesanteckningarna...

Centerpartiet, Ayn Rand och satanismen

Man kan inte direkt klandra de stora media för att mörka det faktum att Sverigedemokraterna är ett högerextremt parti. Det är en typ av högerextremism som man i dagens klimat med all rätt anser vara legitimt att hänga ut, och avslöja.

Men det är samtidigt lite ensidigt. Det finns idag i grunden två olika typer av extremhöger. Dels den "nationella" - som öppet föraktar invandrare och muslimer och (falskeligen) påstår sig försvara "vanliga" svenskar.

Dels nyliberaler, som inte specifikt föraktar "invandrare" som kategori, utan alla som ligger längst ner i samhällshierarkin, oavsett etnicitet.

Det mest utpräglade nyliberala partiet idag är Centerpartiet. Det leds som bekant av Annie Lööf, som bevisligen i hög grad är inspirerad av "filosofen" Ayn Rand, som hyllade den totala egoismen som ideal och föraktade empati och altruism,

En annan person som också i hög grad bevisligen inspirerades av Ayn Rand var Anton LaVey - som grundade Church of Satan 1966. I själva verket kan man i mångt och mycket se Church of Satans ideologi som Ayn Rand-inspirerad etlitism kombinerat med ("sataniska") ritualer. De senare visserligen av det mer harmlösa slaget, men ändå...

Nu tror jag förstås inte alls att Centerpartiets ledning i hemlighet avslutar sina möten genom att ropa "Hail Satan". Men det behövs ju inte.

Om den så kallade Stureplanscentern lyckas få igenom allt de vill kommer vi ändå att få ett samhälle som om något är lika "sataniskt" som om SD-ledningen skulle få igenom sina idéer1
------------------------------------
TILLÄGG
Mer om hur Annie Lööf påverkats av Ayn Rand kan man läsa i denna artikel i SvD.