Skogsrå och sexualitet

Den sista text om skogsrån jag lade fram  på forskarseminariet i religionshistoria finns nu som ett inlägg på min blogg om folktroväsen. Den lades fram i slutet av vårterminen  2006.

På sätt och vis är det en märklig text.. Den är märklig eftersom en av mina grundteser om skogsrån var att dess sexuella karaktär kraftigt överdrivits av folklorister.  Och den sista texten  jag lade fram hette ändå inget mindre än "Sexualitet mellan människor och skogsrån".

Vad detta  egentligen avspeglade (hos mig) är det ju fritt fram att spekulera om, med eller utan freudianska tolkningar.

För även om jag teoretiskt inte delade den von Sydowska skolans fixering vid rånas sexualitet var det nog trots allt en av de saker som jag mest fokuserade på.

Den text som jag länkar till ovan består i de första avsnitten av saker som redan avhandlas i texter som finns på mina bloggar. Men från och med avsnittet "Skogsråets paradoxala sexualitet" är det fyllt med material som aldrig mer än flyktigt berörs i något jag skrivit på nätet.

Det handlar om diskussioner om konkreta sägner och memorat, där jag försökte ge en  bild av hur karaktären på skogsråns sexualitet och dennas relation med människors dito egentligen beskrivs i folktron.

Jag försöker beskriva hur denna sexualitet ser ut, eller, för att låta lite mindre flummig, hur den skulle sett ut om man tog folktroberättelserna på allvar (vilket jag förstås inte gör, i alla fall inte bokstavligt...)

Det var ett första försök, men tyvärr fick jag inte möjlighet att utveckla det fascinerande ämnet. För hösten 2006 fick jag panikångest, och lämnade efter ett tag både ämnet och institutionen i, just det, panik.

Det känns lite sorgligt. Eller rättare sagt, mycket sorgligt.

Dokumentär om Annie Besant

Vill gärna rekommendera denna intressanta och positivt hållna dokumentär om Annie Besant.

Trots att den ser ut att ha producerats i anknytning till teosofin behandlar hälften av filmen den del av Besants liv innan hon blev teosof, då hon var aktiv som socialist och feminist.

Den behandlar för övrigt Krishnamurti--historirn på ett nyanserat sätt. Den betonar också Besants aktiva stöd till Indiens frigörelse från Storbritannien.

Den är mycket välgjord. Den är endast på en halvtimme, men lyckas sammanfatta Besants livsöde mycket bra. .

Människosonens dom

Hur många fromma har inte hört denna berättelse från Matteus evangelium, kapitel 25, utan att tänka en tanke på att den kanske är väldigt applicerbar på, exempelvis, inställningen till tiggarna på gatorna idag?

"När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’

Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”"

Var Madame Blavatsky satanist?

Jag har vid flera tillfällen tagit upp Per Faxneld och hans definitioner av satanism. Sedan han från början definierade "satanism" ganska restriktivt - satanister var de som hyllade "Satan" och gav denne en framträdande position i sin lära - har han i sin "Satanic Feminism" skapat ett nytt begrepp med vars hjälp även de som inte har en tanke på något sådant kan definieras som satanister.

Detta nya begrepp är alltså vad han kallar "satanism sensu lato". Det beskrivs på detta sätt: "Satanism sensu lato... entails celebrations of the Devil used as a discursive strategy in a fairly demarcated and restricted manner. Examples include socialists employing Lucifer as a symbol of revolution, feminists eulogizing him as an anti-patriarchal figure, and different varities of purely literary veneration of Satan". (s. 48).

På så sätt får vi en vid skara av "satanister", som sträcker sig från socialdemokrater och anarkister på 1800-talet, till feminister som leker med tanken att ormen (och därmed Satan) är en feministisk motpol till en patriarkal Gud.

Den rymmer även teosofins grundare Madame Blavatsky.

På sidan 161 skriver Faxneld att Blavatskys huvudarbete "The Secet Doctrine" innehåller "passages of unembarassed and explicit Satanism". Det visar sig bestå av några enstaka formuleringar med positiva värderingar av Satan som symbol. Satan och ormen bryter mot stillaståendet, och blir en förutsättning för utveckling. Och denna utveckling höjer människan över det djuriska. Ungefär.

Detta återfinns ganska perifert i Blavatskys mycket omfattande produktion, där Satan annars inte har någon märkbar funktion över huvudtaget.

Definitioner kan aldrig vara felaktiga, bara mer eller mindre lämpliga. Jag tänker här inte diskutera om Faxnelds syn på Blavatskys lära som en typ av "satanism " är lämplig eller inte. Jag vill bara påpeka att Blavatsky själv inte skulle ha hållit med honom.

Ordet "satanism" förekommer på två ställen i "The Secret Doctrine". Dels rent neutralt på ett ställe, där det konstateras att kristna försökt förklara dyrkan av "hedniska" gudar som "satanism". Det andra stället är mer intressant. Det återfinns på band 2, sidan 704 i den svenska utgåvan från 1966. Där kan man läsa ett för mig aningen kryptiskt parti om "de sju besvärjelsekonsterna" inom gnosticismen.

Blavatsky skriver sedan att en av dessa "är nu allmänt känd och innebär en fara för både vår egen tid och för framtiden. Dess moderna namn är HYPNOTISM. Använd och utövad som den är, av både vetenskapligt bildade och obildade materialister, skall den, med den nu allmänt rådande okunnigheten om de sju principerna, snart bliva SATANISM i detta ords fulla bemärkelse." (Detta från den svenska upplaga som jag har tillgänglig, Den som vill jämföra med originaltexten kan ju läsa det sista stycket på denna webbsida).

Av detta kan man nog åtminstone dra slutsatsen att Blavatsky såg ordet "satanism" som ett negativt laddat ord och nog inte skulle vilja bli definierad som en sådan, av någon som helst typ. Det betyder ju inte automatiskt att Faxnelds ;definition är fel. Definitioner kan som sagt i sig inte vara fel.

Själv definierade jag ju Aleister Crowley som satanist i min lic-uppsats, trots att många hade invändningar, och trots han själv inte ville använda den definitionen. (Även om han förvisso kallade sig The Beast 666, och komponerade en hymn till Satan!)

Om man utgår från mina (i och för sig lite tvivelaktiga) definitioner i lic-uppsatsen var Crowley satanist, bland annat eftersom han öppet hyllade de (o)etiska principer som kopplas till Satan i Nya Testamentet. Det gjorde absolut inte Blavatsky. I Faxnelds definitioner har etiska principer och dikotomin gott-ont ingen som helst betydelse, så för honom blir faktiskt Blavatsky MER "satanistisk" än Crowley!

Men jag vill här alltså dessutom påpeka att även bortsett från mina dåvarande tvivelaktiga diskussioner om etiska ställningstaganden har just Blavatsky som sagt använt termen "satanism" som en pejorativ metafor för en av de värsta praktiker hon kunde tänka sig...


Helena Petrovna Blavatsky

Drömde om Annie Besant

Jag har tidigare beskrivit min irritation över hur teosofer som Annie Besant beskrivit det esoteriska brödraskap som de ansåg vakade över mänskligheten. Framförallt för att detta hela tiden framställts som just ett brödraskap, dvs em eltigrupp bestående enbart av män.

Men inatt hade jag en helt fascinerande dröm som verkade försöka besvara min fråga. Eller kanske var det en freudiansk önskedröm?

Jag drömde att jag var i en stor lägenhet där det fanns många andra människor. Vad vi gjorde där var inte helt klart, kanske var det en teosofisk konferens.

Plötslig dök Annie Besant upp där, från ingenting, Hon förklarade att hon numera tillhörde ett esoteriskt syskonskap som var oberoende av tid och rum. Och tillade - specifikt vänd till mig -  att om jag vände mig till henne kunde hon lösa mina problem. (Tala om att känna sig utvald!)

Jag var dock lite rädd för henne, eftersom jag just innan hon dök upp hade sagt något ganska syrligt om något hon en gång hade skrivit i en bok.

Observera jag skriver att jag drömde om Annie Besant...

Om jag hade velat bli sektledare skulle jag ju istället kunnat skriva att Annie Besant talade till mig i sömnen...  ;-)


 Annie Besant

IS förstör 3000 år gammalt assyriskt kulturarv

Jag har tidigare uttryckt oro för risken att IS systematiskt kommer att börja demolera Mellanösterns kulturarv.

Den "islamiska" "staten" härjar ju i ett av de fornlämningsrikaste områdena i världen, och enligt organisationens grundsyn är (nästan) alla religiösa artefakter som är äldre än 600 e.kr. lämningar från en "mörkrets tid" som bör förstoras.

Det fanns all anledning till oro. Här kan man se hur IS förstör (cirka) 3000 år gamla assyriska artefakter på museet i Mosul . IS kontrollerar Ninive-slätten, där en stor del av lämningarna av den gamla assyriska civilisationen finns. Man frågar sig om IS även har fått för sig att förstöra ruinerna i själva Ninive. .

En liten ljuspunkt mitt i denna tragedi är nog åndå att IS inte har skuggan av chans att erövra Egypten, så vi slipper ändå se pyramiderna sprängda i luften.

Yttersta domen, Koranen - och IS illdåd

I en FN-rapport sägs det att den så kallade islamiska så kallade staten systematiskt dödar barn, bland annat genom att begrava dem levande.

Inför dessa fasansfulla uppgifter bör man påpeka att Koranen explicit tog upp och fördömde det bruk att begrava barn levande. som förekom i det förislamiska Arabien.

I Sura 81:8* knyts det direkt till föreställningen om yttersta domen. Sura 81 är i sin helhet en undergångsvision, eller mer exakt en vision av domens dag. De allmänna tecknen på en kosmisk katastrof beskrivs – som att solen mörknar, och att bergen sätts i rörelse.

Men dessutom beskrivs domen – själarna skiljs åt, räkenskapernas böcker öppnas. Men det enda konkreta exemplet på en typ av ogärningsmän som döms denna dag är i just vers 8. Där står det så här: "och den nyfödda, som begravdes levande, tillfrågas för vilket brott hon miste livet””.

På så sätt kommer dessa barn att vittna mot sina mördare på domedagen. Enligt Koranen.

Stället syftar på den praxis som fanns före islam, där fäder kunde begrava nyfödda flickebarn levande för att de hellre villa ha pojkar. Men det måste också ses som ett generellt fördömande av den typen av grymheter mot barn.

Om FN-rapporterna om den ovan nämnda IS-praktiken kan bekräftas visar det i så fall ånyo på hur långt denna bisarrt mordiska sekt de facto står från islam.** När de faktiskt i så fall utför just de illdåd som Koranen explicit pekar ut som något som kommer att tas upp och bestraffas den dag då syndarna inför Gud ska ställas till svars för sina brott...
--------------------------------------
*Det tas för övrigt även upp i sura 16.
**Missförstå mig inte, det går att tolka islam på olika sätt, en del ganska så reaktionära. Men IS har med en mycket god marginal passerat gränsen för varje rimlig tolkning.

Blir machosatanister nervösa nu?

Per Faxnelds avhandlng ”Satanic feminism: Lucifer as the liberator of woman in nineteenth-century culture” har i dagarna uppmärksammats i en understreckare i SvD.

Jag har tidigare skrivit en del om både avhandlingen och Per Faxnelds metod och bland annat varit kritisk till de begrepp och definitioner han använder. Samtidigt som jag noterat att avhandlingen är ett imponerade arbete, som sammanställer en myriad av fakta, och som nog kan användas som ett grundligt uppslagsverk för ett i och för sig ganska så udda ämne.

Men det finns en annan aspekt av det hela, som jag inte berört men som jag har tänkt på en del.

Satanistgrupper är i stort sett nästan alltid mansdominerade, machobetonade och auktoritära. Skulle inte en bok av denna typ kunna fylla någon form av subversiv funktion i sådana "sataniska" machomiljöer? "The Prince of ´Darkness" ser sig plötsligt hotad, inte endast av alla dessa irriterande anti-satanister av olika schatteringar - utan kanske även av "The Princess of Darkness"?

Man kan ju alltid hoppas att det skulle kunna leda till riktigt intressanta motsättningar här och var...

Hjärtan mot islamofobi

Ratko Mladic och Radovan Karadzic, ansvariga för folkmordet på muslimer i Bosnien, står inför rätta i Haag, i en mångårig process som konstigt nog aldrig verkar vilja komma igång på riktigt. I Eskilstuna har nu uppenbarligen några andra islamofober tänt eld på en moské med det uppenbara syftet att de som befann sig i den också skulle brännas inne. Det första lyckades de med, men dessbättre inte med det andra.

Men nu har det tagits ett initiativ att sätta upp hjärtan på den eldhärjade moskén, för att visa solidaritet med de drabbade. Jag hoppas innerligt att det blir många hjärtan...

Islamofobi är dödlig, det vet vi från Bosnien och från närmare håll genom Anders Behring Breivik. Låt oss verkligen hoppas att vi slipper få uppleva massmord på muslimer i Sverige. Det senaste attentatet visar att det tydligen även här finns de som verkar ha en djupt liggande önskan att få bli våra inhemska motsvarigheter till Breivik och Mladic.

"Upprorsmakaren"

Nu är det ju jul, och många funderar väl på vilka julklappar man ska köpa. När man funderar kan man möjligen tänka på att julen i Sverige de senaste tusen åren har firats till minnet av dagen då Jesus föddes. Det kanske går att köpa julklappar som på något sätt är relaterade till denna händelse?

Ett givet julklappstips är i så fall Upprorsmakaren, en bok om Jesus skriven av Reza Alslan, som är religionsvetare i Kalifornien.

Dessutom råkar han vara muslim, vilket uppmärksammats stort av den kristna högern i USA. Det verkar dock inte ha påverkat boken i någon högre grad. I motsats till Koranen, tror Aslan inte på jungfrufödseln. På samma sätt är Aslans fokusering på korsfästelsen - som han ser som ett i praktiken bevisat faktum - i direkt strid med Koranen, som faktiskt förnekar denna.

Däremot är det sant att den Jesus-bild Aslan förmedlar inte precis är i linje med den kristna ortodoxin idag. Han lyfter fram Jesu kritik mot de rika och mäktiga, och ger en bild av Jesus som en revolutionär i opposition till både Rom och den judiska överklassen. Han drar också en mycket klar linje mellan Jakob, Jesu bror, som han ser som Jesu egentliga efterträdare, och Paulus, som han ser som en person som förvrängde den ursprungliga läran till oigenkännlighet,

Den synen är han ju inte ensam om. Det är en grundsyn som förfäktats i många sammanhang, både seriösa och oseriösa. Det är nog ett av de två kanske viktigaste alternativen till den officiella kyrkliga synen inom dagens Jesusdebatt. Den ena är alltså den som Aslan företräder - som betonar Jesus som revolutionär och som sätter upp en dikotomi mellan Jakob och Paulus, där Paulus ses som den grövste av kättare.

En annan alternativ syn är (förstås) den som presenterar Jesus som i det närmaste proto-feminist och proto-gnostiker, och som bygger upp en dikotomi mellan Maria Magdalena, som den som stod närmast Jesus, och - som motpol - den manschauvinistiske Petrus,

Båda dessa synsätt har faktiskt en hel del som talar för sig, men att få ihop dessa till något enhetligt är inte så lätt. Sanningen kan vara besläktad med båda dessa synsätt, liksom faktiskt även med den officiella ortodoxin.

Vad man än anser om detta kvarstår det faktum att något verkligen märkligt hände i Palestina vid vår tideräknings början. Något man kanske kan begrunda just i dessa juletider.