En dag i mars 1996 kontaktades jag av SVT. Det var från programmet Taxi som ville intervjua mig i ett program om satanism. Jag tackade ja, och intervjuades sedan där, av Lotta Bromé. Programmet sändes den 4 april 1996.
Det kom att bli den första gången som jag intervjuades i media om det ämnet. Det kom sammanlagt att bli kanske sex intervjuer i TV, och kanske sex i radio.
Bakgrunden var att jag höll på att skriva en lic-uppsats om det ämnet. Den lades slutligen fram, och godkändes, den 24 april 1998.
På sätt och vis var jag då under en kort period lite av en offentlig person. Det hände att folk hälsade på gatan och frågade om det var jag som de hade sett i TV.
Det ledde också till att jag blev angripen lite här och där. På nätet finns fortfarande en del av dessa angrepp kvar, bland annat en absurd tråd på Flashback, där jag tillskrivs både åsikter som jag inte har, karaktärsegenskaper som jag hoppas att jag inte har, och rent ihopfantiserade handlingar - och grovt förvrängda uttalanden.
Däremot blev jag aldrig hotad av satanister, vilket jag faktiskt hade befarat att jag skulle bli. Det närmaste detta som jag "drabbades" av var ett konstigt mail någon vecka efter att min lic-uppsats hade godkänts - från någon som kallade sig Belial, som sade att ett antal namngivna demoner skulle attackera och döda mig. När jag googlade på namnen visade det sig att de var demoner som endast förekom i rollspel, så jag antog att jag ofrivilligt hade blivit en del av ett sådant.
Det kunde knappast ses som ett hot, och jag skrev ett skämtsamt svar till Belial, där jag tackade för upplysningen. Hen hörde sedan aldrig av sig.
Programmet ifråga ligger numera på You Tube i två versioner. Det är värt att se - det tar upp saker som för det mesta är bortglömt idag.
Det kan ses i sin helhet här.
Nu finns det i denna You Tube-version ett störande biljud, som kan vara lite irriterande. På You Tube finns samma program utan biljud, men uppdelat i tre delar. Här kan man se första , andra och tredje delen.
Om någon till äventyrs, utan biljud, bara vill kolla in hur just jag gör bort mig (?) kan hen gå till del två i den uppdelade versionen och lyssna från 0.32 till 3.46.
Den som föredrar en version av hur jag gör bort mig med biljud kan ju se på versionen där programmet sänds i sin helhet, mellan 10.50 och 14.05.
En person som verkar tyckt att jag just gjorde bort mig skrev förresten så här i en kommentar på bloggen Jag vill vara farlig:
"Erik Rodenborg gjorde bort sig inför hela svenska folket i programmet Taxi i Sveriges television. Uppträdde där som en konspirationshysterisk mupp som inte ens kunde uttala Aleister Crowleys namn rätt."
Jag fick, som ni kan se, in ett svar på kommentaren, men brydde mig inte om att kommentera just dess korta "recension" av vad jag sa i Taxi.
Saturday, October 29, 2016
Saturday, October 8, 2016
Ellen Key, Kata Dalström - och Annie Besant
Om lite mer än en vecka ska jag till ett seminarium som ska handla om hur Ellen Key påverkades av Annie Besant. Eller så har jag fattat det.
Ellen Key sägs ofta ha varit buddhistiskt influerad, men om jag går efter lite förhandsskvaller om seminariet ska hon egentligen ha varit influerad av just Annie Besant.
Det förvånar mig inte. För några år sedan upptäckte jag nämligen att precis samma sak gällde Kata Dalström. Hon satt i ledningen för Sveriges kommunistiska parti och kom under attack 1923 för sina "religiösa avvikelser". Dessa brukar ofta uppfattas som buddhistiska men om man läser Katas egen pamflett i frågan inser man att det som verkligen influerade henne var Annie Besants variant av teosofi.
Nu ligger teosofin sakligt sett närmare hinduismen än buddhismen så egentligen är det nog fel att tala om buddhism i sammanhanget. Det ska bli spännande att se vad som sägs om Ellen Key.
Annie Besant tillhör mina favoriter bland ledarna för religiösa rörelser. Jag vet inte exakt varför hon gör det, men faktum är att jag till och med drömde om henne för ungefär ett och ett halvt år sedan. Jag drömde att hon dök upp och förklarade att hon efter sin död blivit en del av ett hemligt "syskonskap" som man kunde få kontakt med.
Egentligen talade hon själv, i slutet av 1800- och början av 1900-talet, i anslutning till Madame Blavatsky, om ett hemlig "brödraskap", men i drömmen var hon ju själv en del av ett sådant, och då är det lämpligare att tala om "syskonskap". Och drömmen, nej, jag tror tyvärr inte att det var en sanndröm, men hoppas kan man ju alltid....
Besants betydelse ligger till stor del i att hon lyckades göra teosofin mindre sekteristisk, och kunde integrera den bättre i den tidens motsvarigheter till New Age-miljöer. På så sätt har den del av teosofin som hon mer eller mindre formade, som brukar kallas TS Adyar, blivit mer öppen, och odogmatisk, än sina rivaler. Man kan jämföra med de främsta konkurrenterna i TS Pasadena, som idag ser ut som en stelnad sekt, vars publikationer ter sig betydligt mer verklighetsfrämmande än TS Adyars. I alla fall i mina ögon.
I detta arbete samarbetade hon nära med en viss Charles Webster Leadbeater, som dock, i motsats till Besant, verkar ha varit ganska så osympatisk som person. För att nu uttrycka det lite försiktigt.
Men denna ledarduo lyckades efter ett tag ändå tona ner några av de för den breda ockulta miljön mer osmältbara delarna av Blavatskys lära, som dess stenhårda fördömande av spiritismen. De bedrev dessutom en sorts "entrism" i katolska utbrytargrupper, och fick på så sätt under en lång tid en dominerande ställning i den märkliga "liberalkatolska " rörelsen. De (eller i alla fall Besant) lyckades också hantera TA Adyars största kris - brytningen med Krishnamurti - så smidigt att det inte krossade organisationen, trots att risken för det ett tag nog var ganska stor...
Själv vill jag säga, inte att jag "tror" på Annie Besant, men att mycket av det hon skriver är så sympatiskt att jag faktiskt skulle vilja tro på det. Men min skepticism är så stor att jag aldrig lyckats förvandla denna önskan till en riktig tro... Om nu mot förmodan den märkliga drömmen var en sanndröm i alla fall, kan man ju hoppas att det Stora Syskonskapet kan bota mig från denna irriterade skepsis. ;-)
Men sånt händer ju aldrig mig. Därför har jag - på gott och ont - aldrig lyckats gå med i någon spännande sekt, utan endast ständigt ställt samma tröttande fråga: Hur vet de det? Och på den frågan brukar det aldrig finnas några övertygande svar.
Annie Besant
Ellen Key sägs ofta ha varit buddhistiskt influerad, men om jag går efter lite förhandsskvaller om seminariet ska hon egentligen ha varit influerad av just Annie Besant.
Det förvånar mig inte. För några år sedan upptäckte jag nämligen att precis samma sak gällde Kata Dalström. Hon satt i ledningen för Sveriges kommunistiska parti och kom under attack 1923 för sina "religiösa avvikelser". Dessa brukar ofta uppfattas som buddhistiska men om man läser Katas egen pamflett i frågan inser man att det som verkligen influerade henne var Annie Besants variant av teosofi.
Nu ligger teosofin sakligt sett närmare hinduismen än buddhismen så egentligen är det nog fel att tala om buddhism i sammanhanget. Det ska bli spännande att se vad som sägs om Ellen Key.
Annie Besant tillhör mina favoriter bland ledarna för religiösa rörelser. Jag vet inte exakt varför hon gör det, men faktum är att jag till och med drömde om henne för ungefär ett och ett halvt år sedan. Jag drömde att hon dök upp och förklarade att hon efter sin död blivit en del av ett hemligt "syskonskap" som man kunde få kontakt med.
Egentligen talade hon själv, i slutet av 1800- och början av 1900-talet, i anslutning till Madame Blavatsky, om ett hemlig "brödraskap", men i drömmen var hon ju själv en del av ett sådant, och då är det lämpligare att tala om "syskonskap". Och drömmen, nej, jag tror tyvärr inte att det var en sanndröm, men hoppas kan man ju alltid....
Besants betydelse ligger till stor del i att hon lyckades göra teosofin mindre sekteristisk, och kunde integrera den bättre i den tidens motsvarigheter till New Age-miljöer. På så sätt har den del av teosofin som hon mer eller mindre formade, som brukar kallas TS Adyar, blivit mer öppen, och odogmatisk, än sina rivaler. Man kan jämföra med de främsta konkurrenterna i TS Pasadena, som idag ser ut som en stelnad sekt, vars publikationer ter sig betydligt mer verklighetsfrämmande än TS Adyars. I alla fall i mina ögon.
I detta arbete samarbetade hon nära med en viss Charles Webster Leadbeater, som dock, i motsats till Besant, verkar ha varit ganska så osympatisk som person. För att nu uttrycka det lite försiktigt.
Men denna ledarduo lyckades efter ett tag ändå tona ner några av de för den breda ockulta miljön mer osmältbara delarna av Blavatskys lära, som dess stenhårda fördömande av spiritismen. De bedrev dessutom en sorts "entrism" i katolska utbrytargrupper, och fick på så sätt under en lång tid en dominerande ställning i den märkliga "liberalkatolska " rörelsen. De (eller i alla fall Besant) lyckades också hantera TA Adyars största kris - brytningen med Krishnamurti - så smidigt att det inte krossade organisationen, trots att risken för det ett tag nog var ganska stor...
Själv vill jag säga, inte att jag "tror" på Annie Besant, men att mycket av det hon skriver är så sympatiskt att jag faktiskt skulle vilja tro på det. Men min skepticism är så stor att jag aldrig lyckats förvandla denna önskan till en riktig tro... Om nu mot förmodan den märkliga drömmen var en sanndröm i alla fall, kan man ju hoppas att det Stora Syskonskapet kan bota mig från denna irriterade skepsis. ;-)
Men sånt händer ju aldrig mig. Därför har jag - på gott och ont - aldrig lyckats gå med i någon spännande sekt, utan endast ständigt ställt samma tröttande fråga: Hur vet de det? Och på den frågan brukar det aldrig finnas några övertygande svar.
Annie Besant
Monday, August 29, 2016
På vilket sätt är Gud god?
Frågan kan verka konstig. Men den aktualiserades för mig en gång när jag läste en bok av en kristen fundamentalist. På ett ställe försökte han bemöta en invändning mot kristendomen. Nämligen - hur kan Gud vara god, när han tillskrivs så många grymma handlingar och uttalanden, framförallt i Gamla Testamentet. (Egentligen borde jag ha kallat Gud för "hen" och inte "han", men eftersom jag refererar en /patriarkal/ fundamentalist gör jag det inte just i denna mening).
Han svarade så här. Ingen har rätt att säga att Gud inte är god p.g.a. det Gud gör. Eftersom allt Gud gör är definitionsmässigt gott. Guds godhet behöver inte vara godhet utifrån våra ofullständiga mänskliga åsikter. Att Gud är god behöver inte ha ett skvatt med godhet att göra som vi vanliga dödliga definierar begreppet. Gud är god enligt sina egna definitioner.
Det kan te sig logiskt (om än lite kusligt) men det skapar genast ett avgörande problem. För när fundamentalisterna försöker rekrytera säger de ju inte så. Av förklarliga skäl, för det skulle ju inte bli så framgångsrikt. Då säger de inte att Gud inte är god enligt några mänskliga begrepp, för vem skulle då vilja eller våga tro på hen? Om Gud är god enligt kriterier som helt kan skilja sig från de mänskliga är påståendet att hen är god på gränsen till meningslöst.
När en fundamentalist försöker övertyga människor om att de bör tro på Gud eftersom Gud är god är det underförstått tal om godhet i vanlig mänsklig mening. När de sedan hamnar i trångmål kan de plötsligt låta som mannen jag refererade.
Frågan är ju om "godhet" är en oberoende kvalitet eller om det är något som alltid definieras som det Gud är. I det första fallet finns en måttskala utanför Gud, i det andra är det hela tiden Gud som bestämmer - inte endast vad som händer och sker utan även vad som är gott eller ont.
En religion som helt klart står för det första alternativet är buddhismen. Det finns en missuppfattning i väst att buddhismen skulle vara ateistisk. Det är den inte alls. Den är snarare polyteistisk. Men gudarna är inte centrala. Det finns många gudar men de är placerade där de är av karmalagen. De har inte alltid varit gudar, och kommer inte alltid att vara gudar. De blir gudar p.g.a bra karma, och när karman är utbränd kommer de inte att vara gudar längre.
Det hela förutsätter en etisk verklighet som inte bestäms av några gudar. I buddhismen är inte karmalagen instiftad av någon gud. Det är närmast att jämföra med en naturlag. Eller rättare sagt, mer än en naturlag - en logisk nödvändighet. Den bara finns där. Den är på sätt och vis grunden, det axiom av vilket allt annat är beroende.
Buddhismen skulle kanske vara än mer intressant om den hade föreställningen att även gudar kan bryta mot karmalagen och sedan straffas för detta i nästa liv. Men det verkar den inte ha. De enda som har en fri vilja att välja mellan gott och ont i buddhismen ser ut att vara människorna. Därför är det så vitt jag vet endast människor som direkt kan nå Nirvana. En gud måste först bli människa igen för att kunna nå dit. En Buddha är på alla sätt vida överlägsen en gud.
Detta gäller i alla fall definitivt Theravada, den "ursprungliga" buddhismen. Det är möjligt att i det i några av de andra systemen har utvecklats antydningar till något annat.
Men jag är imponerad av buddhismens syn. Karmalagen - som bygger på grundläggande principer om gott och ont - är inte skapad. Den finns alltid som en lag, i vårt universum och i alla tänkbara universum. Ingen gud kan ändra på detta. Gudarna i sig skapas av karmalagen. Den är det ytterst fundamentala, oberoende av tid, rum, eller av gudars vilja.
Filosofiskt är detta mycket mer tilltalande, och mer sofistikerat, än den ovan nämnda fundamentalistens nästan patetiska försök att hävda att allt Gud gör är gott, eftersom godhet endast definieras av vad Gud vill att det ska vara.
Han svarade så här. Ingen har rätt att säga att Gud inte är god p.g.a. det Gud gör. Eftersom allt Gud gör är definitionsmässigt gott. Guds godhet behöver inte vara godhet utifrån våra ofullständiga mänskliga åsikter. Att Gud är god behöver inte ha ett skvatt med godhet att göra som vi vanliga dödliga definierar begreppet. Gud är god enligt sina egna definitioner.
Det kan te sig logiskt (om än lite kusligt) men det skapar genast ett avgörande problem. För när fundamentalisterna försöker rekrytera säger de ju inte så. Av förklarliga skäl, för det skulle ju inte bli så framgångsrikt. Då säger de inte att Gud inte är god enligt några mänskliga begrepp, för vem skulle då vilja eller våga tro på hen? Om Gud är god enligt kriterier som helt kan skilja sig från de mänskliga är påståendet att hen är god på gränsen till meningslöst.
När en fundamentalist försöker övertyga människor om att de bör tro på Gud eftersom Gud är god är det underförstått tal om godhet i vanlig mänsklig mening. När de sedan hamnar i trångmål kan de plötsligt låta som mannen jag refererade.
Frågan är ju om "godhet" är en oberoende kvalitet eller om det är något som alltid definieras som det Gud är. I det första fallet finns en måttskala utanför Gud, i det andra är det hela tiden Gud som bestämmer - inte endast vad som händer och sker utan även vad som är gott eller ont.
En religion som helt klart står för det första alternativet är buddhismen. Det finns en missuppfattning i väst att buddhismen skulle vara ateistisk. Det är den inte alls. Den är snarare polyteistisk. Men gudarna är inte centrala. Det finns många gudar men de är placerade där de är av karmalagen. De har inte alltid varit gudar, och kommer inte alltid att vara gudar. De blir gudar p.g.a bra karma, och när karman är utbränd kommer de inte att vara gudar längre.
Det hela förutsätter en etisk verklighet som inte bestäms av några gudar. I buddhismen är inte karmalagen instiftad av någon gud. Det är närmast att jämföra med en naturlag. Eller rättare sagt, mer än en naturlag - en logisk nödvändighet. Den bara finns där. Den är på sätt och vis grunden, det axiom av vilket allt annat är beroende.
Buddhismen skulle kanske vara än mer intressant om den hade föreställningen att även gudar kan bryta mot karmalagen och sedan straffas för detta i nästa liv. Men det verkar den inte ha. De enda som har en fri vilja att välja mellan gott och ont i buddhismen ser ut att vara människorna. Därför är det så vitt jag vet endast människor som direkt kan nå Nirvana. En gud måste först bli människa igen för att kunna nå dit. En Buddha är på alla sätt vida överlägsen en gud.
Detta gäller i alla fall definitivt Theravada, den "ursprungliga" buddhismen. Det är möjligt att i det i några av de andra systemen har utvecklats antydningar till något annat.
Men jag är imponerad av buddhismens syn. Karmalagen - som bygger på grundläggande principer om gott och ont - är inte skapad. Den finns alltid som en lag, i vårt universum och i alla tänkbara universum. Ingen gud kan ändra på detta. Gudarna i sig skapas av karmalagen. Den är det ytterst fundamentala, oberoende av tid, rum, eller av gudars vilja.
Filosofiskt är detta mycket mer tilltalande, och mer sofistikerat, än den ovan nämnda fundamentalistens nästan patetiska försök att hävda att allt Gud gör är gott, eftersom godhet endast definieras av vad Gud vill att det ska vara.
Sunday, August 28, 2016
Sekten som återuppstod
Jag har just läst ut en spännande bok.
Jag läser inte så snabbt numera, eftersom jag fortfarande inte har vågat operera mina nedfallande ögonlock.... men efter någon vecka var jag klar med Mariette Lindsteins Sekten som återuppstod.
Det är en uppföljare till Sekten på Dimön - som jag skrev om här.
Dessa två romaner handlar alltså om en auktoritär sekt, ViaTerra, som huvudpersonen dras in i, och sedan får kämpa för att lämna. De har ett viktigt budskap, de är spännande, och de är välskrivna.
Och, ja, Lindstein har själv varit scientolog, och lyckades efter många år bryta med den sekten. Vilket förstås gör böckerna extra intressanta.
Men åter till handlingen. När den första boken är slut, är sektledaren Franz Oswald gripen, och man tror att sekten är krossad. Men från fängelset planerar han sin, och sektens, återkomst....
När han kommer ut har redan ViaTerra återuppstått, men Oswald vill uppnå en annan sak också. Han vill krossa den kvinnliga huvudperson som fick honom på fall. Det blir inledningen till en dramatisk strid.
Läs gärna boken (eller båda böckerna, om ni inte läst den första). Den är alltså spännande, och lär oss dessutom en del om sektmentalitet, och destruktiva övermänniskodrömmar.
Jag läser inte så snabbt numera, eftersom jag fortfarande inte har vågat operera mina nedfallande ögonlock.... men efter någon vecka var jag klar med Mariette Lindsteins Sekten som återuppstod.
Det är en uppföljare till Sekten på Dimön - som jag skrev om här.
Dessa två romaner handlar alltså om en auktoritär sekt, ViaTerra, som huvudpersonen dras in i, och sedan får kämpa för att lämna. De har ett viktigt budskap, de är spännande, och de är välskrivna.
Och, ja, Lindstein har själv varit scientolog, och lyckades efter många år bryta med den sekten. Vilket förstås gör böckerna extra intressanta.
Men åter till handlingen. När den första boken är slut, är sektledaren Franz Oswald gripen, och man tror att sekten är krossad. Men från fängelset planerar han sin, och sektens, återkomst....
När han kommer ut har redan ViaTerra återuppstått, men Oswald vill uppnå en annan sak också. Han vill krossa den kvinnliga huvudperson som fick honom på fall. Det blir inledningen till en dramatisk strid.
Läs gärna boken (eller båda böckerna, om ni inte läst den första). Den är alltså spännande, och lär oss dessutom en del om sektmentalitet, och destruktiva övermänniskodrömmar.
Sunday, July 17, 2016
Mormonkyrkan, republikanerna och Donald Trump
Båda de stora partierna i USA är i kris. De två partier som under mer än hundra år administrerat den amerikanska kapitalistiska staten kommer knappast att bli desamma efter detta år.
Det som händer i det demokratiska partiet är förstås det viktigaste. Bernie Sanders sensationella framgångar har helt förändrat styrkeförhållandena i detta parti, och öppnat vägen för en för USA helt unik vänsterströmning.
Men även det som händer i det andra stora partiet är intressant. Republikanerna har länge varit ett stabilt konservativt parti för en del av den härskande klassen, och på det sättet både "pålitligt" och förutsägbart. Nu har den obildade, narcissistiske, oborstade högerpopulisten Donad Trump de facto segrat i kampen om vem som ska bli det republikanska partiets kandidat.
Detta har sänt chockvågor genom partiet. Många som traditionellt stött republikanerna är chockade och skakade.
Ingenstans tycks denna stämning var starkare än i Utah. Utah är, förstås, fortfarande mormonterritorium, och där har motståndet mot Trump varit som starkast. De republikanska mormonerna är minst lika konservativa som andra republikaner, men det finns dessutom något i Mormonkyrkans ställning som (tidigare ganska så utsatt) minoritetsreligion som gör att mormoner har mycket svårt att svälja en högerpopulistisk demagog, som vädjar till fördomar och människors sämsta sidor.
Dessutom står Trumps vulgära stil, liksom hans skamlösa och nonchalanta ohederlighet, i flagrant motsättning mot många mormoners försiktigt moraliserande syn på världen.
I denna artikel från Salt Lake Tribune kan man få en bild av hur Utahs republikanska delegater ser på Trump. Den är på många sätt intressant...
Det som händer i det demokratiska partiet är förstås det viktigaste. Bernie Sanders sensationella framgångar har helt förändrat styrkeförhållandena i detta parti, och öppnat vägen för en för USA helt unik vänsterströmning.
Men även det som händer i det andra stora partiet är intressant. Republikanerna har länge varit ett stabilt konservativt parti för en del av den härskande klassen, och på det sättet både "pålitligt" och förutsägbart. Nu har den obildade, narcissistiske, oborstade högerpopulisten Donad Trump de facto segrat i kampen om vem som ska bli det republikanska partiets kandidat.
Detta har sänt chockvågor genom partiet. Många som traditionellt stött republikanerna är chockade och skakade.
Ingenstans tycks denna stämning var starkare än i Utah. Utah är, förstås, fortfarande mormonterritorium, och där har motståndet mot Trump varit som starkast. De republikanska mormonerna är minst lika konservativa som andra republikaner, men det finns dessutom något i Mormonkyrkans ställning som (tidigare ganska så utsatt) minoritetsreligion som gör att mormoner har mycket svårt att svälja en högerpopulistisk demagog, som vädjar till fördomar och människors sämsta sidor.
Dessutom står Trumps vulgära stil, liksom hans skamlösa och nonchalanta ohederlighet, i flagrant motsättning mot många mormoners försiktigt moraliserande syn på världen.
I denna artikel från Salt Lake Tribune kan man få en bild av hur Utahs republikanska delegater ser på Trump. Den är på många sätt intressant...
Friday, July 8, 2016
Men tänk om katarerna hade rätt?
Våren 1986 skrev jag en b-uppsats i religionshistoria om katarer och valdenser. De var två kätterier som bekämpades av inkvisitionen under medeltiden. Katarerna krossades, men valdenserna finns kvar än idag.
De jag var mest intresserade av då var dock katarerna. Deras lära motsvarade ganska bra min upplevelse av världen.
Nu minns jag inte allt, efter att ha avslutat uppsatsen lämnade jag ämnet och övergick till att studera förpatriarkala samhällen. Men jag minns väl huvuddragen.
Katarerna kallas ibland gnostiker, men det är missvisande. Gnostikerna hade en oerhört komplicerad lära, som skulle vara förståelig endast för invigda. De enda gnostiker som överlevde inkvisitionen var mandéerna, som idag flyr hals över huvud från Irak för att komma undan IS (IS inställning är anmärkningsvärd, för de första muslimerna godtog mandéerna som en tillåten "bokreligion").
Katarernas lära var mycket enklare - den riktade sig till alla, inte endast en liten grupp invigda.
Men en sak förenade katarer och gnostiker. Det var tron att den gud som styr världen är ond. Han (hen?) kallades för "demiurgen" och inte endast styrde utan hade även skapat den materiella världen. Denna åsikt brukar i sammanhanget kallas "dualistisk".
På så sätt skiljer sig katarer och gnostiker från även de kristna som hårdast betonar att Satan styr världen. För dessa menar ändå att Gud har skapat den, även om Satan styr den just nu.
Men för katarer och gnostiker var skaparguden och Satan i princip samma sak. Världen är ond, vilket lätt kunde visas genom att peka på naturen. Är inte lidande och ondska inbyggt i dess grundstruktur? Djuren äter varandra. Lidande är inte endast resultatet av ett "syndafall" utan är inbyggt i själva tillvaron.
Är då allt hopp ute? Nej, enligt katarer och andra dualister finns det en annan Gud, utanför vårt universum, som kunde frälsa oss som är fångade i detta. Det var denna Gud som katarerna ansåg sig ha kontakt med. Denne Gud hade enligt katarerna inte skapat den mänskliga materiella kroppen, men däremot själen, en åsikt de delade med de flesta dualister. Själen var fången i den onde demiurgens materiella fängelse.
De blev ganska framgångsrika, och fick ett oerhört stort inflyttade i Sydfrankrike. Det krävdes invasioner och en mer än hundraårig förföljelse för att utrota dem.
De hade dock sitt ursprung (eller i alla fall sin motsvarighet) längre österut, på Balkan. Där fanns bogomilerna, som också utrotades efter ett tag. De ansågs blivit ovanligt starka i Bosnien, och en del hävdar att den bosniska kyrkan under medeltiden i sin helhet blev bogomilisk.
Inkvisitionen lyckades enligt denna åsikt inte utrota dem i Bosnien, de härdade ut tills turkarna kom dit, då de konverterade till islam. De bosniska muslimerna var alltså ex-bogomiler, så när Ratko Mladic och hans anhang försökte utrota dem var det i så fall på sätt och vis en fortsättning av inkvisitionens verk. Troligen var det delvis mitt tidigare intresse för bogomiler och katarer som fick mig att så hårt engagera mig för Bosnien i början och mitten av 90-talet...
Att katarer och andra dualister förintades skulle kunna ses som en logisk följd av deras egen teologi. Om den Gud som skapat denna värld verkligen är ond, är det ju logiskt att de som motarbetar denne inte överlever speciellt länge!
En annan aspekt av deras lära var att de menade att den gud som beskrivs i Gamla Testamentet var samma gud som den de själva ansåg vara ond (eller för de mer modesta, ofullkomlig). En åsikt som var och en som plågar sig igenom Josuas bok torde kunna ha vissa sympatier med. Jahve var alltså identisk med demiurgen.
Man kan tycka att detta är en lära för bindgalna fanatiker som inte skulle kunna få speciellt mycket stöd. Det märkliga var att de ändå under över 100 år verkar ha varåt en majoritetsreligion i dåvarande Languedoc i Sydfrankrike, och möjligen också i Bosnien,
Dessutom blev de gnostiska manikéerna statsreligion i Uigurriket, innan de krossades av mongolinvasionerna.
Den enda organiserade del av de som ansåg att skaparguden var ond som överlevde var mandéerna, som dock skilde sig från de andra dualisterna. Detta genom att de inte anser sig vara kristna. Mandéerna förkastar Jesus, medan både de andra gnostikerna, och katarerna, ansåg att Jesus var sänd av den goda guden utanför universum för att frälsa oss från skaparguden.
Nåväl, när jag skrev min b-uppsats 1986 var mitt intresse för katarer och andra dualister lite mer än akademiskt. Jag tyckte nog innerst inne att de verkade ha rätt.. All min erfarenhet av denna värld tyckte jag talade för att så var fallet.
Redan i mitten av 1986 började jag lämna dessa funderingar, Men vid närmare eftertanke ter de sig ändå nte helt ologiska...
Med tanke på hur tillvaron ser ut....
Det är i alla fall mycket mer logiskt än att tänka sig en värld som styrs av en god, allsmäktig gud.
De jag var mest intresserade av då var dock katarerna. Deras lära motsvarade ganska bra min upplevelse av världen.
Nu minns jag inte allt, efter att ha avslutat uppsatsen lämnade jag ämnet och övergick till att studera förpatriarkala samhällen. Men jag minns väl huvuddragen.
Katarerna kallas ibland gnostiker, men det är missvisande. Gnostikerna hade en oerhört komplicerad lära, som skulle vara förståelig endast för invigda. De enda gnostiker som överlevde inkvisitionen var mandéerna, som idag flyr hals över huvud från Irak för att komma undan IS (IS inställning är anmärkningsvärd, för de första muslimerna godtog mandéerna som en tillåten "bokreligion").
Katarernas lära var mycket enklare - den riktade sig till alla, inte endast en liten grupp invigda.
Men en sak förenade katarer och gnostiker. Det var tron att den gud som styr världen är ond. Han (hen?) kallades för "demiurgen" och inte endast styrde utan hade även skapat den materiella världen. Denna åsikt brukar i sammanhanget kallas "dualistisk".
På så sätt skiljer sig katarer och gnostiker från även de kristna som hårdast betonar att Satan styr världen. För dessa menar ändå att Gud har skapat den, även om Satan styr den just nu.
Men för katarer och gnostiker var skaparguden och Satan i princip samma sak. Världen är ond, vilket lätt kunde visas genom att peka på naturen. Är inte lidande och ondska inbyggt i dess grundstruktur? Djuren äter varandra. Lidande är inte endast resultatet av ett "syndafall" utan är inbyggt i själva tillvaron.
Är då allt hopp ute? Nej, enligt katarer och andra dualister finns det en annan Gud, utanför vårt universum, som kunde frälsa oss som är fångade i detta. Det var denna Gud som katarerna ansåg sig ha kontakt med. Denne Gud hade enligt katarerna inte skapat den mänskliga materiella kroppen, men däremot själen, en åsikt de delade med de flesta dualister. Själen var fången i den onde demiurgens materiella fängelse.
De blev ganska framgångsrika, och fick ett oerhört stort inflyttade i Sydfrankrike. Det krävdes invasioner och en mer än hundraårig förföljelse för att utrota dem.
De hade dock sitt ursprung (eller i alla fall sin motsvarighet) längre österut, på Balkan. Där fanns bogomilerna, som också utrotades efter ett tag. De ansågs blivit ovanligt starka i Bosnien, och en del hävdar att den bosniska kyrkan under medeltiden i sin helhet blev bogomilisk.
Inkvisitionen lyckades enligt denna åsikt inte utrota dem i Bosnien, de härdade ut tills turkarna kom dit, då de konverterade till islam. De bosniska muslimerna var alltså ex-bogomiler, så när Ratko Mladic och hans anhang försökte utrota dem var det i så fall på sätt och vis en fortsättning av inkvisitionens verk. Troligen var det delvis mitt tidigare intresse för bogomiler och katarer som fick mig att så hårt engagera mig för Bosnien i början och mitten av 90-talet...
Att katarer och andra dualister förintades skulle kunna ses som en logisk följd av deras egen teologi. Om den Gud som skapat denna värld verkligen är ond, är det ju logiskt att de som motarbetar denne inte överlever speciellt länge!
En annan aspekt av deras lära var att de menade att den gud som beskrivs i Gamla Testamentet var samma gud som den de själva ansåg vara ond (eller för de mer modesta, ofullkomlig). En åsikt som var och en som plågar sig igenom Josuas bok torde kunna ha vissa sympatier med. Jahve var alltså identisk med demiurgen.
Man kan tycka att detta är en lära för bindgalna fanatiker som inte skulle kunna få speciellt mycket stöd. Det märkliga var att de ändå under över 100 år verkar ha varåt en majoritetsreligion i dåvarande Languedoc i Sydfrankrike, och möjligen också i Bosnien,
Dessutom blev de gnostiska manikéerna statsreligion i Uigurriket, innan de krossades av mongolinvasionerna.
Den enda organiserade del av de som ansåg att skaparguden var ond som överlevde var mandéerna, som dock skilde sig från de andra dualisterna. Detta genom att de inte anser sig vara kristna. Mandéerna förkastar Jesus, medan både de andra gnostikerna, och katarerna, ansåg att Jesus var sänd av den goda guden utanför universum för att frälsa oss från skaparguden.
Nåväl, när jag skrev min b-uppsats 1986 var mitt intresse för katarer och andra dualister lite mer än akademiskt. Jag tyckte nog innerst inne att de verkade ha rätt.. All min erfarenhet av denna värld tyckte jag talade för att så var fallet.
Redan i mitten av 1986 började jag lämna dessa funderingar, Men vid närmare eftertanke ter de sig ändå nte helt ologiska...
Med tanke på hur tillvaron ser ut....
Det är i alla fall mycket mer logiskt än att tänka sig en värld som styrs av en god, allsmäktig gud.
Tuesday, June 21, 2016
PS om Jobs bok
Några kommentarer på min huvudblogg om mitt förra inlägg fick mig att börja fundera över min beskrivning av Jobs bok.
Jobs bok är ganska så sen, dateras omkring kanske mellan 700 och 400 f.kr. Den liknar i mycket den så kallade vishetslitteraturen, som innehåller en så pass skeptisk och illusionslös bok som Predikaren.
Vid närmare eftertanke är jag inte säker på att Jobs bok entydigt bör ses som ett försvar av Gud. Jag misstänker att den innehåller ett lätt maskerat ifrågasättande.
Jobs frågor är så intelligenta, Guds svar av typen goddag yxskaft. Och dessutom får vi i de första partierna en anmärkningsvärd inblick i det sunkiga vadslåendet mellan Gud och Satan.
Jag misstänker att under den fromma ytan finns en underliggande ifrågasättande tendens...
Gudsbilden liknar godtycket i de äldsta partierna i GT, men den nästan respektlösa behandlingen av denna liknar senare texter, som ex.vis Predikaren.
Man kan inte utgå från att människor då var så oerhört mycket dummare än vi. Både författaren och många av hans läsare måste ha sett det absurda i Guds svar.
Jfr gärna denna Wikipedia-artikel om Jobs bok.
Jobs bok är ganska så sen, dateras omkring kanske mellan 700 och 400 f.kr. Den liknar i mycket den så kallade vishetslitteraturen, som innehåller en så pass skeptisk och illusionslös bok som Predikaren.
Vid närmare eftertanke är jag inte säker på att Jobs bok entydigt bör ses som ett försvar av Gud. Jag misstänker att den innehåller ett lätt maskerat ifrågasättande.
Jobs frågor är så intelligenta, Guds svar av typen goddag yxskaft. Och dessutom får vi i de första partierna en anmärkningsvärd inblick i det sunkiga vadslåendet mellan Gud och Satan.
Jag misstänker att under den fromma ytan finns en underliggande ifrågasättande tendens...
Gudsbilden liknar godtycket i de äldsta partierna i GT, men den nästan respektlösa behandlingen av denna liknar senare texter, som ex.vis Predikaren.
Man kan inte utgå från att människor då var så oerhört mycket dummare än vi. Både författaren och många av hans läsare måste ha sett det absurda i Guds svar.
Jfr gärna denna Wikipedia-artikel om Jobs bok.
Sunday, June 19, 2016
Är makt rätt? - lite om gudsbilden i Jobs bok
Det finns något som kallas teodicé. Det är ett ord som syftar på hur man kan förena tanken på en allsmäktig och allgod Gud med hur det ser ut i världen idag.
Det finns faktiskt en bok i Bibeln som tar upp frågan, utifrån de olyckor som drabbar en specifik man. Det är Jobs bok. Den kan läsas här.
Det är en märklig historia. Den börjar med vad som liknar en vadslagning mellan Gud och Satan. Ja, i Bibel 2000 står det inte Satan utan Anklagaren, men grundordet i texten är just Satan, med bestämd artikel. I fortsättningen kommer jag här att kalla honom just för Satan.
Gud frågar Satan om han inte har hört talas om den rättfärdige Job. Han gör alltid vad gott är, och han prisar alltid Gud. Satan svarar att Job inte har utsatts för tillräckliga prövningar. Om han bara utsätts för sådana kommer hans tro att börja vackla.
Då säger Gud att OK, låt oss testa detta. Så Satan ges rätt att döda Jobs tjänare, bekanta, boskap, och skapa den ena katastrofen efter den andra, och allt annat som inte drabbar Job direkt. Men trots detta fortsättet Job att prisa Gud.
Redan nu bör man ju notera att de människor (och boskap) som här dödas inte heller har gjort något ont. De dödas för att testa Job. De blir enbart redskap i denna test.
Sedan träffas Satan och Gud igen. Gud säger att Job fortfarande prisar Gud, och då säger Satan att det beror på att han inte drabbats själv. Så Gud går med på att Satan ska få skicka varbölder till Job, som snart täcker denne från huvud till fot. Fortfarande prisar den drabbade Gud.
Till dess att några vänner kommer på besök, Då brister allt. Job förbannar den dag han föddes, och undrar hur Gud kan utsätta honom för allt detta.
Han vänner blir bestörta och i det ena inlägget efter det andra försöker de hävda att Job måste ha begått synder av många slag, att Gud alltid är rättvis, och att man inte får angripa Gud på det sätt som Job gör,
Job svarar bestämt och fortsätter att ifrågasätta Guds handlande. Men han går också utöver sig själv, och tar upp hur väl det går för de onda. De kan behålla sina rikedomar medan de som fruktar Gud och är fattiga lever i misär.
Så då ger sig Gud till sist själv in i debatten. Han talar utifrån en stormvind. I sitt tal klandrar han i och för sig Jobs vänner för att de inte har svarat Job rätt, men hans eget svar är till och med märkligare än deras.
Det är ett ohöljt maktspråk. Vem är Job att klandra Gud, när Gud har skapat himmel och jord? Vem är Job att klandra Gud, när Gud kontrollerar allting i naturen?
Gud är vis, Gud är mäktig, Gud vet allt. Gud är stark, Job är svag, och okunnig, och alltså har Job ingen rätt att ifrågasätta makten, dvs Gud.
Då ödmjukar sig Job, han ber på det mest devota sätt om förlåtelse för att ha hädat, och ifrågasatt Gud. Han inser nu att det var fel. Säger han.
Och blir förlåten.
Det som slår en här är förstås att Gud inte svarar på en enda av Jobs förebråelser utan istället svarar genom att hävda att man inte kan kritisera den mäktigaste, och visaste kraften i universum. Job är en obetydlig skit i jämförelse med Gud - därför ska han hålla tyst.
Men... det finns något ännu värre i berättelsen. Gud talar inte endast maktspråk - han är dessutom oerhört ohederlig.
Han berättar nämligen aldrig ärligt för Job vad dennes lidande berodde på. Om han hade gjort det borde det ha låtit ungefär så här : "Jo, ser du Job, jag förstår att du är sur, men nu är det just så att jag och Satan hade en liten vadslagning – vi ville testa om du skulle förneka mig om det verkligen gällde, så jag lät honom plåga dig till max för att vi skulle kunna reda ut vem av oss som hade rätt. "
Om Gud hade svarat just på detta sätt skulle kanske inte Job underkastat sig mot slutet och hyllat Guds vishet...Ja, det är förstås bara en påhittad berättelse, men även sådana borde ju ha en inre logik.
Något svar på någon teodicé är ju knappast Job. Det ser snarare ut att vara en otäck beskrivning av hur två mäktiga väsen bedriver ett sadistiskt experiment på en oskyldig människa, där dessutom ett stort antal andra lika oskyldiga människor mister livet i någon sorts "collateral damage".
Och den moraliska klyftan mellan Satan och Gud krymper här till ingenting. Eller rättare sagt, Gud ter sig om möjligt ännu värre än Satan, med tanke på de cyniska bortförklaringarna i Guds slutliga ”svar” till Job....
Det finns faktiskt en bok i Bibeln som tar upp frågan, utifrån de olyckor som drabbar en specifik man. Det är Jobs bok. Den kan läsas här.
Det är en märklig historia. Den börjar med vad som liknar en vadslagning mellan Gud och Satan. Ja, i Bibel 2000 står det inte Satan utan Anklagaren, men grundordet i texten är just Satan, med bestämd artikel. I fortsättningen kommer jag här att kalla honom just för Satan.
Gud frågar Satan om han inte har hört talas om den rättfärdige Job. Han gör alltid vad gott är, och han prisar alltid Gud. Satan svarar att Job inte har utsatts för tillräckliga prövningar. Om han bara utsätts för sådana kommer hans tro att börja vackla.
Då säger Gud att OK, låt oss testa detta. Så Satan ges rätt att döda Jobs tjänare, bekanta, boskap, och skapa den ena katastrofen efter den andra, och allt annat som inte drabbar Job direkt. Men trots detta fortsättet Job att prisa Gud.
Redan nu bör man ju notera att de människor (och boskap) som här dödas inte heller har gjort något ont. De dödas för att testa Job. De blir enbart redskap i denna test.
Sedan träffas Satan och Gud igen. Gud säger att Job fortfarande prisar Gud, och då säger Satan att det beror på att han inte drabbats själv. Så Gud går med på att Satan ska få skicka varbölder till Job, som snart täcker denne från huvud till fot. Fortfarande prisar den drabbade Gud.
Till dess att några vänner kommer på besök, Då brister allt. Job förbannar den dag han föddes, och undrar hur Gud kan utsätta honom för allt detta.
Han vänner blir bestörta och i det ena inlägget efter det andra försöker de hävda att Job måste ha begått synder av många slag, att Gud alltid är rättvis, och att man inte får angripa Gud på det sätt som Job gör,
Job svarar bestämt och fortsätter att ifrågasätta Guds handlande. Men han går också utöver sig själv, och tar upp hur väl det går för de onda. De kan behålla sina rikedomar medan de som fruktar Gud och är fattiga lever i misär.
Så då ger sig Gud till sist själv in i debatten. Han talar utifrån en stormvind. I sitt tal klandrar han i och för sig Jobs vänner för att de inte har svarat Job rätt, men hans eget svar är till och med märkligare än deras.
Det är ett ohöljt maktspråk. Vem är Job att klandra Gud, när Gud har skapat himmel och jord? Vem är Job att klandra Gud, när Gud kontrollerar allting i naturen?
Gud är vis, Gud är mäktig, Gud vet allt. Gud är stark, Job är svag, och okunnig, och alltså har Job ingen rätt att ifrågasätta makten, dvs Gud.
Då ödmjukar sig Job, han ber på det mest devota sätt om förlåtelse för att ha hädat, och ifrågasatt Gud. Han inser nu att det var fel. Säger han.
Och blir förlåten.
Det som slår en här är förstås att Gud inte svarar på en enda av Jobs förebråelser utan istället svarar genom att hävda att man inte kan kritisera den mäktigaste, och visaste kraften i universum. Job är en obetydlig skit i jämförelse med Gud - därför ska han hålla tyst.
Men... det finns något ännu värre i berättelsen. Gud talar inte endast maktspråk - han är dessutom oerhört ohederlig.
Han berättar nämligen aldrig ärligt för Job vad dennes lidande berodde på. Om han hade gjort det borde det ha låtit ungefär så här : "Jo, ser du Job, jag förstår att du är sur, men nu är det just så att jag och Satan hade en liten vadslagning – vi ville testa om du skulle förneka mig om det verkligen gällde, så jag lät honom plåga dig till max för att vi skulle kunna reda ut vem av oss som hade rätt. "
Om Gud hade svarat just på detta sätt skulle kanske inte Job underkastat sig mot slutet och hyllat Guds vishet...Ja, det är förstås bara en påhittad berättelse, men även sådana borde ju ha en inre logik.
Något svar på någon teodicé är ju knappast Job. Det ser snarare ut att vara en otäck beskrivning av hur två mäktiga väsen bedriver ett sadistiskt experiment på en oskyldig människa, där dessutom ett stort antal andra lika oskyldiga människor mister livet i någon sorts "collateral damage".
Och den moraliska klyftan mellan Satan och Gud krymper här till ingenting. Eller rättare sagt, Gud ter sig om möjligt ännu värre än Satan, med tanke på de cyniska bortförklaringarna i Guds slutliga ”svar” till Job....
Friday, May 13, 2016
Och vem var då Oden?
Soldiers of Odin verkar hålla på att avvecklas.
Gott så. De bestod av högerextremister som aggressivt patrullerade på gatan, och motiverade detta med att de ville skylla kvinnor och barn, mot våld. Det hela hade en udd riktad mot invandrare.
Men jag tänker på det där med namnet. Odin är ju det engelska namnet på guden Oden. Eller Wotan, som han kallades längre ner i Europa.
Denne gud sågs av nordmännen som någon som ledde dem på deras plundringståg i Europa.
Där inte endast plundrade de - de terroriserade städer och landsbygd, brände ner kyrkor och kloster, mördade munkar och präster, för att nu inte tala om "vanliga" människor som kom i deras väg.
Det handlade till stor del om plundring, mord, även våldtäkter. Och så förstås också en hel del "vanlig" handel... Men det sista hindrade inte att vikingarna var fruktade bland oerhört många. Det sägs ju att många i norra Europa bad : "för nordmännens raseri bevare oss milde herre Gud".
Att några högerextremister då valt att kalla sitt "medborgargarde" som påstår sig vilja upprätthålla "ordning", för just "Soldiers of Odin" är ju lite anmärkningsvärt.
Gott så. De bestod av högerextremister som aggressivt patrullerade på gatan, och motiverade detta med att de ville skylla kvinnor och barn, mot våld. Det hela hade en udd riktad mot invandrare.
Men jag tänker på det där med namnet. Odin är ju det engelska namnet på guden Oden. Eller Wotan, som han kallades längre ner i Europa.
Denne gud sågs av nordmännen som någon som ledde dem på deras plundringståg i Europa.
Där inte endast plundrade de - de terroriserade städer och landsbygd, brände ner kyrkor och kloster, mördade munkar och präster, för att nu inte tala om "vanliga" människor som kom i deras väg.
Det handlade till stor del om plundring, mord, även våldtäkter. Och så förstås också en hel del "vanlig" handel... Men det sista hindrade inte att vikingarna var fruktade bland oerhört många. Det sägs ju att många i norra Europa bad : "för nordmännens raseri bevare oss milde herre Gud".
Att några högerextremister då valt att kalla sitt "medborgargarde" som påstår sig vilja upprätthålla "ordning", för just "Soldiers of Odin" är ju lite anmärkningsvärt.
Sunday, May 8, 2016
Sekten på Dimön
Har just läst ut Sekten på Dimön av Mariette Lindstein.
Det är en både spännande och angelägen bok om en kvinna som hamnar i en destruktiv sekt, och hennes kamp för att fly ifrån den. Historien är, liksom sekten, fiktiv, men bygger ändå på en verklighet.
Författaren var nämligen själv aktiv scientolog i 25 år och lyckades själv bryta sig loss från Scientologikyrkan. Detta är naturligtvis bakgrunden till bokens handling.
Boken kan rekommenderas. Började läsa den i går kväll och blev klar i kväll. Det gick nästan inte att slita sig från den...
Det är en både spännande och angelägen bok om en kvinna som hamnar i en destruktiv sekt, och hennes kamp för att fly ifrån den. Historien är, liksom sekten, fiktiv, men bygger ändå på en verklighet.
Författaren var nämligen själv aktiv scientolog i 25 år och lyckades själv bryta sig loss från Scientologikyrkan. Detta är naturligtvis bakgrunden till bokens handling.
Boken kan rekommenderas. Började läsa den i går kväll och blev klar i kväll. Det gick nästan inte att slita sig från den...
Subscribe to:
Posts (Atom)