Jag håller på att titta lite på några av de saker som intresserade mig redan som sju-åttaåring. Som de äldsta historiska kulturerna i Mellanöstern, framförallt de i Mesopotamien.
När jag gör det kan jag inte låta bli att tänka på hur dessa idag behandlas i olika typer av New Age-fantasier, som idag är vitt spridda på nätet. Det är intressant att se hur dessa kulturer behandlas; det är också intressant att jämföra med hur Mayakulturen behandlas i New Age-sammanhang.
Det finns ett gemensamt drag i de spridda New Age-föreställningarna om sumererna och Mayakulturen. De anses båda ha suttit på djupa kunskaper om universum, solsystemet, och vår galax. Kunskaper som vida ska ha överskridit våra egna.
Samtidigt finns det också ofta en skillnad i hur de behandlas. Medan sumererna demoniseras, och anses ha styrts av onda utomjordingar, så idealiseras Mayakulturen. Den ska ha suttit på en djup kosmisk visdom, och kunnat förutse universums framtida utveckling.
När föreställningar om den (icke-existerande) planeten Nibiru blev populära för ett antal år sedan förtätades Maya- och Sumermyter i en enda föreställning. Sumerer, och babylonier, skulle ha förutsett att planeten Nibiru, som sades ha en elliptisk omloppsbana runt solen och passera solsystemet en gång varje 3.600 år, skulle komma in i solsystemet 2012, och komma närmast solen den 21 december detta år.
Detta var också datumet för mayakalenderns påstådda slut, och så var så att säga säcken hopknuten. Sumererna hade förutsett Nibirus ankomst 2012, och Mayakulturen hade förutsett tidens slut 2012. Alltså kommer katastrofala händelser att ske detta år.
Nåväl, ingetdera hände - Nibiru kom inte, och inga osedvanliga katastrofer inträffade 2012. End of story?
Nej, för New Age-fantaster ger inte upp så lätt. Ett eller annat bakslag påverkar inte deras varianter av ”alternativa fakta”.
Idag är det (exempelvis) i stora kretsar ett etablerat "alternativt" faktum att den sumeriska gudaförsamlingen Annunaki var (onda) rymdmänniskor som via sumererna spred ondskan in i vår värld. Sumererna dyrkade rymdmänniskor och var deras slavar.
På samma sätt "vet” ju många i dessa kretsar om att Mayakulturen visste att vi snart närmar oss vår galax mittplan och detta kommer att få avgörande konsekvenser för oss alla.
För att nu bara ta två "alternativa " New Age-"fakta".
Men får lust att ställa sig mitt i New Age-församlingen och stillsamt påpeka några verkliga fakta. Både sumerer och mayafolk trodde att jorden var platt, och att stjärnorna var fästa på ett valv som roterade runt jordskivan. De hade inga kunskaper om att Vintergatan var en galax, och att vi levde i den. De kände inte till några andra planeter än Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus. Och, nej, de visste ju inte heller om att Tellus-Jorden var en planet....
Vad gäller sumererna finns det inte ens en antydan i deras skrifter om att gudarna kom från andra planeter. Däremot trodde sumererna och deras efterföljare att en del av gudarna var planeter och att deras ställning på himlavalvet påverkade oss på olika sätt.
Så blev till exempel Venus i spekulationen efter ett tag lika med gudinnan Inanna/Ishtar, och hennes position på himlavalvet ansågs kunna påverka människorna på olika sätt. Detta skapade en form av paradox: å ena sidan var Innana/Ishtar en mäktig, och ja, ofta egenmäktig, gudinna, å andra kunde hennes rörelser förutses av astronomer /astrologer. På detta sätt fick vi en närmast ohållbar situation - själva tron var inbäddad i inbyggda paradoxer som inte var mindre är de som man ofta kan se i dagens "moderna" religioner.
Det kanske förresten inte är så konstigt att en del New Age-inspirerade människor idag verkar gilla Donald Trump. Trots allt var ju New Age långt före honom i att konstruera alternativa fakta och alternativa verkligheter.
Men - för att bli lite off topic - att Trump ska befria mänskligheten från Annunaki/ Illuminati/ reptilerna och/ eller "världsregeringen" är en föreställning lika delirisk som att Nibiru skulle utrota nio tiondelar av alla människor 2012. Trumpregimen är en del av den härskande klassen, och en ovanligt reaktionär sådan. Hans regim inleder inte en period av kamp mot de härskande eliterna utan fördjupar kampen mot de fattiga och förryckta i USA och resten av världen. Och mot klimatet...
Men för att gå tillbaks där jag började. New Age-fantasier om tidiga historiska (och förhistoriska) kulturer är ett intressant ämne, som jag ska försöka återkomma till...
Wednesday, February 8, 2017
Wednesday, December 14, 2016
Nyhedniskt inlägg i Luciadebatten
I Upsala Nya Tidning kan man ta del av ett inlägg av två medlemmar i Samfundet Forn Sed. Det handlar om debatten om vem som ska få vara Lucia och de påpekar helt riktigt att Luciafirandet har hedniska rötter och att nästan det enda i vårt Luciafirande som anknyter till just helgonet Lucia är själva namnet.
De inleder med att hårt ta avstånd mot den otäcka kampanj vi har sett den senaste tiden:
"I år är det särskilt otäckt hur människor har uttalat sig om ett barn, de hätska kommentarerna i olika nättrådar berör helt förståeligt många mycket djupt.
Det är osannolikt att det skulle gå att nå fram till en vettig diskussion med dem som tar på sig rätten att uttala sig på det sättet om barn, men det finns andra som kan vara öppna för resonemang."
Därefter visar de att det inte finns en "svensk" tradition runt firandet utan att det finns många traditioner, och att det är upp till var och en att välja hur hen vill fira Lucia.
Samfundet Forn Sed hette förut Sveriges Asatrosamfund, och är den största gruppen i dag som anknyter till fornnordisk religion. Den är dessutom ganska så sympatisk, man skulle kanske kunna säga "politiskt korrekt". Det finns andra grupper i Sverige som anknyter till den fornnordiska religionen som är betydligt mer tvivelaktiga, och som flirtar med rasistiska stämningar.
Det har nu aldrig Samfundet Forn Sed/Sveriges Asatrosamfund gjort, men i början av sin existens tvingades de att hårt avgränsa sig mot och ta avstånd mot just sådana grupper.
Deras artikel är klart läsvärd.
De inleder med att hårt ta avstånd mot den otäcka kampanj vi har sett den senaste tiden:
"I år är det särskilt otäckt hur människor har uttalat sig om ett barn, de hätska kommentarerna i olika nättrådar berör helt förståeligt många mycket djupt.
Det är osannolikt att det skulle gå att nå fram till en vettig diskussion med dem som tar på sig rätten att uttala sig på det sättet om barn, men det finns andra som kan vara öppna för resonemang."
Därefter visar de att det inte finns en "svensk" tradition runt firandet utan att det finns många traditioner, och att det är upp till var och en att välja hur hen vill fira Lucia.
Samfundet Forn Sed hette förut Sveriges Asatrosamfund, och är den största gruppen i dag som anknyter till fornnordisk religion. Den är dessutom ganska så sympatisk, man skulle kanske kunna säga "politiskt korrekt". Det finns andra grupper i Sverige som anknyter till den fornnordiska religionen som är betydligt mer tvivelaktiga, och som flirtar med rasistiska stämningar.
Det har nu aldrig Samfundet Forn Sed/Sveriges Asatrosamfund gjort, men i början av sin existens tvingades de att hårt avgränsa sig mot och ta avstånd mot just sådana grupper.
Deras artikel är klart läsvärd.
Saturday, November 19, 2016
Rosaleen Norton, skräckromantik och religion
Jag skrev 1998 en lic-uppsats som hette Lagen och dess profet: Aleister Crowley, thelema och satanismen. Den har utsatts för mycket kritik, både saklig och osaklig. Jag skulle skrivit den på ett helt annat sätt om jag hade skrivit den nu.
På sidan 116 hade jag några rader om den australiska ockultisten Rosaleen Norton (1917-79). Där skrev jag följande.
"Många personer som i dag kanske skulle definiera sig som satanister föredrog före 60-talet att karakterisera sig på andra sätt. Ett exempel är den australiska konstnären och ockultisten Rosaleen Norton, som offentligt förklarade sig vara 'Pan-dyrkare' i 50-talets Australien, men vars ockulta konst och diktning pekar mot en satanistisk begreppsvärld mer än något annat. I hennes konst kan man finna såväl inverterade pentagram med djävulsbilder insprängda som andra satanliknande bilder - några döpta till 'Pan'" .
Sedan följer en referens till Nevill Drurys bok "Pan´s Daughter: The Magical World of Rosaleen Norton" .
2006 var jag i ett tillstånd av panikångest och slängde de flesta av mina böcker. Detta var en av dem. Men just denna insåg jag efter några år att jag gärna skulle vilja titta på igen. Så nu har jag införskaffat ett nytt exemplar av den (dvs av versionen från 1988 i pocket 1993; det ser ut att ha kommit en utvidgad version senare).
Idag har jag läst ut den. Väl att märka läst ut den - inte läst om den... För jag inser att när jag skrev lic-uppsatsen läste jag den aldrig. Jag tittade endast på bilderna och läste små stycken här och var.
Det var nu inte så jag brukade göra då. De flesta referenser i lic-uppsatsen hade jag faktiskt läst, och ganska så noga. Men just den här hade jag nästan inte läst alls. Jag skäms lite, och undrar också varför.
Den teori om Norton som jag förde fram i uppsatsen var i och för sig inte helt orimlig. Till och med Church of Satans grundare Anton LaVey har vid något tillfälle skrivit att det innan han gjorde "satanism" till något någorlunda rumsrent fanns personer som hade sympatier med "Satan" som figur som ersatte denna med Pan. De har ju båda horn, och har båda vad man brukar kalla ett satyrliknande utseende.
Och Nortons bildspråk liknar inte något snällt New Age-igt. Pan och andra entiteter målas på ett sätt som många skulle uppfatta som mörkt, mardrömslikt. Norton förklarade sig också ha kontakt med andra entiteter än Pan - förutom en grekisk gudinna som Hekate, och egenhändiga fantasifigurer som Werplon och "the Jester", även Lilith och - Lucifer. Så associationen till satanism var inte helt tagen ur luften.
Å andra sidan relaterade jag inte den till min egen (i och för sig ganska problematiska) satanismdefinition jag använde i uppsatsen. Det räckte för mig då att se bilder på pentagram och en djävulsiiknande Pan-figur för att lansera hypotesen.
Men när jag nu läst ut boken, och dessutom inte längre är lika intresserad av frågan om vilka som kan definieras som satanister eller inte - reagerar jag lita annorlunda.
Norton hade sedan ung ett väldokumenterat intresserad av Howard Philips Lovecraft. Lovecraft hade som specialitet att med en serie av förstärkande adjektiv beskriva "onämnbara", monstruösa, "förruttnade" ohyggliga väsen. Jag minns när jag först läste Lovecraft-antologin Skräckens Labyrinter i januari 1976. Vad som slog mig med den då var att man nästan fick känslan av att han gjorde just det monstruösa, det fula, det motbjudande, - till något närmast heligt. Det var något som många av karaktärerna i hans berättelser faktiskt drogs till, längtade till.
Samma intryck får man när man ser Nortons bilder. De är skräck, men ändå förföriska. De är fula, men ändå vackra. Många av dem skulle nog leda till rena ångestattacker för kanske 90 procent av alla vuxna, om de fick se dem - i drömmen, för att inte tala om i en intensiv vision (och ännu värre hallucination) i vaket tillstånd.
Vad som gäller vuxna borde än mer gälla barn. Om jag inte läst det jag nu läst om Norton skulle jag kanske säga att jag trodde att det gällde hundra procent av alla barn. Men nu skrivs det om Norton att hon redan som barn upplevde de entiteter som hon skildrar i sina målningar och att dessa fick henne - att uppleva trygghet. Om det nu är sant, och inte en vuxen efterrationalisering från hennes sida, måste hon ha varit ett ovanligt barn.
Hon var alltså inte endast konstnär utan blev efter ett tag också "häxa" och praktiserade ockultism. Exakt vad som försiggick under ritualerna framgår inte av boken, och inte heller exakt hur hennes världbild såg ut. Men det finns ett förunderligt brev hon skrev till CS Lewis, som är återgivet i boken. Hon hade synpunkter på hans SF-trilogi, och använde sig av en svårsmält ockult terminologi som han förmodligen (lika lite som jag) förstod ett skvatt av. Han svarade tydligen aldrig. Kanske gjorde den hängivet kristne CS Lewis korstecken efter att ha läst brevet... och innan han slängde det.
Mina korta rader i lic-uppsatsen ser jag idag nog som fyrkantiga. Om hon "egentligen" dyrkade "Pan" eller "Satan" ser jag som mindre intressant. Det väsentliga är att hon på något sätt fick en inre styrka av en nattlik skuggvärld, av att tycka sig ha kontakt med (för de flesta) lätt bisarra ”mörka” väsen.
Eller som det står på sidan 112: "The vision of Rosaleen Norton is one of Night: she dislikes any of the stereotypes of beauty and finds the 'Daylight' world in general does not make good subject matter". Det är nu inte ett uttalande från någon annan om henne. Det är Rosaleen själv som skriver om sig själv - i tredje person.
Hon föddes i en höststorm den 2 oktober 1917. Enligt henne själv kan det ha varit orsaken till att hon hela sitt liv sedan drogs till mörkret.
Hon dog den 5 december 1979. Några dagar innan hon dog lär hon ha sagt. "I came into the world bravely; I´ll go out bravely".
Liksom Lovecraft fann hon uppenbarligen en trygghet i det "mörka", det "onämnbara", det som andra uppfattar som "kusligt". Och oavsett hur man ska definiera hennes säregna "religion" finns det inget som tyder på att hon i praktiken gjorde speciellt "ondskefulla" saker (om man inte räknar in att hon då och då fuskade med skademagi, förstås, men det gör i alla fall inte jag, skeptiker som jag är).
Jag har läst boken, tittat på bilderna - både de på henne och hennes konst. Jag märker att jag får sympatier för henne. Min psykodynamiska bias gör dessutom att jag tänker mig att hon hade en traumatisk barndom. I så fall hittade hon kanske en nisch där hon kunde hantera den.
Må hon vila i frid.
Avslutningsvis. Om jag hade skrivit lic-uppsatsen idag hade jag inte skrivit det stycke om henne jag inledningsvis citerade. I alla fall inte på det sättet.
På sidan 116 hade jag några rader om den australiska ockultisten Rosaleen Norton (1917-79). Där skrev jag följande.
"Många personer som i dag kanske skulle definiera sig som satanister föredrog före 60-talet att karakterisera sig på andra sätt. Ett exempel är den australiska konstnären och ockultisten Rosaleen Norton, som offentligt förklarade sig vara 'Pan-dyrkare' i 50-talets Australien, men vars ockulta konst och diktning pekar mot en satanistisk begreppsvärld mer än något annat. I hennes konst kan man finna såväl inverterade pentagram med djävulsbilder insprängda som andra satanliknande bilder - några döpta till 'Pan'" .
Sedan följer en referens till Nevill Drurys bok "Pan´s Daughter: The Magical World of Rosaleen Norton" .
2006 var jag i ett tillstånd av panikångest och slängde de flesta av mina böcker. Detta var en av dem. Men just denna insåg jag efter några år att jag gärna skulle vilja titta på igen. Så nu har jag införskaffat ett nytt exemplar av den (dvs av versionen från 1988 i pocket 1993; det ser ut att ha kommit en utvidgad version senare).
Idag har jag läst ut den. Väl att märka läst ut den - inte läst om den... För jag inser att när jag skrev lic-uppsatsen läste jag den aldrig. Jag tittade endast på bilderna och läste små stycken här och var.
Det var nu inte så jag brukade göra då. De flesta referenser i lic-uppsatsen hade jag faktiskt läst, och ganska så noga. Men just den här hade jag nästan inte läst alls. Jag skäms lite, och undrar också varför.
Den teori om Norton som jag förde fram i uppsatsen var i och för sig inte helt orimlig. Till och med Church of Satans grundare Anton LaVey har vid något tillfälle skrivit att det innan han gjorde "satanism" till något någorlunda rumsrent fanns personer som hade sympatier med "Satan" som figur som ersatte denna med Pan. De har ju båda horn, och har båda vad man brukar kalla ett satyrliknande utseende.
Och Nortons bildspråk liknar inte något snällt New Age-igt. Pan och andra entiteter målas på ett sätt som många skulle uppfatta som mörkt, mardrömslikt. Norton förklarade sig också ha kontakt med andra entiteter än Pan - förutom en grekisk gudinna som Hekate, och egenhändiga fantasifigurer som Werplon och "the Jester", även Lilith och - Lucifer. Så associationen till satanism var inte helt tagen ur luften.
Å andra sidan relaterade jag inte den till min egen (i och för sig ganska problematiska) satanismdefinition jag använde i uppsatsen. Det räckte för mig då att se bilder på pentagram och en djävulsiiknande Pan-figur för att lansera hypotesen.
Men när jag nu läst ut boken, och dessutom inte längre är lika intresserad av frågan om vilka som kan definieras som satanister eller inte - reagerar jag lita annorlunda.
Norton hade sedan ung ett väldokumenterat intresserad av Howard Philips Lovecraft. Lovecraft hade som specialitet att med en serie av förstärkande adjektiv beskriva "onämnbara", monstruösa, "förruttnade" ohyggliga väsen. Jag minns när jag först läste Lovecraft-antologin Skräckens Labyrinter i januari 1976. Vad som slog mig med den då var att man nästan fick känslan av att han gjorde just det monstruösa, det fula, det motbjudande, - till något närmast heligt. Det var något som många av karaktärerna i hans berättelser faktiskt drogs till, längtade till.
Samma intryck får man när man ser Nortons bilder. De är skräck, men ändå förföriska. De är fula, men ändå vackra. Många av dem skulle nog leda till rena ångestattacker för kanske 90 procent av alla vuxna, om de fick se dem - i drömmen, för att inte tala om i en intensiv vision (och ännu värre hallucination) i vaket tillstånd.
Vad som gäller vuxna borde än mer gälla barn. Om jag inte läst det jag nu läst om Norton skulle jag kanske säga att jag trodde att det gällde hundra procent av alla barn. Men nu skrivs det om Norton att hon redan som barn upplevde de entiteter som hon skildrar i sina målningar och att dessa fick henne - att uppleva trygghet. Om det nu är sant, och inte en vuxen efterrationalisering från hennes sida, måste hon ha varit ett ovanligt barn.
Hon var alltså inte endast konstnär utan blev efter ett tag också "häxa" och praktiserade ockultism. Exakt vad som försiggick under ritualerna framgår inte av boken, och inte heller exakt hur hennes världbild såg ut. Men det finns ett förunderligt brev hon skrev till CS Lewis, som är återgivet i boken. Hon hade synpunkter på hans SF-trilogi, och använde sig av en svårsmält ockult terminologi som han förmodligen (lika lite som jag) förstod ett skvatt av. Han svarade tydligen aldrig. Kanske gjorde den hängivet kristne CS Lewis korstecken efter att ha läst brevet... och innan han slängde det.
Mina korta rader i lic-uppsatsen ser jag idag nog som fyrkantiga. Om hon "egentligen" dyrkade "Pan" eller "Satan" ser jag som mindre intressant. Det väsentliga är att hon på något sätt fick en inre styrka av en nattlik skuggvärld, av att tycka sig ha kontakt med (för de flesta) lätt bisarra ”mörka” väsen.
Eller som det står på sidan 112: "The vision of Rosaleen Norton is one of Night: she dislikes any of the stereotypes of beauty and finds the 'Daylight' world in general does not make good subject matter". Det är nu inte ett uttalande från någon annan om henne. Det är Rosaleen själv som skriver om sig själv - i tredje person.
Hon föddes i en höststorm den 2 oktober 1917. Enligt henne själv kan det ha varit orsaken till att hon hela sitt liv sedan drogs till mörkret.
Hon dog den 5 december 1979. Några dagar innan hon dog lär hon ha sagt. "I came into the world bravely; I´ll go out bravely".
Liksom Lovecraft fann hon uppenbarligen en trygghet i det "mörka", det "onämnbara", det som andra uppfattar som "kusligt". Och oavsett hur man ska definiera hennes säregna "religion" finns det inget som tyder på att hon i praktiken gjorde speciellt "ondskefulla" saker (om man inte räknar in att hon då och då fuskade med skademagi, förstås, men det gör i alla fall inte jag, skeptiker som jag är).
Jag har läst boken, tittat på bilderna - både de på henne och hennes konst. Jag märker att jag får sympatier för henne. Min psykodynamiska bias gör dessutom att jag tänker mig att hon hade en traumatisk barndom. I så fall hittade hon kanske en nisch där hon kunde hantera den.
Må hon vila i frid.
Avslutningsvis. Om jag hade skrivit lic-uppsatsen idag hade jag inte skrivit det stycke om henne jag inledningsvis citerade. I alla fall inte på det sättet.
Monday, October 31, 2016
Mänskligt om satanism
Ett annat "klassiskt" program om satanism var detta, som sändes den 27 januari 1997 - i serien Mänskligt som gick i TV 3.
Jag var med i programmet och kom med en kort kommentar 15.14 - 16.07.
Det är intressant att se sådana inslag så här långt senare. I efterhand har det talats om den tiden som en period av "satanistpanik" men som framgår av programmet var det inte en irrationell skräck som byggde på rena fantasier. Den byggde ofta på konkreta händelser - även helt entydigt bevisade sådana.
Jag var med i programmet och kom med en kort kommentar 15.14 - 16.07.
Det är intressant att se sådana inslag så här långt senare. I efterhand har det talats om den tiden som en period av "satanistpanik" men som framgår av programmet var det inte en irrationell skräck som byggde på rena fantasier. Den byggde ofta på konkreta händelser - även helt entydigt bevisade sådana.
Saturday, October 29, 2016
När jag intervjuades i Taxi om satanism
En dag i mars 1996 kontaktades jag av SVT. Det var från programmet Taxi som ville intervjua mig i ett program om satanism. Jag tackade ja, och intervjuades sedan där, av Lotta Bromé. Programmet sändes den 4 april 1996.
Det kom att bli den första gången som jag intervjuades i media om det ämnet. Det kom sammanlagt att bli kanske sex intervjuer i TV, och kanske sex i radio.
Bakgrunden var att jag höll på att skriva en lic-uppsats om det ämnet. Den lades slutligen fram, och godkändes, den 24 april 1998.
På sätt och vis var jag då under en kort period lite av en offentlig person. Det hände att folk hälsade på gatan och frågade om det var jag som de hade sett i TV.
Det ledde också till att jag blev angripen lite här och där. På nätet finns fortfarande en del av dessa angrepp kvar, bland annat en absurd tråd på Flashback, där jag tillskrivs både åsikter som jag inte har, karaktärsegenskaper som jag hoppas att jag inte har, och rent ihopfantiserade handlingar - och grovt förvrängda uttalanden.
Däremot blev jag aldrig hotad av satanister, vilket jag faktiskt hade befarat att jag skulle bli. Det närmaste detta som jag "drabbades" av var ett konstigt mail någon vecka efter att min lic-uppsats hade godkänts - från någon som kallade sig Belial, som sade att ett antal namngivna demoner skulle attackera och döda mig. När jag googlade på namnen visade det sig att de var demoner som endast förekom i rollspel, så jag antog att jag ofrivilligt hade blivit en del av ett sådant.
Det kunde knappast ses som ett hot, och jag skrev ett skämtsamt svar till Belial, där jag tackade för upplysningen. Hen hörde sedan aldrig av sig.
Programmet ifråga ligger numera på You Tube i två versioner. Det är värt att se - det tar upp saker som för det mesta är bortglömt idag.
Det kan ses i sin helhet här.
Nu finns det i denna You Tube-version ett störande biljud, som kan vara lite irriterande. På You Tube finns samma program utan biljud, men uppdelat i tre delar. Här kan man se första , andra och tredje delen.
Om någon till äventyrs, utan biljud, bara vill kolla in hur just jag gör bort mig (?) kan hen gå till del två i den uppdelade versionen och lyssna från 0.32 till 3.46.
Den som föredrar en version av hur jag gör bort mig med biljud kan ju se på versionen där programmet sänds i sin helhet, mellan 10.50 och 14.05.
En person som verkar tyckt att jag just gjorde bort mig skrev förresten så här i en kommentar på bloggen Jag vill vara farlig:
"Erik Rodenborg gjorde bort sig inför hela svenska folket i programmet Taxi i Sveriges television. Uppträdde där som en konspirationshysterisk mupp som inte ens kunde uttala Aleister Crowleys namn rätt."
Jag fick, som ni kan se, in ett svar på kommentaren, men brydde mig inte om att kommentera just dess korta "recension" av vad jag sa i Taxi.
Det kom att bli den första gången som jag intervjuades i media om det ämnet. Det kom sammanlagt att bli kanske sex intervjuer i TV, och kanske sex i radio.
Bakgrunden var att jag höll på att skriva en lic-uppsats om det ämnet. Den lades slutligen fram, och godkändes, den 24 april 1998.
På sätt och vis var jag då under en kort period lite av en offentlig person. Det hände att folk hälsade på gatan och frågade om det var jag som de hade sett i TV.
Det ledde också till att jag blev angripen lite här och där. På nätet finns fortfarande en del av dessa angrepp kvar, bland annat en absurd tråd på Flashback, där jag tillskrivs både åsikter som jag inte har, karaktärsegenskaper som jag hoppas att jag inte har, och rent ihopfantiserade handlingar - och grovt förvrängda uttalanden.
Däremot blev jag aldrig hotad av satanister, vilket jag faktiskt hade befarat att jag skulle bli. Det närmaste detta som jag "drabbades" av var ett konstigt mail någon vecka efter att min lic-uppsats hade godkänts - från någon som kallade sig Belial, som sade att ett antal namngivna demoner skulle attackera och döda mig. När jag googlade på namnen visade det sig att de var demoner som endast förekom i rollspel, så jag antog att jag ofrivilligt hade blivit en del av ett sådant.
Det kunde knappast ses som ett hot, och jag skrev ett skämtsamt svar till Belial, där jag tackade för upplysningen. Hen hörde sedan aldrig av sig.
Programmet ifråga ligger numera på You Tube i två versioner. Det är värt att se - det tar upp saker som för det mesta är bortglömt idag.
Det kan ses i sin helhet här.
Nu finns det i denna You Tube-version ett störande biljud, som kan vara lite irriterande. På You Tube finns samma program utan biljud, men uppdelat i tre delar. Här kan man se första , andra och tredje delen.
Om någon till äventyrs, utan biljud, bara vill kolla in hur just jag gör bort mig (?) kan hen gå till del två i den uppdelade versionen och lyssna från 0.32 till 3.46.
Den som föredrar en version av hur jag gör bort mig med biljud kan ju se på versionen där programmet sänds i sin helhet, mellan 10.50 och 14.05.
En person som verkar tyckt att jag just gjorde bort mig skrev förresten så här i en kommentar på bloggen Jag vill vara farlig:
"Erik Rodenborg gjorde bort sig inför hela svenska folket i programmet Taxi i Sveriges television. Uppträdde där som en konspirationshysterisk mupp som inte ens kunde uttala Aleister Crowleys namn rätt."
Jag fick, som ni kan se, in ett svar på kommentaren, men brydde mig inte om att kommentera just dess korta "recension" av vad jag sa i Taxi.
Saturday, October 8, 2016
Ellen Key, Kata Dalström - och Annie Besant
Om lite mer än en vecka ska jag till ett seminarium som ska handla om hur Ellen Key påverkades av Annie Besant. Eller så har jag fattat det.
Ellen Key sägs ofta ha varit buddhistiskt influerad, men om jag går efter lite förhandsskvaller om seminariet ska hon egentligen ha varit influerad av just Annie Besant.
Det förvånar mig inte. För några år sedan upptäckte jag nämligen att precis samma sak gällde Kata Dalström. Hon satt i ledningen för Sveriges kommunistiska parti och kom under attack 1923 för sina "religiösa avvikelser". Dessa brukar ofta uppfattas som buddhistiska men om man läser Katas egen pamflett i frågan inser man att det som verkligen influerade henne var Annie Besants variant av teosofi.
Nu ligger teosofin sakligt sett närmare hinduismen än buddhismen så egentligen är det nog fel att tala om buddhism i sammanhanget. Det ska bli spännande att se vad som sägs om Ellen Key.
Annie Besant tillhör mina favoriter bland ledarna för religiösa rörelser. Jag vet inte exakt varför hon gör det, men faktum är att jag till och med drömde om henne för ungefär ett och ett halvt år sedan. Jag drömde att hon dök upp och förklarade att hon efter sin död blivit en del av ett hemligt "syskonskap" som man kunde få kontakt med.
Egentligen talade hon själv, i slutet av 1800- och början av 1900-talet, i anslutning till Madame Blavatsky, om ett hemlig "brödraskap", men i drömmen var hon ju själv en del av ett sådant, och då är det lämpligare att tala om "syskonskap". Och drömmen, nej, jag tror tyvärr inte att det var en sanndröm, men hoppas kan man ju alltid....
Besants betydelse ligger till stor del i att hon lyckades göra teosofin mindre sekteristisk, och kunde integrera den bättre i den tidens motsvarigheter till New Age-miljöer. På så sätt har den del av teosofin som hon mer eller mindre formade, som brukar kallas TS Adyar, blivit mer öppen, och odogmatisk, än sina rivaler. Man kan jämföra med de främsta konkurrenterna i TS Pasadena, som idag ser ut som en stelnad sekt, vars publikationer ter sig betydligt mer verklighetsfrämmande än TS Adyars. I alla fall i mina ögon.
I detta arbete samarbetade hon nära med en viss Charles Webster Leadbeater, som dock, i motsats till Besant, verkar ha varit ganska så osympatisk som person. För att nu uttrycka det lite försiktigt.
Men denna ledarduo lyckades efter ett tag ändå tona ner några av de för den breda ockulta miljön mer osmältbara delarna av Blavatskys lära, som dess stenhårda fördömande av spiritismen. De bedrev dessutom en sorts "entrism" i katolska utbrytargrupper, och fick på så sätt under en lång tid en dominerande ställning i den märkliga "liberalkatolska " rörelsen. De (eller i alla fall Besant) lyckades också hantera TA Adyars största kris - brytningen med Krishnamurti - så smidigt att det inte krossade organisationen, trots att risken för det ett tag nog var ganska stor...
Själv vill jag säga, inte att jag "tror" på Annie Besant, men att mycket av det hon skriver är så sympatiskt att jag faktiskt skulle vilja tro på det. Men min skepticism är så stor att jag aldrig lyckats förvandla denna önskan till en riktig tro... Om nu mot förmodan den märkliga drömmen var en sanndröm i alla fall, kan man ju hoppas att det Stora Syskonskapet kan bota mig från denna irriterade skepsis. ;-)
Men sånt händer ju aldrig mig. Därför har jag - på gott och ont - aldrig lyckats gå med i någon spännande sekt, utan endast ständigt ställt samma tröttande fråga: Hur vet de det? Och på den frågan brukar det aldrig finnas några övertygande svar.
Annie Besant
Ellen Key sägs ofta ha varit buddhistiskt influerad, men om jag går efter lite förhandsskvaller om seminariet ska hon egentligen ha varit influerad av just Annie Besant.
Det förvånar mig inte. För några år sedan upptäckte jag nämligen att precis samma sak gällde Kata Dalström. Hon satt i ledningen för Sveriges kommunistiska parti och kom under attack 1923 för sina "religiösa avvikelser". Dessa brukar ofta uppfattas som buddhistiska men om man läser Katas egen pamflett i frågan inser man att det som verkligen influerade henne var Annie Besants variant av teosofi.
Nu ligger teosofin sakligt sett närmare hinduismen än buddhismen så egentligen är det nog fel att tala om buddhism i sammanhanget. Det ska bli spännande att se vad som sägs om Ellen Key.
Annie Besant tillhör mina favoriter bland ledarna för religiösa rörelser. Jag vet inte exakt varför hon gör det, men faktum är att jag till och med drömde om henne för ungefär ett och ett halvt år sedan. Jag drömde att hon dök upp och förklarade att hon efter sin död blivit en del av ett hemligt "syskonskap" som man kunde få kontakt med.
Egentligen talade hon själv, i slutet av 1800- och början av 1900-talet, i anslutning till Madame Blavatsky, om ett hemlig "brödraskap", men i drömmen var hon ju själv en del av ett sådant, och då är det lämpligare att tala om "syskonskap". Och drömmen, nej, jag tror tyvärr inte att det var en sanndröm, men hoppas kan man ju alltid....
Besants betydelse ligger till stor del i att hon lyckades göra teosofin mindre sekteristisk, och kunde integrera den bättre i den tidens motsvarigheter till New Age-miljöer. På så sätt har den del av teosofin som hon mer eller mindre formade, som brukar kallas TS Adyar, blivit mer öppen, och odogmatisk, än sina rivaler. Man kan jämföra med de främsta konkurrenterna i TS Pasadena, som idag ser ut som en stelnad sekt, vars publikationer ter sig betydligt mer verklighetsfrämmande än TS Adyars. I alla fall i mina ögon.
I detta arbete samarbetade hon nära med en viss Charles Webster Leadbeater, som dock, i motsats till Besant, verkar ha varit ganska så osympatisk som person. För att nu uttrycka det lite försiktigt.
Men denna ledarduo lyckades efter ett tag ändå tona ner några av de för den breda ockulta miljön mer osmältbara delarna av Blavatskys lära, som dess stenhårda fördömande av spiritismen. De bedrev dessutom en sorts "entrism" i katolska utbrytargrupper, och fick på så sätt under en lång tid en dominerande ställning i den märkliga "liberalkatolska " rörelsen. De (eller i alla fall Besant) lyckades också hantera TA Adyars största kris - brytningen med Krishnamurti - så smidigt att det inte krossade organisationen, trots att risken för det ett tag nog var ganska stor...
Själv vill jag säga, inte att jag "tror" på Annie Besant, men att mycket av det hon skriver är så sympatiskt att jag faktiskt skulle vilja tro på det. Men min skepticism är så stor att jag aldrig lyckats förvandla denna önskan till en riktig tro... Om nu mot förmodan den märkliga drömmen var en sanndröm i alla fall, kan man ju hoppas att det Stora Syskonskapet kan bota mig från denna irriterade skepsis. ;-)
Men sånt händer ju aldrig mig. Därför har jag - på gott och ont - aldrig lyckats gå med i någon spännande sekt, utan endast ständigt ställt samma tröttande fråga: Hur vet de det? Och på den frågan brukar det aldrig finnas några övertygande svar.
Annie Besant
Monday, August 29, 2016
På vilket sätt är Gud god?
Frågan kan verka konstig. Men den aktualiserades för mig en gång när jag läste en bok av en kristen fundamentalist. På ett ställe försökte han bemöta en invändning mot kristendomen. Nämligen - hur kan Gud vara god, när han tillskrivs så många grymma handlingar och uttalanden, framförallt i Gamla Testamentet. (Egentligen borde jag ha kallat Gud för "hen" och inte "han", men eftersom jag refererar en /patriarkal/ fundamentalist gör jag det inte just i denna mening).
Han svarade så här. Ingen har rätt att säga att Gud inte är god p.g.a. det Gud gör. Eftersom allt Gud gör är definitionsmässigt gott. Guds godhet behöver inte vara godhet utifrån våra ofullständiga mänskliga åsikter. Att Gud är god behöver inte ha ett skvatt med godhet att göra som vi vanliga dödliga definierar begreppet. Gud är god enligt sina egna definitioner.
Det kan te sig logiskt (om än lite kusligt) men det skapar genast ett avgörande problem. För när fundamentalisterna försöker rekrytera säger de ju inte så. Av förklarliga skäl, för det skulle ju inte bli så framgångsrikt. Då säger de inte att Gud inte är god enligt några mänskliga begrepp, för vem skulle då vilja eller våga tro på hen? Om Gud är god enligt kriterier som helt kan skilja sig från de mänskliga är påståendet att hen är god på gränsen till meningslöst.
När en fundamentalist försöker övertyga människor om att de bör tro på Gud eftersom Gud är god är det underförstått tal om godhet i vanlig mänsklig mening. När de sedan hamnar i trångmål kan de plötsligt låta som mannen jag refererade.
Frågan är ju om "godhet" är en oberoende kvalitet eller om det är något som alltid definieras som det Gud är. I det första fallet finns en måttskala utanför Gud, i det andra är det hela tiden Gud som bestämmer - inte endast vad som händer och sker utan även vad som är gott eller ont.
En religion som helt klart står för det första alternativet är buddhismen. Det finns en missuppfattning i väst att buddhismen skulle vara ateistisk. Det är den inte alls. Den är snarare polyteistisk. Men gudarna är inte centrala. Det finns många gudar men de är placerade där de är av karmalagen. De har inte alltid varit gudar, och kommer inte alltid att vara gudar. De blir gudar p.g.a bra karma, och när karman är utbränd kommer de inte att vara gudar längre.
Det hela förutsätter en etisk verklighet som inte bestäms av några gudar. I buddhismen är inte karmalagen instiftad av någon gud. Det är närmast att jämföra med en naturlag. Eller rättare sagt, mer än en naturlag - en logisk nödvändighet. Den bara finns där. Den är på sätt och vis grunden, det axiom av vilket allt annat är beroende.
Buddhismen skulle kanske vara än mer intressant om den hade föreställningen att även gudar kan bryta mot karmalagen och sedan straffas för detta i nästa liv. Men det verkar den inte ha. De enda som har en fri vilja att välja mellan gott och ont i buddhismen ser ut att vara människorna. Därför är det så vitt jag vet endast människor som direkt kan nå Nirvana. En gud måste först bli människa igen för att kunna nå dit. En Buddha är på alla sätt vida överlägsen en gud.
Detta gäller i alla fall definitivt Theravada, den "ursprungliga" buddhismen. Det är möjligt att i det i några av de andra systemen har utvecklats antydningar till något annat.
Men jag är imponerad av buddhismens syn. Karmalagen - som bygger på grundläggande principer om gott och ont - är inte skapad. Den finns alltid som en lag, i vårt universum och i alla tänkbara universum. Ingen gud kan ändra på detta. Gudarna i sig skapas av karmalagen. Den är det ytterst fundamentala, oberoende av tid, rum, eller av gudars vilja.
Filosofiskt är detta mycket mer tilltalande, och mer sofistikerat, än den ovan nämnda fundamentalistens nästan patetiska försök att hävda att allt Gud gör är gott, eftersom godhet endast definieras av vad Gud vill att det ska vara.
Han svarade så här. Ingen har rätt att säga att Gud inte är god p.g.a. det Gud gör. Eftersom allt Gud gör är definitionsmässigt gott. Guds godhet behöver inte vara godhet utifrån våra ofullständiga mänskliga åsikter. Att Gud är god behöver inte ha ett skvatt med godhet att göra som vi vanliga dödliga definierar begreppet. Gud är god enligt sina egna definitioner.
Det kan te sig logiskt (om än lite kusligt) men det skapar genast ett avgörande problem. För när fundamentalisterna försöker rekrytera säger de ju inte så. Av förklarliga skäl, för det skulle ju inte bli så framgångsrikt. Då säger de inte att Gud inte är god enligt några mänskliga begrepp, för vem skulle då vilja eller våga tro på hen? Om Gud är god enligt kriterier som helt kan skilja sig från de mänskliga är påståendet att hen är god på gränsen till meningslöst.
När en fundamentalist försöker övertyga människor om att de bör tro på Gud eftersom Gud är god är det underförstått tal om godhet i vanlig mänsklig mening. När de sedan hamnar i trångmål kan de plötsligt låta som mannen jag refererade.
Frågan är ju om "godhet" är en oberoende kvalitet eller om det är något som alltid definieras som det Gud är. I det första fallet finns en måttskala utanför Gud, i det andra är det hela tiden Gud som bestämmer - inte endast vad som händer och sker utan även vad som är gott eller ont.
En religion som helt klart står för det första alternativet är buddhismen. Det finns en missuppfattning i väst att buddhismen skulle vara ateistisk. Det är den inte alls. Den är snarare polyteistisk. Men gudarna är inte centrala. Det finns många gudar men de är placerade där de är av karmalagen. De har inte alltid varit gudar, och kommer inte alltid att vara gudar. De blir gudar p.g.a bra karma, och när karman är utbränd kommer de inte att vara gudar längre.
Det hela förutsätter en etisk verklighet som inte bestäms av några gudar. I buddhismen är inte karmalagen instiftad av någon gud. Det är närmast att jämföra med en naturlag. Eller rättare sagt, mer än en naturlag - en logisk nödvändighet. Den bara finns där. Den är på sätt och vis grunden, det axiom av vilket allt annat är beroende.
Buddhismen skulle kanske vara än mer intressant om den hade föreställningen att även gudar kan bryta mot karmalagen och sedan straffas för detta i nästa liv. Men det verkar den inte ha. De enda som har en fri vilja att välja mellan gott och ont i buddhismen ser ut att vara människorna. Därför är det så vitt jag vet endast människor som direkt kan nå Nirvana. En gud måste först bli människa igen för att kunna nå dit. En Buddha är på alla sätt vida överlägsen en gud.
Detta gäller i alla fall definitivt Theravada, den "ursprungliga" buddhismen. Det är möjligt att i det i några av de andra systemen har utvecklats antydningar till något annat.
Men jag är imponerad av buddhismens syn. Karmalagen - som bygger på grundläggande principer om gott och ont - är inte skapad. Den finns alltid som en lag, i vårt universum och i alla tänkbara universum. Ingen gud kan ändra på detta. Gudarna i sig skapas av karmalagen. Den är det ytterst fundamentala, oberoende av tid, rum, eller av gudars vilja.
Filosofiskt är detta mycket mer tilltalande, och mer sofistikerat, än den ovan nämnda fundamentalistens nästan patetiska försök att hävda att allt Gud gör är gott, eftersom godhet endast definieras av vad Gud vill att det ska vara.
Sunday, August 28, 2016
Sekten som återuppstod
Jag har just läst ut en spännande bok.
Jag läser inte så snabbt numera, eftersom jag fortfarande inte har vågat operera mina nedfallande ögonlock.... men efter någon vecka var jag klar med Mariette Lindsteins Sekten som återuppstod.
Det är en uppföljare till Sekten på Dimön - som jag skrev om här.
Dessa två romaner handlar alltså om en auktoritär sekt, ViaTerra, som huvudpersonen dras in i, och sedan får kämpa för att lämna. De har ett viktigt budskap, de är spännande, och de är välskrivna.
Och, ja, Lindstein har själv varit scientolog, och lyckades efter många år bryta med den sekten. Vilket förstås gör böckerna extra intressanta.
Men åter till handlingen. När den första boken är slut, är sektledaren Franz Oswald gripen, och man tror att sekten är krossad. Men från fängelset planerar han sin, och sektens, återkomst....
När han kommer ut har redan ViaTerra återuppstått, men Oswald vill uppnå en annan sak också. Han vill krossa den kvinnliga huvudperson som fick honom på fall. Det blir inledningen till en dramatisk strid.
Läs gärna boken (eller båda böckerna, om ni inte läst den första). Den är alltså spännande, och lär oss dessutom en del om sektmentalitet, och destruktiva övermänniskodrömmar.
Jag läser inte så snabbt numera, eftersom jag fortfarande inte har vågat operera mina nedfallande ögonlock.... men efter någon vecka var jag klar med Mariette Lindsteins Sekten som återuppstod.
Det är en uppföljare till Sekten på Dimön - som jag skrev om här.
Dessa två romaner handlar alltså om en auktoritär sekt, ViaTerra, som huvudpersonen dras in i, och sedan får kämpa för att lämna. De har ett viktigt budskap, de är spännande, och de är välskrivna.
Och, ja, Lindstein har själv varit scientolog, och lyckades efter många år bryta med den sekten. Vilket förstås gör böckerna extra intressanta.
Men åter till handlingen. När den första boken är slut, är sektledaren Franz Oswald gripen, och man tror att sekten är krossad. Men från fängelset planerar han sin, och sektens, återkomst....
När han kommer ut har redan ViaTerra återuppstått, men Oswald vill uppnå en annan sak också. Han vill krossa den kvinnliga huvudperson som fick honom på fall. Det blir inledningen till en dramatisk strid.
Läs gärna boken (eller båda böckerna, om ni inte läst den första). Den är alltså spännande, och lär oss dessutom en del om sektmentalitet, och destruktiva övermänniskodrömmar.
Sunday, July 17, 2016
Mormonkyrkan, republikanerna och Donald Trump
Båda de stora partierna i USA är i kris. De två partier som under mer än hundra år administrerat den amerikanska kapitalistiska staten kommer knappast att bli desamma efter detta år.
Det som händer i det demokratiska partiet är förstås det viktigaste. Bernie Sanders sensationella framgångar har helt förändrat styrkeförhållandena i detta parti, och öppnat vägen för en för USA helt unik vänsterströmning.
Men även det som händer i det andra stora partiet är intressant. Republikanerna har länge varit ett stabilt konservativt parti för en del av den härskande klassen, och på det sättet både "pålitligt" och förutsägbart. Nu har den obildade, narcissistiske, oborstade högerpopulisten Donad Trump de facto segrat i kampen om vem som ska bli det republikanska partiets kandidat.
Detta har sänt chockvågor genom partiet. Många som traditionellt stött republikanerna är chockade och skakade.
Ingenstans tycks denna stämning var starkare än i Utah. Utah är, förstås, fortfarande mormonterritorium, och där har motståndet mot Trump varit som starkast. De republikanska mormonerna är minst lika konservativa som andra republikaner, men det finns dessutom något i Mormonkyrkans ställning som (tidigare ganska så utsatt) minoritetsreligion som gör att mormoner har mycket svårt att svälja en högerpopulistisk demagog, som vädjar till fördomar och människors sämsta sidor.
Dessutom står Trumps vulgära stil, liksom hans skamlösa och nonchalanta ohederlighet, i flagrant motsättning mot många mormoners försiktigt moraliserande syn på världen.
I denna artikel från Salt Lake Tribune kan man få en bild av hur Utahs republikanska delegater ser på Trump. Den är på många sätt intressant...
Det som händer i det demokratiska partiet är förstås det viktigaste. Bernie Sanders sensationella framgångar har helt förändrat styrkeförhållandena i detta parti, och öppnat vägen för en för USA helt unik vänsterströmning.
Men även det som händer i det andra stora partiet är intressant. Republikanerna har länge varit ett stabilt konservativt parti för en del av den härskande klassen, och på det sättet både "pålitligt" och förutsägbart. Nu har den obildade, narcissistiske, oborstade högerpopulisten Donad Trump de facto segrat i kampen om vem som ska bli det republikanska partiets kandidat.
Detta har sänt chockvågor genom partiet. Många som traditionellt stött republikanerna är chockade och skakade.
Ingenstans tycks denna stämning var starkare än i Utah. Utah är, förstås, fortfarande mormonterritorium, och där har motståndet mot Trump varit som starkast. De republikanska mormonerna är minst lika konservativa som andra republikaner, men det finns dessutom något i Mormonkyrkans ställning som (tidigare ganska så utsatt) minoritetsreligion som gör att mormoner har mycket svårt att svälja en högerpopulistisk demagog, som vädjar till fördomar och människors sämsta sidor.
Dessutom står Trumps vulgära stil, liksom hans skamlösa och nonchalanta ohederlighet, i flagrant motsättning mot många mormoners försiktigt moraliserande syn på världen.
I denna artikel från Salt Lake Tribune kan man få en bild av hur Utahs republikanska delegater ser på Trump. Den är på många sätt intressant...
Friday, July 8, 2016
Men tänk om katarerna hade rätt?
Våren 1986 skrev jag en b-uppsats i religionshistoria om katarer och valdenser. De var två kätterier som bekämpades av inkvisitionen under medeltiden. Katarerna krossades, men valdenserna finns kvar än idag.
De jag var mest intresserade av då var dock katarerna. Deras lära motsvarade ganska bra min upplevelse av världen.
Nu minns jag inte allt, efter att ha avslutat uppsatsen lämnade jag ämnet och övergick till att studera förpatriarkala samhällen. Men jag minns väl huvuddragen.
Katarerna kallas ibland gnostiker, men det är missvisande. Gnostikerna hade en oerhört komplicerad lära, som skulle vara förståelig endast för invigda. De enda gnostiker som överlevde inkvisitionen var mandéerna, som idag flyr hals över huvud från Irak för att komma undan IS (IS inställning är anmärkningsvärd, för de första muslimerna godtog mandéerna som en tillåten "bokreligion").
Katarernas lära var mycket enklare - den riktade sig till alla, inte endast en liten grupp invigda.
Men en sak förenade katarer och gnostiker. Det var tron att den gud som styr världen är ond. Han (hen?) kallades för "demiurgen" och inte endast styrde utan hade även skapat den materiella världen. Denna åsikt brukar i sammanhanget kallas "dualistisk".
På så sätt skiljer sig katarer och gnostiker från även de kristna som hårdast betonar att Satan styr världen. För dessa menar ändå att Gud har skapat den, även om Satan styr den just nu.
Men för katarer och gnostiker var skaparguden och Satan i princip samma sak. Världen är ond, vilket lätt kunde visas genom att peka på naturen. Är inte lidande och ondska inbyggt i dess grundstruktur? Djuren äter varandra. Lidande är inte endast resultatet av ett "syndafall" utan är inbyggt i själva tillvaron.
Är då allt hopp ute? Nej, enligt katarer och andra dualister finns det en annan Gud, utanför vårt universum, som kunde frälsa oss som är fångade i detta. Det var denna Gud som katarerna ansåg sig ha kontakt med. Denne Gud hade enligt katarerna inte skapat den mänskliga materiella kroppen, men däremot själen, en åsikt de delade med de flesta dualister. Själen var fången i den onde demiurgens materiella fängelse.
De blev ganska framgångsrika, och fick ett oerhört stort inflyttade i Sydfrankrike. Det krävdes invasioner och en mer än hundraårig förföljelse för att utrota dem.
De hade dock sitt ursprung (eller i alla fall sin motsvarighet) längre österut, på Balkan. Där fanns bogomilerna, som också utrotades efter ett tag. De ansågs blivit ovanligt starka i Bosnien, och en del hävdar att den bosniska kyrkan under medeltiden i sin helhet blev bogomilisk.
Inkvisitionen lyckades enligt denna åsikt inte utrota dem i Bosnien, de härdade ut tills turkarna kom dit, då de konverterade till islam. De bosniska muslimerna var alltså ex-bogomiler, så när Ratko Mladic och hans anhang försökte utrota dem var det i så fall på sätt och vis en fortsättning av inkvisitionens verk. Troligen var det delvis mitt tidigare intresse för bogomiler och katarer som fick mig att så hårt engagera mig för Bosnien i början och mitten av 90-talet...
Att katarer och andra dualister förintades skulle kunna ses som en logisk följd av deras egen teologi. Om den Gud som skapat denna värld verkligen är ond, är det ju logiskt att de som motarbetar denne inte överlever speciellt länge!
En annan aspekt av deras lära var att de menade att den gud som beskrivs i Gamla Testamentet var samma gud som den de själva ansåg vara ond (eller för de mer modesta, ofullkomlig). En åsikt som var och en som plågar sig igenom Josuas bok torde kunna ha vissa sympatier med. Jahve var alltså identisk med demiurgen.
Man kan tycka att detta är en lära för bindgalna fanatiker som inte skulle kunna få speciellt mycket stöd. Det märkliga var att de ändå under över 100 år verkar ha varåt en majoritetsreligion i dåvarande Languedoc i Sydfrankrike, och möjligen också i Bosnien,
Dessutom blev de gnostiska manikéerna statsreligion i Uigurriket, innan de krossades av mongolinvasionerna.
Den enda organiserade del av de som ansåg att skaparguden var ond som överlevde var mandéerna, som dock skilde sig från de andra dualisterna. Detta genom att de inte anser sig vara kristna. Mandéerna förkastar Jesus, medan både de andra gnostikerna, och katarerna, ansåg att Jesus var sänd av den goda guden utanför universum för att frälsa oss från skaparguden.
Nåväl, när jag skrev min b-uppsats 1986 var mitt intresse för katarer och andra dualister lite mer än akademiskt. Jag tyckte nog innerst inne att de verkade ha rätt.. All min erfarenhet av denna värld tyckte jag talade för att så var fallet.
Redan i mitten av 1986 började jag lämna dessa funderingar, Men vid närmare eftertanke ter de sig ändå nte helt ologiska...
Med tanke på hur tillvaron ser ut....
Det är i alla fall mycket mer logiskt än att tänka sig en värld som styrs av en god, allsmäktig gud.
De jag var mest intresserade av då var dock katarerna. Deras lära motsvarade ganska bra min upplevelse av världen.
Nu minns jag inte allt, efter att ha avslutat uppsatsen lämnade jag ämnet och övergick till att studera förpatriarkala samhällen. Men jag minns väl huvuddragen.
Katarerna kallas ibland gnostiker, men det är missvisande. Gnostikerna hade en oerhört komplicerad lära, som skulle vara förståelig endast för invigda. De enda gnostiker som överlevde inkvisitionen var mandéerna, som idag flyr hals över huvud från Irak för att komma undan IS (IS inställning är anmärkningsvärd, för de första muslimerna godtog mandéerna som en tillåten "bokreligion").
Katarernas lära var mycket enklare - den riktade sig till alla, inte endast en liten grupp invigda.
Men en sak förenade katarer och gnostiker. Det var tron att den gud som styr världen är ond. Han (hen?) kallades för "demiurgen" och inte endast styrde utan hade även skapat den materiella världen. Denna åsikt brukar i sammanhanget kallas "dualistisk".
På så sätt skiljer sig katarer och gnostiker från även de kristna som hårdast betonar att Satan styr världen. För dessa menar ändå att Gud har skapat den, även om Satan styr den just nu.
Men för katarer och gnostiker var skaparguden och Satan i princip samma sak. Världen är ond, vilket lätt kunde visas genom att peka på naturen. Är inte lidande och ondska inbyggt i dess grundstruktur? Djuren äter varandra. Lidande är inte endast resultatet av ett "syndafall" utan är inbyggt i själva tillvaron.
Är då allt hopp ute? Nej, enligt katarer och andra dualister finns det en annan Gud, utanför vårt universum, som kunde frälsa oss som är fångade i detta. Det var denna Gud som katarerna ansåg sig ha kontakt med. Denne Gud hade enligt katarerna inte skapat den mänskliga materiella kroppen, men däremot själen, en åsikt de delade med de flesta dualister. Själen var fången i den onde demiurgens materiella fängelse.
De blev ganska framgångsrika, och fick ett oerhört stort inflyttade i Sydfrankrike. Det krävdes invasioner och en mer än hundraårig förföljelse för att utrota dem.
De hade dock sitt ursprung (eller i alla fall sin motsvarighet) längre österut, på Balkan. Där fanns bogomilerna, som också utrotades efter ett tag. De ansågs blivit ovanligt starka i Bosnien, och en del hävdar att den bosniska kyrkan under medeltiden i sin helhet blev bogomilisk.
Inkvisitionen lyckades enligt denna åsikt inte utrota dem i Bosnien, de härdade ut tills turkarna kom dit, då de konverterade till islam. De bosniska muslimerna var alltså ex-bogomiler, så när Ratko Mladic och hans anhang försökte utrota dem var det i så fall på sätt och vis en fortsättning av inkvisitionens verk. Troligen var det delvis mitt tidigare intresse för bogomiler och katarer som fick mig att så hårt engagera mig för Bosnien i början och mitten av 90-talet...
Att katarer och andra dualister förintades skulle kunna ses som en logisk följd av deras egen teologi. Om den Gud som skapat denna värld verkligen är ond, är det ju logiskt att de som motarbetar denne inte överlever speciellt länge!
En annan aspekt av deras lära var att de menade att den gud som beskrivs i Gamla Testamentet var samma gud som den de själva ansåg vara ond (eller för de mer modesta, ofullkomlig). En åsikt som var och en som plågar sig igenom Josuas bok torde kunna ha vissa sympatier med. Jahve var alltså identisk med demiurgen.
Man kan tycka att detta är en lära för bindgalna fanatiker som inte skulle kunna få speciellt mycket stöd. Det märkliga var att de ändå under över 100 år verkar ha varåt en majoritetsreligion i dåvarande Languedoc i Sydfrankrike, och möjligen också i Bosnien,
Dessutom blev de gnostiska manikéerna statsreligion i Uigurriket, innan de krossades av mongolinvasionerna.
Den enda organiserade del av de som ansåg att skaparguden var ond som överlevde var mandéerna, som dock skilde sig från de andra dualisterna. Detta genom att de inte anser sig vara kristna. Mandéerna förkastar Jesus, medan både de andra gnostikerna, och katarerna, ansåg att Jesus var sänd av den goda guden utanför universum för att frälsa oss från skaparguden.
Nåväl, när jag skrev min b-uppsats 1986 var mitt intresse för katarer och andra dualister lite mer än akademiskt. Jag tyckte nog innerst inne att de verkade ha rätt.. All min erfarenhet av denna värld tyckte jag talade för att så var fallet.
Redan i mitten av 1986 började jag lämna dessa funderingar, Men vid närmare eftertanke ter de sig ändå nte helt ologiska...
Med tanke på hur tillvaron ser ut....
Det är i alla fall mycket mer logiskt än att tänka sig en värld som styrs av en god, allsmäktig gud.
Subscribe to:
Posts (Atom)