Monday, November 25, 2013

Politiskt korrekta mormoner?

Lite sektkuriosa.

Den officiella "mormonkyrkan" heter The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints, LDS.

Den har fått många utbrytningar genom åren - de flesta har uppkommit från och med slutet av 1800-talet och vill återupprätta polygamin. De är för det mesta helt förfärliga.

Men den tidigaste ännu existerande utbrytargruppen var av en helt annan natur. Den bildades 1860, och hette länge Reorganized Church of Jesus Christ of Latter Day Saints , RLDS, men bytte 2001 namn till The Community of Christ. Den var redan från sitt bildande emot den polygami som då praktiserades i ursprungskyrkan. Den leddes av grundaren Joseph Smiths son, som kallades Joseph Smith III. Till de mer prominenta medlemmarna hörde också grundarens hustru, Emma Smith, som redan under sin mans levnad hade varit en mycket bestämd motsåndare mot polygami.

Av alla utbrytargrupper från Latter Day Saints är denna den största. Det innebär inte att de kommer i närheten av LDS, men de har cirka en kvarts miljon medlemmar.  De verkar inte finnas i Sverige.,

De är alltså klart mindre än ursprungskyrkan. En annan sak som skiljer är att den genom hela sin historia har varit betydligt mindre "reaktionär" och mer "politiskt korrekt", om uttrycket tillåts.

Redan vid dess grundande 1860 tog den alltså avstånd från polygami, trettio år före LDS. Fem år senare, 1865, tillät den svarta att bli präster. Det var över hundra år innan LDS gjorde det. Och 1984 tillät den så slutligen även kvinnliga präster, vilket LDS fortfarande inte gör.

Den ger ett mer öppet intryck än ursprungskyrkan, och numera kombinerar den traditionella mormonska läror med annat, som kan föra tankarna till odogmatisk protestantism. . I deras litteratur kan man förresten ofta se hänvisningar till den protestantiske antinazistiske martyren Dietrich Bonnhoeffer.

Deras webbsida kan förresten läsas här .

Emma Smith
Emma Smith

Det finns en sak med mormonerna...

.. som skiljer dem från de allra flesta religioner.

Och det är att det egentligen bara finns två alternativ. Antingen har de till hundra procent rätt om hur religionen grundades, och Joseph Smith mötte verkligen Moroni och fick verkligen guldplåtarna, som han under lång tid med övernaturlig hjälp översatte från "reformerad egyptiska" för att sedan lämna tillbaks dessa till Moroni.

Det var nämligen på det sättet som det sägs att Mormons bok kom till.

Det enda andra alternativet är att Joseph Smith var en helt och hållet medveten bedragare.

I de flesta religiösa rörelser är det inte så enkelt. Man behöver till exempel inte tro att Muhammad var en medveten bedragare om man inte anser att han i bokstavlig mening verkligen träffade ärkeängeln Gabriel som dikterade Koranen för honom.  Muhammad han ha haft hallucinationer, visioner, upplevelser. Men beskrivningen hur Mormons bok kom till är för exakt för att något sådant skulle vara möjligt.

Det finns ingen möjlighet att förklara det hela med visioner, hallucinationer eller något liknade.  Det som beskrivs är ett långvarigt och tålmodigt översättningsarbete av en text som sägs ha funnits på guldplåtar, ett översättningsarbete som dessutom flera människor åtminstone indirekt var inblandade i.

Denna berättelse var kanske en fördel för rekryteringen på 1800-talet. Idag är den nog inte det. Och det innebär att för alla de som inte kan acceptera den milt sagt osannolika berättelsen blir den oundvikliga slutsatsen att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga grundades genom ett helt och hållet medvetet bedrägeri.

Och nu till något konstigt. Jag märker att jag skriver detta med en form av inre motstånd. Hur oerhört absurt det än verkar märker jag att en del av mig närmast blir ledsen över att det är så.

Den enda förklaringen jag har är att detta är en reflex från sexårsåldern. Under över ett års tid hade jag fascinerat sett på när mormonkyrkan i Gubbängen byggdes upp, och jag har dessutom vaga minnen av att jag i samband med att kyrkan invigdes som barn kom i  kontakt med mormoner och tyckte att dom var trevliga och snälla. Eller så.

Så någonstans får jag upp inre försvarsreflexer när jag själv skriver alltför elaka saker om dem....

Thursday, November 21, 2013

Det här är ju helt och hållet äckligt!

/Från min huvudblogg den 3 november 2013./

Jag har raderat några någorlunda välvilligt hållna inlägg jag skrev om mormonkyrkan (ett får stå kvar, då det är en beskrivning av en intervjusituation 1979),  då jag plötsligt inser något som jag faktiskt tror att jag en gång vetat, men som jag verkar ha glömt bort (eller trängt bort).

Och det är att nedanstående scenario  är en central del av mormonernas lära.

En gång var indianerna goda, de var en del  av det gamla Israel. Men så blev en stor del av dem  onda, och därför straffade Gud dem genom att... ta ifrån dem deras vita hudfärg och göra dem röda. De goda fick behålla sin vita hudfärg.

Men de onda blev ännu ondare och till sist hade de dödat alla de vita (goda) indianerna.

Så den hudfärg som indianerna har idag har de fått som straff för sin ondska.

Det här står alltså  i Mormons bok, som jag ännu inte har läst. Men jag har inte tagit det från någon illvilligt mormonfientlig pamflett utan från William Edwin Berretts auktoritativa  "Den återupprättade kyrkan", som gavs ut i svensk översättning av "Jesu Kristi Kyrka av de sista dagars heliga" (alltså mormonkyrkan) så ;sent som 1974. Det är en vacker bok, med påkostade och färgglada bilder.

Jag fick en chock när jag såg det, men insåg som sagt att jag faktiskt  har vetat det någon gång förut.

Nu finns det ju minst lika äckliga (eller faktiskt -  ännu äckligare) uttalanden om australiska urinvånare från de tidiga teosoferna, men i princip slutade de att lyfta fram dessa någon gång under tidigt 1900-tal. Men så sent som 1974 (eller ännu senare, boken är nytryckt 1977) är detta alltså en central  del av den lära som mormonkyrkan ville lyfta fram.

Jag undrar vad de säger idag? Och jag undrar hur de kan få medlemmar från  USA:s ursprungsbefolkning (de får det, och så vitt jag vet finns det till och med mormonpräster som är indianer).

Jag kanske lägger tillbaks inläggen i en modifierad form, men som det är nu vill jag inte låta dem stå kvar utan stora ändringar.

Jag är inte medlem i VoF, eller Humanisterna.. Jag blir inte  upprörd för att jag tycker en religiös lära är förvirrad. Världen är ändå så konstig att även de mest förvirrade läror SKULLE kunna vara riktiga.   ;-) 

Men äckelrasistisk förvirring av den här typen gör mig spyfärdig.
------------------------------------

PS. Vid närmare eftertanke har  jag lagt tillbaka ett av inläggen om mormonerna. Det var trots allt inte så farligt, och det var dumt att censurera det.

Mer om mormonerna

/Från min huvudblogg den 2 november 2013./

Efter att ha skrivit inlägget om fyra sekter insåg jag att jag vet ganska lite om mormonerna. Så jag började låna det jag fick tag i på närmaste bibliotek.

Dels en bok om mord som begicks i en fundamentalistisk utbrytarsekt från mormonkyrkan. Sådana sekter finns många av, och de är ofta fullkomligt förfärliga.

Dels tre böcker skrivna av mormoner - en ren propagandabok, en mycket tillrättalagd historik och en mer akademisk och alltså mindre tillrättalagd historik.

Men den som jag just nu tycker är mest fascinerande är en bok som från en mer "vanlig" kristen utgångspunkt angriper mormonerna. Nämligen Håkan Arlebrands Drömmen om gudomlighet: en inblick i mormonkyrkans hemligheter (Libris 1989).

Han betonar de delar av mormonernas lära som skiljer dem från den "normala" kristenheten. Det brukar inte mormoner göra - de är oftast mer intresserade av att lyfta fram det som förenar.

Men delar av det Arlebrand tar fram lät riktigt intressant. Enligt honom så anser mormonerna att det finns fler gudar, men att man bara ska dyrka "vår" gud. Detta kallas henoteism, och Arlebrand skriver att det står i strid med Gamla Testamentet. Det lustiga är här att de flesta religionshistoriker inte skulle hålla med honom. Den vanligaste åsikten i den akademiska bibelforskningen - som man lär sig i varje grundkurs i religionshistoria - har åtminstone i Sverige de senaste 40-50 åren just varit att den tidiga israelitiska religionen var henoteistisk. Och att man kan finna spår av detta i GT. De andra gudarna ansågs existera, men man skulle dyrka Jahve.

En annan avvikelse som Arlebrand brännmärker är att mormonerna enligt honom  anser att Gud har en hustru. Vad än Arlebrand säger finns det ju numera arkeologiskt stöd för att detta var den ursprungliga läran i Israel - man har funnit en hebreisk inskription som talar om "Jahve och hans Asera". Asera var ett gammaltestamentligt  namn för en kananeisk gudinna.

Dessutom förebrår Arlebrand mormonerna för att de anser att Gud inte skapade världen från intet, utan från ett tidigare existerande kaos. Även här finns det numera många religionshistoriker (liksom för övrigt också plasmakosmologen Eric J Lerner!) som menar att detta är en rimlig tolkning av skapelseberättelsen i Första Mosebok.

Slutligen är Arlebrand  lite uppbragt över att mormonerna enligt honom anser att Gud inte är allsmäktig. Men det är ju logiskt om men anser att det finns flera gudar, och att materien finns oberoende av Gud.  Enligt Arlebrand menar mormonerna att detta är en lösning på frågan om varför ondskan tillåts existera. Eftersom Gud inte är allsmäktig kan han ju inte på ett enkelt sätt besegra all ondska. Arlebrand tycket inte alls om detta. men själv tycker jag nog att det ter sig mer logiskt än den traditionella kristna synen.

Missförstå mig inte - jag har inga sympatier för någon patriarkal kyrka - så inte heller mormonerna.... Men de verkar ju en gång i tiden ha ställt en hel del intressanta frågor.

Men varför är jag så intresserad av just mormonerna? Kanske för att jag bodde i Gubbängen när mormonkyrkan byggdes där. Jag bodde bara ett kvarter från platsen där kyrkan byggdes, och jag följde byggnadsarbetet från det att man började gräva till dess att kyrkan stod klar 1961. Då var jag sex år.

Tuesday, November 5, 2013

Webbsida om sekter

Den som läser tidningar i dessa dagar kan kanske få bilden att de riktigt farliga sekterna är de människor som tror att traumatiska minnen kan trängas bort, och framförallt de som någon gång i sitt liv varit i kontakt med en viss Margit Norell.

Med all respekt, eller rättare sagt utan någon större respekt för de som sprider denna bild,  tycker jag nog att sättet denna sektmetafor används här möjligen är att missbruka språket... en smula.

Men man kan ju utnyttja tillfället att puffa för en webbsida som handlar om verkliga sekter. En av de personer i Sverige som gjort mest nytta i kartläggningen av destruktiva sekter är Charlotte Essén. Hon har en webbsida som huvudsakligen handlar om sådana. Den kan läsas här.

Hon gav för några år sedan ut boken Sektbarn (Bonniers 2008, Moment förlag 2010), som behandlade just barns situation i sekter. Den var riktigt intressant, och den blev därför hårt angripen av diverse akademiska sektförsvarare, ingen nämnd och ingen glömd.

Kolla alltså gärna Charlotte Esséns webbsida, och - läs gärna hennes bok.

Friday, November 1, 2013

Att möta fyra "sekter"

Första veckan  i april 1979 hade vi en specialvecka på grundkursen i Jakobsbergs folkhögskola. Det innebar att den traditionella undervisningen ersattes med olika projekt, som man kunde välja. Vi var en grupp som valde att studera religiösa sekter.

Vi valde ut fyra grupper - Maranata, Jehovas Vittnen, Hare Krishna och mormonerna. Vi åkte runt och intervjuade representanter för dessa grupper, och läste deras litteratur.

Det var en fascinerande vecka. Förutom att intervjua grupperna intervjuade vi också en så kallad sektexpert, en viss Bo Ståhl. Lite senare avslöjades det att han i själva verket var med i en sekt själv. Dock inte en religiös utan en politisk - den fascistiska Nysvenska Rörelsen...

De första vi mötte var Jehovas Vittnen. Vi visades runt i Rikets Sal i Järfälla, och hade informella samtal med mannen som visade oss runt. Senare på veckan hade vi en mer reguljär intervju med honom.

Mannen från Jehovas Vittnen var defensiv på något sätt. Han verkade lite rädd för oss, och var ännu mer rädd att vi skulle få ett felaktigt intryck av vittnena. Han jobbade på Rikets Sal med en "lön" som ungefär motsvarade en femtonårings månadspeng. Han behövde inte mer, sade han, för han fick gratis mat och logi på Rikets Sal.

Maranata gav ett helt annat intryck. Personen vi intervjuade där var också en man. I motsats till vittnet var han uttalat aggressiv. Han var inte öppet rädd för oss, men man fick intrycket att han ville att vi skulle vara rädda för honom. Han kom snabbt fram till att vi egentligen var fientliga hedningar, och behandlade oss därefter. I synnerhet ogillade han mig.

Anledningen till denna fientlighet var nog att han insåg att vi var mer intresserade av deras syn på sex, samlevnad, familj, barnuppfostran och samhälle än av religionen. Han kanske tyckte att denna inställning var respektlös. Vi var till exempel mer intresserade av deras syn på barnaga (de är för denna barbariska praktik!) än av deras lära om att alla frälsta en dag skulle ryckas upp till himlen. Det verkade han tycka var futtigt, och en oförmåga att se vad som var väsentligt.

Hare Krishna var de enda som valde ut en kvinna som vi skulle få intervjua. Hon var väldigt vänlig, men  liksom vittnet var hon hela tiden orolig över att vi skulle få en felaktig bild av deras organisation. Och hur vänlig hon än var, var det hon sa ganska skrämmande. Av alla de fyra grupperna verkade de ha de striktaste reglerna för sina medlemmar. Det var den enda grupp som inte bara förbjöd sex utanför äktenskapet utan även inom detsamma. Sex var endast tillåtet vid ett enda tillfälle - när man hade bestämt sig för att skaffa barn. (Senare har det ju visat sig att många barn i organisationen i själva verket utsattes för sexuella övergrepp!)

Det otäckaste med mötet med henne var nog när jag frågade om barnen fick leka. Jo, de fick de visserligen, men det otäcka var att hon verkade beklaga att man inte kunde hindra dom. Hon förklarade nästan urskuldande att man ju inte kan hindra barn från att leka. Jag fick intrycket att hon tyckte att det var synnerligen olustigt att de inte mediterade istället.

De enda som jag uppfattade som så att säga"normala" var mormonerna. Där fick vi intervjua en man i en lokal nära Täby. I motsats till de andra intervjuoffren hade han faktiskt humor. När jag efter ett tag ställde den skämtsamt inkvisitoriska frågan "nå hur är det, hur många hustrur har ni egentligen?" (jag visste redan svaret), svarade han först "ni kan inte ana hur många vi har...". Sedan skrattade han och tillade "kan ni nu vara så vänliga att radera det jag sa på bandspelaren". Det gjorde vi förstås inte, men det var ju inte heller meningen. Det var ett skämt från hans sida, och han blev snart allvarlig och förklarade att mormonerna idag inte är polygama.

Men när jag pressade honom på den principiella inställningen trasslade han snart in sig. Han förklarade mormonernas polygami på 1800-talet med att i vissa lägen med ett kvinnoöverskott kunde det vara riktigt att tillåta att män har flera hustrur. Då jag frågade honom om det i ett läge där det finns ett överskott av män i så fall kunde vara riktigt att kvinnor har flera män sa han upprört att det aldrig kunde vara tillåtet, det var emot naturen. När jag frågade varför då, blev han vag och sa efter ett tag att då kunde mannen inte veta vilka barn som var hans. Det var före DNA-testernas tid och om jag händelsevis skulle stöta på honom nu skulle jag nog fråga om existensen av DNA-tester möjligen fått honom att ändra inställning i denna principfråga.

Sammantaget var nog mitt intryck alltså att mormonerna var minst "sektiga" av de fyra. De verkade som sagt mest "normala" och var vare sig rädda för oss, eller aggressiva mot oss. Mannen vi intervjuade (möjligen var de två, jag har för mig att han hade en bisittare som inte sa så mycket) bröt på amerikanska , han var nog missionär från Utah. Jag minns att jag tänkte att mormonerna nog var mindre sektiga för att de i motsats till de andra hade en moderorganisation som var en majoritetskyrka i en amerikansk delstat. Det hade nog lärt dem att relatera sig på ett mer "normalt" sätt....

Så, mormonerna uppfattade jag alltså inte som en "sekt" på samma sätt. Den bilden stärks idag om man googlar lite. Då hittar man sidor för feministiska mormoner, och sidor gjorde av mormoner som stödde Obama i valet (mot mormonen Mitt Romney!). Om man letar ett tag hittar man till och med sidor som verkar mena att socialism egentligen är förenligt med mormonläran..

Fast sedan är det ju där med kaffet. Att inte få dricka kaffe låter ju som en supersekt. Jag undrar hur många som låtit bli att konvertera till mormonerna av den anledningen. Men moderorganisationen LDS (Latter Day Saints) i USA försöker vara flexibla även här. De verkar nyss ha beslutat att förbudet bara gäller kaffe och te i en strikt mening. Coladrycker är numera tillåtna, och att dricka varm choklad går bra.

Men koffein ska tydligen endast få drickas kallt, det som inte är tillåtet är varmt kaffe - eller te. Jag undrar hur de ställer sig till is-te…

Tuesday, October 22, 2013

När jag valde en färg-TV framför att läsa om Jungfru Maria

Det var i juni 1999. Jag hade nyligen läst en bok från 1996 av Ingo Swann, "The Great Apparitions of Mary".

Jag vill inte säga att boken var bra. För det var den inte. Den var en översikt över Mariauppenbarelser, från Jungfrun av Guadalupe och framåt. Det är ett intressant ämne, förvisso. Men boken var på flera sätt ganska märklig.

Dels var den oerhört okritisk till alla de uppenbarelser som beskrevs. Dels slarvade den ganska så mycket med fakta. Dels hade den en politisk agenda av det mer olustigs slaget.

Den sistnämnda bestod i en analys av världen som skulle kunna vara hämtad från Readers Digest. Dvs. en tillrättalagd pro-amerikansk och framförallt extremt antikommunistisk världsbild.

Det hade Swann förstås rätt att ha, men det som var milt sagt irriterande var att han på största allvar verkade tro att Jungfru Maria delade hans egen politiska agenda. Han verkade nästan tro att hon medvetet planerade alla de framträdanden som hon sades ha gjort från 1917 och framåt i det medvetna syftet att bli en frontsoldat i kriget mot kommunismen. Det lät inte riktigt klokt.

Maria, som i sin lovsång i Lukasevangeliet drömmer om att de härskande ska störtas från sina troner och att de fattiga ska få sin rätt, skulle idag alltså vara en övernaturlig del av den politiska högern.

Swann trodde dessutom att alla de uppenbarelser han tog upp var autentiska, inklusive de som inte alls godkänts av katolska kyrkan. Till och med de i Necedah, Wisconsin på 40- och 50-talen, där Maria mest av allt låter som om hon vore moder, inte till Jesus, utan till senator Joseph McCarthy. Dessutom blev denna Wisconsin-"Maria" efter några år öppen anti-semit, vilket Swann försiktigtvis inte nämner.

Det hela är ännu konstigare eftersom Swann inte ens är katolik. Han har dock en övernaturlig världsbild, parad med en mycket reaktionär samhällssyn.

Men vad i allsina dar såg jag då i denna bok? Jo, det var den första systematiska sammanställningen av Mariauppenbarelser jag någonsin tagit del av. Och av detta var jag helt fascinerad. Det kändes lite som en helt ny värld hade öppnats för mig.

Det är egentligen något mycket egendomligt med dessa Mariauppenbarelser. Om man möjligen bortser från en del ytterligt extrema katoliker mellan kanske år 1500 och 1700 (vars åsikter i frågan helt förkastades av Vatikanen) är det närmast självklart bland i stort sett alla kristna, att Jesus är mer central än Maria. Men Jesus brukar efter sin död inte framträda för stora folkmassor och på orter som senare blir till heliga platser för hundratusentals och åter hundratusentals pilgrimer.

Men Maria har ju (om man nu vill tro på det!) gjort exakt detta - och gjort orter som Tepeyac ("Guadalupe") , Lourdes , Fatima, "Zeitoun" och många andra kända över hela världen. Vad detta fenomen beror på är en intressant fråga, som jag dock inte kommer att ta upp här.

Nåväl, i juni 1999 hade jag alltså blivit helt fascinerad av ämnet. Och så fick jag en idé. Jag skulle använda alla pengar jag skulle få över denna sommar till att skaffa fram en massa böcker om de olika Mariauppenbarelserna. Möjligen kunde jag hoppa över suspekta högerextrema jippon som Necedah.

Få pengar över? Jo, det var så här att då bodde jag på ett studentrum som hade hyresfritt i juni och juli. På så sätt skulle jag nog under dessa två månader kunna få kanske 4000 mer än vad jag annars skulle få.

Nu tänkte jag dock inte KÖPA några böcker. Det skulle ändå i så fall inte bli SÅ många. Utan jag hade tänkt beställa dem som fjärrlån från bibliotek i andra länder. Det brukade kosta några hundra per bok. Och det skulle då bli väldigt många böcker. Och om jag sedan kunde övertyga religionshistoriska institutionen  att det vore ett bra avhandlingsämne skulle jag dessutom med ganska så gott samvete våga kopiera de flesta av böckerna på deras kopiator.

Jag var riktigt entusiastisk. Och det är möjligt att jag skulle ha gjort allt detta om det inte var för något som hände.

En dag i slutet av juni fick jag nämligen ett meddelande på min telefonsvarare. Det var en kvinna jag kände som ville tipsa mig om en ganska så billig färg-TV. Den skulle bara kosta kanske tre tusen på "Expert", men jag minns inte den exakta summan nu.

Saken var den att jag i studentkorridoren bara hade tillgång till en skruttig och urgammal svartvit TV, med en ganska så usel bild. Så det var väldigt frestande.

Så jag stod i valet och kvalet. Beställa kanske 20 böcker om Mariauppenbarelser eller köpa en färg-TV, som dessutom hade inbyggd video? Efter ett tag valde jag färg-TV:n. Mammon hade väl segrat, eller vad man nu ska säga...

Men synden kanske straffar sig själv... Jag hann inte ha den mer än någon vecka så gick den sönder, helt av sig själv. Och sedan tog det mer än en månad innan jag fick den lagad. Då hade det hunnit bli slutet av augusti.

Och LITE dåligt samvete hade jag nog hunnit få då. Så fort jag fått tillbaks den gav jag nämligen bort den till studentkorridoren, så nu kom den att stå i studentkorridorens kök och inte på mitt rum. Jag hade dock ett villkor när jag lämnade över den. Och det var att alla måste lova att inte se på något annat när jag såg på Kvinnofängelset. Det var nu inget större problem, för Kvinnofängelset brukade sändas mellan halv två och halv tre på natten.

Jag tror jag blev ganska så populär i korridoren just då. Men frågan är förstås om valet att köpa TV:n istället för alla dessa Mariaböcker var det bästa alternativet.

På sådana frågor finns det ju vanligtvis inga bra svar....  Men jag har faktiskt funderat på just denna fråga - ganska så ofta!

Monday, October 21, 2013

Monoteism, övergrepp och patriarkat


Det finns två motpoler i synen på konflikten mellan "monoteism" och "hedendom". Dels har vi (exempelvis) gamla missionärsromantiska berättelser om hur goda kristna fick tampas med ogudaktiga hedningar, som ägnade sig åt kannibalism, människooffer och ohyggliga riter. Dels har vi en motbild som började uppkomma under upplysningstiden. En motbild om "den ädle vilden" som förstördes av en korrupt kristendom (eller av islam).  En motbild som idag är vanlig i olika nyhedniska grupper.

Och, ja, den sistnämnda har väl jag själv varit med om att sprida, exempelvis här.

Och jag står för varenda ord i den artikeln, den handlar ju om hur missionärerna bidrar till att införa patriarkalt förtryck i nordamerikanska indiankulturer. Men om jag istället hade fokuserat på konfrontationen mellan missionärer och den aztekiska kulturen hade bilden, som vi ska se nedan, blivit ganska annorlunda.

Det finns de som efter en ytlig läsning av författare som Birgitta Onsell, Eva Moberg eller Monica Sjöö kommer fram till att "patriarkat" och "monoteism" regelbundet gick hand i hand med att utrota en tidigare kvinno- och barnvänlig kultur. Tron på en enda (manlig) Gud antas vara den grund som ger upphov till kvinnoförtryck, övergrepp, och förtryck av barn. Monica Sjöö ägnar en sida i sin "The Great Cosmic Mother" från 1987 åt att lista otäcka barnfientliga citat från Gamla Testamentet. De är vederbörligt ruggiga, men hon nämner inte att den tidigare fenicisk-kananeiska kultur som israeliterna bekämpade, och som hon själv ofta uttryckt stora sympatier för, hade rituella barnoffer som ett centrum i sin egen kult,

Sanningen är den att patriarkatet på de flesta håll kom tidigare än de monoteistiska religionerna. Och att dessas seger över "hedendomen" på många ställen snarare innebar ett mildrande av förtrycket. Eller åtminstone att några av dess mest blodiga uttryck avskaffades.

Det började redan med den israelitiska religionen. Den var patriarkal, men så var den som föregick den. I Bibeln står det bland mycket annat att det är riktigt att slå barn. Det är obehagligt, men samtidigt bör det noteras att i den kultur som fanns innan hade som nämnts ett rituellt dödande av barn en central plats i kulten. En praktik som hårt fördöms i hela Gamla Testamentet. (Se till exempel Psaltaren 126: 37-38, Hesekiel 16:21-22 och Jeremia 19:4-7).

Även om den fenicisk-kananeiska barnofferpraktiken  besegrades i just Kanaan, så levde den kvar över stora delar av Medelhavet. Efter att Rom erövrade Karthago, försvagades den kraftigt, men den levde ändå kvar på sina håll. Det var först med kristnandet av Nordafrika som den försvann.

I Rom förbjöds människooffer i det första århundradet f.kr. men däremot var det fortfarande tillåtet att sätta ut oönskade barn. Ibland hittades de av någon som tog hand om dem, men oftast dog de. Det var först med kristendomens införande som detta förbjöds.

På våra breddgrader var både människooffer och utsättande av barn en del av den "hedniska" praktiken. De förbjöds efter kristnandet. I Island nådde man en kompromiss. "Hedningarna" fick inte längre öppet dyrka sina gudar, men under en lång övergångsperiod fick de sätta ut oönskade barn i vildmarken. Det bör förstås påpekas att medan inte så få av de barn som sattes ut i Rom kanske räddades, gällde det förstås praktiskt taget inga som mötte samma öde i Skandinavien, för att nu inte tala om Island.

Om vi går österut ställdes de första muslimerna inför en praktik, där nyfödda, oönskade flickor begravdes levande. Koranen fördömer denna i surorna 81:8 och 16:57-59. Denna praktik förbjöds efter att islam hade segrat. Islam förbjöd också en typ av brutal skilsmässa som tidigare var tillåten, som innebar att kvinnan försköts men att hon tvingades bo kvar hos mannen som hans slav.

Men så till Amerika. I den artikel jag skrev om hur missionärerna skulle övertyga indianstammar om vikten av att slå barn, att fruar skulle lyda sina män, och av jordägandet måste bli privat, ser vi att kristendomens införande i stora delar av Amerika innebar upprättandet ;av ett hårt förtryck över kvinnor och barn. Men...

Det finns andra delar av Amerika, där bilden som sagt såg lite annorlunda ut. Det mest uppenbara exemplet är som sagt aztekerna. Men i mindre skala gällde det samma också maya och inkas.

Dessa kulturer var inte endast patriarkala, de var stater styrda av militariserade härskande skikt. En sak som förenade aztek-, maya-och inkareligionerna var att de såg människooffer till gudarna som nödvändiga. Speciellt brutal och omfattande var praktiken hos aztekerna.

Där offrades både vuxna och barn, ofta tiotusentals varje år. Aztekerna förde krig för att tillfångata personer som skulle offras. Dessa offer utfördes också ofta medvetet på ett maximalt plågsamt sätt. När templet i Tenochtitlan invigdes 1487 beräknas det att som minst 10.000, eller som mest 80.000, offrades under fyra (!) dagar.

Denna råa praktik ledde till att spanjorerna kunde sluta en allians med de folk som var underkuvade av aztekerna och som var tvungna att regelbundet leverera fångar till dessa, fångar som skulle offras.

Men offertraditionen var så pass utbredd att de krävdes mer än en militär erövring för att den skulle upphöra. Här spelade förmodligen kulten av Jungfrun av Guadalupe en viktig roll. Jungfrun av Guadalupe var dels namnet på em målning av jungfru Maria, som ni kan se till vänster på denna blogg. Men denna målning sades vara en övernaturlig avbildning, som uppstått under den vision av jungfru Maria, som indianen Juan Diego sades ha fått vid flera tillfällen vid Tepeyac i december 1531.

Som fenomen är Jungfrun av Guadalupe något mycket märkligt. I henne blandades hedniska och kristna traditioner. Trots att hon först uppträdde på en plats som förut helgades till en aztekisk gudinna sågs hon som den främsta motståndaren till människooffer. Hennes uppgift sågs till stor del som att hon skulle utrota resterna av denna barbariska praktik.

Efter ett tag kom hon faktiskt också att bli en symbol för motståndet mot Spanien, och mot överhet och förtryck. Hon har hyllats av exempelvis den vänsterinriktade zapatistgerillan och av Hugo Chavez,  och latinamerikanska feminister har ofta sett henne som en frigörande symbol.

Jag upprepar. När de monoteistiska religionerna konfronterade en rå patriarkal krigisk "hedendom" mildrade de faktiskt mycket ofta förtrycket av kvinnor och barn. Inte förstärkte det, som en del nyhedningar gärna vill tro. Framförallt avskaffades ofta förtryckets mest utpräglat blodiga uttryck.

För, när allt kommer omkring, en kult av amoraliska "hedniska" krigar- och andra gudar i en polyteistisk kontext kan ju gå nästan hur långt som helst.  De ritualer som förknippas med dom kan ju dessutom bli hur blodiga som helst. Föreställningen om en Gud med någon form av övergripande ansvar för helheten spelade ofta en modererande roll när den introduceras i dessa kulturer.

Det är ju egentligen ganska logiskt.

Monday, August 19, 2013

Den yttersta domen

Helvetesläran är otäck. Föreställningen att det ska finnas människor, eller andra medvetna väsen, som ska plågas i evigheters evighet är outhärdlig. Åtminstone för mig.

Det är en sak. En annan sak är att i såväl kristen som muslimsk fundamentalism har vi dessutom en bild av vilka som kommer att hamna där som gör det hela fullkomligt absurt. Muslimska fundamentalister säger exempelvis att alla som sätter medhjälpare vid Guds sida (dvs. alla polyteistiska "hedningar") kommer att brinna i evighet i helvetet. Kristna fundamentalister håller med, men tillägger att det även gäller alla som inte har tagit emot Jesus som sin personliga frälsare.

Så självuppoffrande kärleksfulla människor som dyrkar mer än en Gud eller inte tror på Jesus kommer att brinna för alltid? Jag har aldrig förstått hur någon ens en sekund kan tro på något sådant.

Nu är det så att om man noga läser Koranen inser man att det finns en del utvägar för de muslimer som ändå inte vill tro på eviga helvetesstraff. Dels påpekas det gång på gång att Gud kan ingripa när som helst och även förkorta helvetesstraff, dels finns det en del språkliga formuleringar som kan tolkas som att straffen inte varar oändlig tid. även, om, det medges, de som säger att det varar i oändlighet är många fler.

När det gäller kristendomens grundtexter kan man även där hitta (låt vara färre) formuleringar som skulle kunna tolkas som att helvetesstraffen inte är eviga.

Men framförallt, när det gäller evangeliernas helvetestexter (som samtliga gör anspråk på att vara Jesusord) finns det en annan sak som helt och hållet går emot den närmast imbecilla fundamentalistiska tolkningen. Endast tre av evangelierna talar om helvetet. Det är de tre s.k. synoptiska - Matteus, Markus och Lukas. Dessa anses allmänt vara mer tillförlitliga än Johannes, som skrevs långt senare.

I ingen av dessa helvetestexter står det ett ord om att de som inte tror på Jesus kommer att straffas i evighet. Däremot står det om grupper som kommer att göra det. Det är de som inte bryr sig om de svaga, de fattiga, de hungrande, de fängslade, de sjuka.

Så till den fundamentalist som tror att hen är på de säkra sidan för att hen "tror" på Jesus, (och till andra intresserade!), vill jag rekommendera att läsa vad som verkligen står. Man kan ju börja med berättelsen om den yttersta domen i Matteus 25: 31- 46.
-----------------------------------------------------------------------------------------
"När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster.

Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’

Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’

Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’

Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”

Monday, August 5, 2013

Koranen och Nya Testamentet om rikedom och girighet

Om man frågar någon hur Nya Testamentet (NT) ser på materiellt välstånd kommer nog de flesta efter ett tag att säga att det fördömer girighet och vill att människor ska dela med sig. Eller något sådant. Det är ju inte ett helt felaktigt svar.

Det finns många ställen - exempelvis berättelsen om den rike manen och Lazarus - som bygger på en sådan sensmoral.

I denna syn förenas de grundläggande skrifterna i judendom, kristendom och islam i ett ganska så gemensamt ställningstagande.

När det gäller Koranen kan man till exempel citera Sura 92: 5-11
"För den som villigt ger ⁅av sina ägodelar⁆ och fruktar Gud och som tror på det högsta goda skall Vi göra det lätt ⁅att följa religionens bud⁆. Men för de som håller hårt om penningpåsen och som ⁅därför att han är rik⁆ tror sig vara fri från allt beroende, och som förnekar det högsta goda, ⁅för honom⁆ ska Vi göra det tungt och svårt. Och vilken glädje har han av sin rikedom när han störtas i fördärvet."

I Sura 127 framgår det också ganska klart att Koranen kopplar ihop likgiltigheten för de fattigas nöd med ett förnekande av religionen i sig:
"Vad anser du om den ⁅människa⁆ som förnekar Domen? Det är samme man som manar undan den faderlöse, och som inte uppmanar ⁅någon⁆ att ge dem som lider nöd att äta. Det ska gå dem illa som ber utan att deras hjärtan deltar i bönen, de som vill ses ⁅och berömmas⁆ men som vägrar ⁅sin medmänniska⁆ även den minsta hjälp."

I Koranen uttrycks i sura efter sura det som många nog uppfattar som essensen i kristendomens syn på girighet och rikedom!

Girighet är en synd, och om man inte vill ge till de fattiga hotar ett straff i nästa liv.

Men... i detta finns det något som man missar. För medan Koranen väl motsvarar den populära synen på hur "religiösa" ser på sådana frågor gör NT det inte. För bortom de ställen som fördömer girighet finns där andra som går mycket längre,. De första kristna fördömde inte endast "girigheten" -de fördömde rikedomen i sig.

Detta är inte svårt att visa. Här kommer några citat som NT tillskriver Jesus.

Matteus: 19:24: ”Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike."

Lukas 6:24-25: ”Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra. Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta.”

I det sista citatet fördöms inte endast "rikedom" utan all from av privilegierad tillvaro.

Jakob sägs ha varit Jesu bror. I Jakobsbrevet 5:1-6 kan man bland annat läsa  detta:
”Ni som är rika: gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er.
Er rikedom förmultnar, era kläder äts upp av mal, ert guld och silver rostar, och rosten skall vittna mot er och förtära er kropp som eld. Ni har samlat skatter i dessa sista dagar... Ni har levt i lyx och överflöd här på jorden. Ni har gött er på slaktdagen"


Att de första kristna levde i någon form av kommunism kan man sluta sig till av detta:

"Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt ... Ingen av dem led någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman och lade ner den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov." ( Apostlagärningarna 4:32-35).

Om man läser vidare kan man dessutom se att de i församlingen som i hemlighet försökte behålla delar av sina rikedomar kunde råka riktigt illa ut.

Den typen av drastiskt avståndstagande från rikedom i sig finns, så vitt jag kan se, ingenstans i Koranen . Medan Koranens samhällsideal liknar en välfärdsstat där de fattiga får stöd är NT:s alternativ faktiskt någon form av kommunism.

Många i väst idag uppfattar islam som extremt, medan kristendom ses som harmlöst och beskedligt. Det är ju en karikatyr hur som helst, och om man går till ursprunget blir ju bilden en helt annan .

Koranen utmanade inte samhällets ekonomiska grundstruktur, men NT gjorde det. Islam framstår redan från början som en form av reformism - medan urkristendomen i jämförelse var rena ultravänstern...

De mest rabiata islammotståndarna inom kristenheten är oftast polititikt långt ut på högerkanten (och dessutom oftast inte speciellt fattiga...). Det konstiga är kanske att de inte får sin nattsömn störd av bibelcitat som de jag citerat här.

Men så konstigt är det kanske inte. De läser nog Bibeln inne i sin egen hallucinatoriska Alice i underlandet-liknande spegelvärld, styrda av sina egna egoistiska önskningar.

Den dagen de förmår att lämna spegelvärlden och på allvar greppar vad som faktiskt står kommer nog den kristna högern att krossas.