Men varför kallade jag mig Ishtar?

Det var någon gång våren 1977. Jag hade just blivit medlem i en vänsterorganisation, som jag under flera år hade varit en ganska så aktiv sympatisör till..  Det var en av de större smågrupperna vid sidan av Vänsterpartiet  Kommunisterna. (VPK).

Nu var det så att i denna organisation använde man inte sina riktiga namn i interna sammanhang. Anledningen sades vara att man inte ville hjälpa SÄPO i deras arbete för att kartlägga vänstern.
´
Det kanske någon idag kan se som en överdriven SÄPO-noja, men jag vill snarare säga att det nog var en grov underskattning  av SÅPO:s kapacitet. Det torde inte alls ha varit svårt för SÄPO att snabbt kartlägga vilka som hade vilka pseudonymer....

Det fanns de som var kritiska till systemet med täcknamn och jag tillhörde dem.

Men å andra sidan kunde ju man få uttryck för sina inre fantasier och drömmar när man valde pseudonym....

Många tog namnet på ex.vis litterära figurer som de var förtjusta i.

Så jag satt där i valet och kvalet. Jag tror jag bestämde mig på ett möte. De som ville hålla inlägg skulle skriva en lapp och lämna fram till ordföranden.

Så jag lämnade fram  en lapp med den pseudonym jag just hade valt.

Resultatet lät inte vänta på sig. En kvinna på podiet (minns inte om hon var ordförande, sekreterare  eller något annat) sa med en förvånad, på¨gränsen till ogillande röst  "Och vad är Ishtar för något"  "Det 'är min pseudonym" svarade jag glatt.

Det var ju ett klart besked, men jag inbillade mig att det ogillande ansiktsuttrycket inte riktigt  försvann.  Och jag funderade lite på om pseudonymen var opassande på något sätt.

Frågan är ju sedan varför jag valde namnet på den baylonisk-assyriska kärleks- och krigsgudinnan som pseudonym. Det minns jag faktiskt inte - jag minns endast att jag gjorde det.

Det var ju mer än sex år innan jag började läsa religionshistoria och ännu fler  år innan jag började utveckla ett intresse för forntida gudinnekult.

Jag hade i och för sig läst forntida historia som hobby redan som åttaåring, och hade troligen lärt mig namnet redan då.

Nåväl, oavsett varför jag valde det namnet är ju  Ishtar en fascinerade gestalt. Under den sumeriska perioden i Mesopotamien hette hon Inanna - men i Babylonien och Assyrien kom hon att få namnet Ishtar. Lite info om henne kan man få i denna ovanligt omfångsrika artikel i Wikipedia. 

Hon började dyrkas före 3000 f.kr., och kulten levde kvar i kanske 3000 år.

Under slutet av 1900-talet blev feministiska forskare intresserade av henne.  Många har fördjupat sig i berättelsen   om hennes nedstigning till dödsriket, en fascinerande historia som jag inte ska ta upp här.

Själv använde  jag för övrigt pseudonymen  en gång senare 1981 - då´jag var med och bildade en parodi på en sekt på Jakobsbergs Folkhögskola.

Vad har månne Ishtar för inflytande på mig,  som dessa två gånger fick mig att vilja identifiera mig med henne?  ;-)

En bild  från Lewis Spence's "Myths and Legends of Babylonia and Assyria" (1916) som ska föresttälla  Inanna/Ishtars nedstigning till underjorden.

Pyramider och monoteism

Jag håller på att läsa Nils Billings bok "Egyptens pyramider : evighetens arkitektur i forntid och nutid" , utgiven 2009. Jag  köpte den för flera år sedan, och läste då stora delar  av den, fast slarvigt. Billing är både religionshistoriker och egyptolog, och mycket kunnig. Den som vill veta mycket om pyramiderna kan rekommenderas att läsa den.

Det forntida Egypten imponerar. Både samhället och religionen lyckades bevara sina grundläggande drag i tre tusen år. Som jämförelse kan  nämnas att kristendomen "endast" har funnits i två tusen år. ...

Boken är alltså¨mycket grundlig, och läsvärd. Jag håller alltså på att läsa om den, fast  mer grundligt. Bland annat för att multipla ögonproblem gör att jag måste läsa långsammare.

Och når jag läser kan jag inte låta bli att då och då haja till.

Till och från  stöter jag  på formuleringar som får mig att baxna. Formuleringar som man inte kanske väntar sig i ett akademiskt verk om en forntida kultur.

Några  exempel.

"Kosmoteismen, där naturens skiftningar hade åskådliggjorts genom den polyteistiska mytologins ständiga  evolution ersattes av teismens uppenbarelse. Det var en religiös uppenbarelse som slutgiltigt uppenbarade sanningens ljus i en av hedendom förmörkad värld". (s. 16)

"Hans /faraos/ grundläggande ställning som gudarnas utvalde son på landets tron förblev likväl oförändrad. Först med uppenbarelsen genom Jesus Kristus,  Guds ende son, förlorade den egyptiske kungen sin roll som människors länk till det gudomliga och förpassades till historiens gemak." (s. 37)

"Uppenbarelsen i sin kristna och sedemera muslimska form utgjorde dödsstöten för ett mångtusenårigt gudsbegrepp." (s. 26)

Först undrade jag om det var ett sätt att redovisa hur de första kristna i Egypten upplevde saker. Men boken handlar ju inte om de första kristna i Egypten -  när pyramiderna byggdes fanns inga kristna.

Sedan tänkte jag att det kanske handlade om någon form av  dubbelbottnad ironi.Men det ser det inte heller ut som.

Så jag antar att det är författarens egna religiösa åsikter som demonstreras på detta sätt.

Boken är ju inte utgiven på ett akademiskt förlag - utan på det kommersiella Carlssons förlag. Om det vore ett akademiskt förlag hade den typen av formuleringar knappast varit möjliga.

Och om det hade handlat om ett nutida samhälle och en nutida religion skulle nog inte heller Carlssons förlag kunnat acceptera något sådant.    Anta att en indolog gav ut en lärobok om hinduism där man kunde läsa att denna uttrycker ett hedniskt mörker  eftersom hinduer inte inser att  Jesus Kristus år Guds ende son.. det skulle nog blivit en skandal.

Men, som jag tidigare påpekat i samband med  filmer som behandlar fornegyptisk religion, kan ju inte människor som levde för över 2000 år sedan protestera....

Vi har ju både tryck- och religionsfrihet, och det är mycket bra. Billing har naturligtvis all rätt i världen att skriva vad han vill om dessa frågor.  Carlssons förlag har all rätt i världen att ge ut det.

Och jag har all rätt i världen att finna det en sm smula olustigt.   Och blogga om det.

Och även föra fram min syn. Och den är väl ungefär så här. Även om det kan te sig svårbegripligt att de forntida egypterna trodde att Farao  var en inkarnation av Horus,  är det inte på¨något sätt mer lättbegripligt att det idag finns miljoner människor som tror att mänskligheten har befriats från sin syndaskuld pga att några människor för två tusen är sedan fängslade, torterade och mördade "Guds son".

Vare sig den fornegyptiska religionen eller kristendomen skulle nog vinna Stora Rationalitetspriset, om det nu fanns ett sådant. Men om det fanns ett sådant tycker jag nog själv att åtminstone den typ av kristendom som tar denna brutala försoningslära på allvar skulle komma klart under den egyptiska religionen - om man mätte förlorarnas ställning på en  skala. .....

Pyramiderna vid Giza.

Syndafallets geometri...

Någon gång vintern 1985-86 läste jag en sf-roman, som hade en tanke som fascinerade mig. Jag minns inte alls handlingen, men däremot  ett filosofiskt resonemang som fanns någonstans i den.

Jag minns inte titeln, och inte heller författaren.

En nyckelfras i idén var "den icke-euklidiska geometrin är ett specialfall av den euklidiska". Det betydde ungefär detta.

Den icke-euklidiska geometrin, som utvecklades av Gauss och andra på 1800-talet, och sedan användes av Einstein i relativitetsteorin, är inte det normala. Alltså  - ett  universum med fler än tre rumsdimensioner, krökt rumtid  osv fanns inte från början.  Det var ett resultat av - syndafallet. Närmare bestämt änglarnas uppror och annat som nämns i intertestamentala skrifter.

Hela universum kröktes av syndafallet, blev bisarrt. Einsteins relativitetsteori stämmer, men att den gör det är alltså ett resultat av fallet....

Jag har sedan letat och letat men inte hittat boken. På sätt och vis låter det lite som CS Lewis men när jag 1998 noga läste igenom hans sf-romaner hittade jag det inte.

Missade jag något vid läsningen av Lewis? Jag tror inte det, men vem vet.

Faktum är att jag redan hösten 1985 läste hans "Vredens tid" men det var tidigare än när jag läste boken med denna märkliga teori...

Eftersom jag sedan barndomen varit fylld av en märklig olust inför relativitetsteorin gick idén rakt  in i mig- och jag glömde den inte.

Om någon har något tips om boken, hör av er....

Återigen till satanistgruppen som angriper överlevare, terapeuter och forskare

/Från min huvudblogg 21/8 2019./

När jag först stötte på Satanic Temple fick jag intrycket att det var en av de få någorlunda sympatiska satanistgrupperna. Men efter att ha undersökt den lite närmare har jag nu snarare uppfattningen att den är en av de kusligaste av de grupper som offentligt kallar sig satanister.

Det visar sig också snart att Grey Faction, den underavdelning till organisationen som specialiserar sig på att attackera överlevare från övergrepp,  terapeuter, och forskare som behandlar övergrepp och trauman  - inte är något perifert inslag i organisationens verksamhet . I själva verket har dess grundare även under många är innan han grundade "templet" attackerat och trakasserat traumaforskare och terapeuter.

På denna sida kan man hitta en hel del fakta om Satanic Temple. Den innehåller många länkar för den som vill gå vidare,och studera Satanic Temple från olika utgångspunkter. Den innehåller förresten även uttalanden från avhoppare, och även kritiska kommentarer om gruppen från andra satanister.

I en av länkarna presenteras åsikten att Satanic Temple inte är en religiös grupp alls, utan snarare en politisk grupp. Det verkar inte helt orimligt. Dess "satanism" verkar på många sätt påklistrad, och inte så lite krystad.

Det är dock som sagt klart att en av de viktigaste inslagen i gruppens agenda är att bedriva en ettrig kamp mot traumaterapeuter,  traumaöverlevare och forskare som accepterar existensen av bortträngda minnen. 

Gruppen har fått en svensk avläggare som kallar sig Satanistiska Samfundet, och som bland annat har en Facebook-sida. Vid en snabb koll hittar jag inte något av Satanic Temples anti-terapeutiska kampanj hos denna grupp..

Man kan ju alltid hoppas att den inte i denna fråga har samma kusliga agenda som sin moderorganisation.

Nedan kopierar jag inledningen till den ovan länkade faktasamlingen om Satanic Temple. Den är från en sida om rituella övergrepp, som även i övrigt kan rekommenderas.
--------------------------------------------------------------------------------------

"Grey Faction, Satanic Temple and Lucien Greaves Fact Sheet:

For almost a decade Douglas Misicko using several aliases (including Douglas Mesner and Lucien Greaves) has harassed groups helping child abuse, rape and trauma survivors. He has also harassed groups providing research in support of child abuse, rape and trauma survivors.

In 2013, he and others created a group called the Satanic Temple. One part of this group is called the Grey Faction. The Grey Faction states they “invade” conferences. These conferences are provided to help and educate child abuse, rape and trauma survivors and their helpers.

Their representatives that invade these conferences misrepresent their reasons for attending these conferences. They film people at these conferences without permission and publish these films without the permission of those filmed. The Grey Faction repeatedly misrepresents the research and statements of the people at these conferences. It uses repeated ad hominem attacks against child abuse and trauma researchers without rebutting their research or stories.

His organization uses propaganda techniques in its articles, movies and social media pages to manipulate readers’ opinions. They continue to repeat inaccurate information, even though it has been clearly rebutted in several of the articles listed below.

Douglas Mesner/Lucien Greaves has continued using insults and attacks against survivors of ritual abuse and the professionals that work with them. He has harassed and followed survivors and survivor advocates around the Internet for several years. Aliases have been used adding additional insults and name calling against survivors.

This page is a synopsis of critiques of the Grey Faction’s misinformation. Additional links have been added rebutting their statements about trauma, abuse and dissociation.   

It also contains information critiquing The Satanic Temple and Douglas Mesner/Lucien Greaves."

Förlorarnas historia

Magnus Nymans bok "Förlorarnas historia" är en både intressant och spännande bok.  I den  får vi se reformationen ur ett katolskt perspektiv.

Alltsedan denna reformation har vi i Sverige matats med en historieskrivning där de förlorande katolikerna beskrivs som obehagliga, vidskepliga och allmänt skumma.  Historikern Knut B Westman kunde 1918 formulera skillnaden mellan den katolska och den protestantiska fasen i Sveriges  kyrkohistoria på detta sätt: "Gud har talat barnsligt till barn, innan han kunde börja tala manligt till män".  Katolicismen var "barnslig" vidskepelse medan protestantismens var "manlig" gudstro.

Själv minns jag dock en garanterat anti-katolsk bok jag fick som julklapp av mormor julen 1965.  Den hette "Martin Luther - en berättelse från reformationstiden" och var en propagandistisk skildring av reformationen, skriven av Elisabeth Rundle 1902. Den talade förvisso "barnsligt till barn"  - och det helt medvetet. Den var  nämligen  riktad till barn, och var fylld med många bilder. Den bestod av fiktiva dagboksskildringar som sades beskriva Martin Luthers liv. Luther vad god och vis redan som barn - hans motståndare var obeskrivligt hemska.

Det är först på senare år som vi fått seriösa böcker på svenska  som skildrar den katolska sidan i dramat. Ja, innan  dess hade vi ju Sven Stolpe. Men hans beskrivning var inte alltid så seriös - det var ofta  lite av att vända upp och ned på den anti-katolska propagandan. Ett ganska så vulgärt exempel är hans roman "Fru Birgitta ler"  från 1955. Den  beskriver reformationens genombrott i Sverige - och ger en brutal skildring av falska, obehagliga och "omanliga" protestanter (en av dem visar sig efter ett tag också mycket riktigt vara homosexuell!)  och av karaktärsfasta och kloka katoliker!

Något sådant finns förvisso inte i "Förlorarnas historia." Den är grundlig,  väldokumenterad och nyanserad. Författaren är både professor i idéhistoria och katolsk präst. Men någon katolsk propagandaskrift är det minst av allt.

Den väcker många tankar men jag nöjer mig med några få funderingar.

Vanligtvis antar många  lite lättvindigt att protestantismen infördes i ett slag av Gustav Vasa. Men det är ju en förenkling. Dels tog det ett tag innan Sverige blev öppet protestantiskt och på landsbygden tog det ännu längre tid. Men dels var den nya lärans seger inte alls självklar även efter att den officiellt hade införts.

Vid åtminstone två tillfällen låg vägen (kanske) öppen för en motreformation. Dels vid Dackefejden. Om Dackes uppror hade lyckats skulle historien kunnat ta en helt annan vändning. Dels när kung Sigismund tillträdde. Han var katolik, och enligt den patrilinjära monarkistiska successionsordning som tillämpades i Sverige var han förvisso den rättmätige kungen - oavsett vad bloggen "Ashtar command book blog" än må påstå!   ;-)

Sigismunds  störtande torde väl bäst kunna beskrivas som en statskupp.  Som visade att den protestantiska tillhörigheten numera vägde tyngre ön det formella statsskicket!

När det gäller de rent teologiska skillnaderna kan det ju framhållas att den tidiga protestantiska människosynen var betydligt mer pessimistisk än den katolska.  I båda lärorna krävdes Guds nåd för frälsningen - men katolikerna menade att människan hade fri vilja att ta emot eller förkasta den. Så ej för protestanterna. Människans vilja var ond alltsedan syndafallet - och kunde inte på egen hand ens välja att ta emot Guds nåd.

Detta problem löste protestanterna med läran om den dubbla predestinationen. Vissa människor hade sedan begynnelsen valts ut av Gud för att räddas  - medan andra sedan begynnelsen hade valts ut till evig fördömelse.

Detta ska inte ses som att protestanterna var filosofiska determinister. För enligt både Luther och Calvin hade det funnits en period då människan hade en fri vilja. Men i och med Adam och Evas syndafall hade den gått förlorad. Efter detta kunde människor endast välja det onda.

Men, som sagt, läs gärna boken. Där får vi också lära oss en hel del om intressanta personer på den katolska sidan - i den religionsstrid  som radikalt förändrade Sverige.  Innan jag läste boken var exempelvis det enda sammanhang  jag hört talas om biskop Hans Brask att han ska ha skrivit en lapp med innehållet "Härtill  är jag nödd och tvungen". Nu fick jag dessutom reda på att han var aktiv katolik under reformationstiden. Det är roligt med allmänbildning!

 

Kung Sigismund - försökte rädda Sverige åt katolicismen... 

Arne Weise, Emanuel Swedenborg och Nya Kyrkan

Nås av nyheten att Arne Weise är död.

Arne Weise var både döpt och konfirmerad i Nya Kyrkan, som består av anhängare till Emanuel Swedenborg. Nu verkade hans förhållande  till religion  efter ett tag blivit ganska ljummet, men för mig är nog det första jag tänker på när jag hör hans namn just Nya Kyrkan och Swedenborg,

I boken "Kulter, sekter, samfund" som kom ut 1970 intervjuades han som representant för "Nya Kyrkan". Han menade där att Nya Kyrkan och swedenborgianismen borde appellera till ungdomar, eftersom den tar upp livsfrågor som ungdomar söker svar på.

Nu verkar intresset för Swedenborgs läror hos dagens ungdom vara ganska så begränsat. Men själv fick jag för några år sedan eller så, efter att ha fyllt 60, en viss fascination för Swedenborg.

Så jag läste några av hans texter, och uppenbarelser.

Jag slutade dock snabbt. Det kan möjligen bero på ett av hans teman, som faktiskt liknade en del  mycket sofistikerade skräckberättelser.

Det var hans syn på helvetet. Han trodde inte på en brinnande eld där de onda skulle plågas i evighet. Det var sympatiskt, men det han trodde på var på sätt och vis än mer kusligt.

Jag refererar här ur minnet, har inte dessa texter framför mig.

I korthet gick enligt min minnesbild hans version  av helvetesläran ut på att de onda inte fattade att de var döda. De kom till en värld som de trodde var verklig,

Samtidigt avspeglade deras tidigare ondska i denna "värld".  På ett sinnrikt sätt var den värld de kom till in i minsta detalj en avspegling av deras mörka syndfulla liv. Den nya världen efter döden var en förlängning av deras egna synder. En värld som ytterst var lika tröstlös som deras syndiga liv. Typ.

Det kusliga med denna lära är ju framförallt inte den obehagliga tanken att man en dag ska komma till ett sådant helvete. Eftersom den döde enligt Swedenborg inte vet att hen är död utan tror att den sataniska tillvaro som hen hamnat i är den verkliga världen öppnas ju en än mer otäck tanke...

När man ser på världen idag är det ju faktiskt inte så svårt att tänka sig att det är ett privat helvete man hamnat i som ett resultat av den synd man hade när man  levde så att säga på riktigt.

Alltså.  När man  tänker på hur denna värld ser ut idag - både overklig - och, ja, nästan på gränsen till drömlik-  och ja, till stora delar definitivt ond - och sedan betänker Swedenborgs lära kan ju frågan ställas på allvar.

Vilka fruktansvärda synder har man begått när man levde "på riktigt"-  för att hamna just här?

*ryser*


Emanuel Swedenborg

Antroposofisk bibelexeges

Vattumannen är en trevlig bokhandel i Stockholm - med New Age-inriktning. Den har under årtionden legat på Drottninggatan men har nyss flyttat till Fleminggatan 35. För några dar sedan var jag för första gången i den "nya" Vattumannen.

Där köpte jag bland annat Alfred Heidenreichs bok "The unknown in the Gospels". Den består av ett antal föreläsningar han höll 1967.

I princip är det en antroposofisk exeges av evangelierna. Det är ett nytt område för mig. Jag har tidigare recenserat Annie Besants teosofiska exeges av just evangelierna. Där kände jag mig på fast mark, men antroposofi är en nästan okänd kontinent för mig.

Det är därför svårt för mig att recensera den.  Den är ganska halsbrytande - bland annat dess tolkning av varför det var just fem tusen människor samlade  i evangelieberättelsen om brödet och fiskarna.

Heidenreich föreslår att det syftar på den femte epoken i Rudolf Steiners världssystem. Enligt Steiner har världens historia sju epoker varav vi lever i den femte.

Att evangelieberättelsen talar om fem tusen människor skulle vara en antydan att den är riktad till oss, som lever i den femte epoken.

Bortsett från det djärva antagandet att evangelieförfattarna kände till Steiners lära om epoker (de hade kanske också läst Akasha-krönikan?) så uppstår för mig en annan fråga, För att på detta sätt koppla siffran 5 till siffran 5000 förutsätts väl att man har ett decimalt talsystem. Och något sådant fick vi inte i vår del av världen förrän 1400-talet - efter Kristus...

Men det finns två andra  saker som ter sig minst lika djärva.

Det första är förstås antagandet att det fanns två Jesusbarn. Detta synes bygga på en bokstavlig jämförelse mellan Lukas- och Matteus-evangeliernas släkttavlor och barndomsberättelser. Dessa skiljer sig åt och den antroposofiska förklaringen till detta var att det föddes två Jesusbarn - båda i Betlehem.

Men det är ju också klart att det senare i Bibeln endast finns en Jesus, Det förklaras med att de två Jesus förenades andligt i templet när de var var 12 år. Vid mötet överförde den ena av de två Jesus sin personlighet till den andra, så de  helt gick upp i varandra.  Den Jesus-kropp som på så sätt tömdes på personlighet dog strax efteråt.

För mig - som oturligt nog saknar förmågan att läsa Akasha-krönikan - ter sig detta mest som ett exempel på farorna med att läsa Bibeln alltför bokstavligt.

Om man läser Lukas och Matteus inledande partier bokstavligt ter sig teorin om två Jesusbarn  - och där får man nog ge antroposoferna  rätt - som en nästan nödvändig slutsats. Men problemet ligger här nog mest i just bokstavstron.

Många avsnitt i Bibeln har den karaktären att om man är bokstavstrogen i det lilla blir resultatet att man blir något helt annat i det stora. Det här är ett ganska så uppenbart exempel.

En slutsats som inte följer logiskt ur någon bibeltext är att Lazarus, som Jesus ska ha uppväckt från de döda, är författare till Johannesevangeliet. Detta har istället Heidenreich fått direkt från Rudolf Steiners så kallade läsning av den så kallade Akasha-krönikan.

Jag har ju nämnt denna tidigare här, och för de som inte hört talas om den kan jag ju mycket kort säga något om den. Akasha-krönikan ses inte som en vanlig bok - det är en kosmisk sanning om världen som man endast kan nå om man kan se direkt in i den övernaturliga världen.

Enligt antroposoferna kunde Rudolf Steiner just detta.

Men vad man än anser om detta är påståendet att Lazarus skrev Johannesevangeliet problematiskt, rent kronologiskt. Eftersom just detta evangelium är det sista, och allmänt anses skrivet på 90-talet e.kr. torde i så fall Lazarus varit minst 110 år när han skrev det.....

I övrigt är Heidenreich en såväl bildad, historiskt kunnig, som  filosofiskt och teologiskt skolad person. Så de hugskott jag lite ironiskt skriver om är förvisso  inbäddade i en på många andra sätt intressant och läsvärd skrift...


 Annie Besant och Rudolf  Steiner 1907 - fem år innan deras vägar skildes....

Madame Blavatsky, C.W. Leadbeater och spiritualismen

När Helena Petrovna Blavatsky bildade Teosofiska Samfundet (TS) skedde det efter en brytning med den spiritualistiska rörelsen. Spiritualister (liksom spiritister) anser att det är möjligt att få kontakt med de döda, och att detta kan ske i seanser.

Blavatsky ansåg inte att detta var möjligt. Hon medgav att det mycket väl kunde hända övernaturliga saker under seanser, men att det inte kunde handla om kontakt med döda individer.

Hon uttrycker sig mycket kategoriskt.

Jag ska nedan citera från Blavatskys formuleringar i "Nyckel till teosofin", den svenska översättningen från 1991 av Blavatskys "Key to Theosophy" från 1889.

”Vi hävdar att de dödas andar inte kan återvända till jorden , utom i mycket sällsynta undantagsfall. Inte heller meddelar de sig med människor på annat än rent subjektiva vägar. ” (s. 20)

De undantag hon medger är dels kontakter omedelbart efter döden, dels av människor som har utvecklats så långt att de skulle kunna uppnå Nirvana, men som pga medkänsla väljer att stanna kvar i vår värld (dvs de som i buddhismen kallas bodhisattvor).

De dödas personliga kärna kommer enligt Blavatsky mycket snart efter döden till ett tillstånd som kallas Devachan, ett tillstånd av total sällhet. Det gäller alla, både onda och goda - karmalagen påverkar först nästa inkarnation, och inte tillståndet i Devachan.

Detta tillstånd är helt skilt från vår värld. De dödas andar kan inte nås av oss,  och de kan inte nå oss.

Men kunde man då inte möta något i seanser? Jo, men det var knappast något som någon hade någon större nytta av att möta. Ibland kunde det vara elementarandar, men oftare mediets eller någon av seansdeltagarnas astralkroppar.

Men ibland kunde det ändå vara något som kommit från den döde. Men inte dennes individuella jag, som ju hade gått till Devachan, utan ett ytligt skal av den dödes personlighet, som enligt Blavatsky ”för alltid har förlorat sin besjälande tankeprincip. Den kan inte längre tänka ens på det lägsta djuriska planet".

Det har en existens men på ett mycket lågt plan. ”Fastän det saknar förnuft och tankeförmåga är det ett astralt väsen som i visa fall kan attraheras magnetiskt eller omedvetet av ett medium”(s. 84-85).

Det säger sig självt att relationen mellan teosofi och spiritualism inte blev speciellt god.¨

Men den teosofiska rörelsen splittrades strax efter Blavatskys död. De två stora grenarna från den sprickan finns  än idag. De kallas TS Adyar och TS Pasadena.

Av dessa är det Pasadena som är mest "bokstavstroget". De delar än idag Blavatskys kategoriska avståndstagande från spiritualism och spiritism.

Men i Adyarströmningen skedde en svängning i slutet av 20-talet. Startpunkten på den verkar vara Charles Webster Leadbeaters bok "Spiritualism and Theosophy" från 1928.

Det är på många sätt en märklig bok. Den större delen tar upp olika exempel på fenomen vid spiritualistiska seanser. De mest imponerande av dessa, om man nu vill tro på dem, var de som Leadbeater hävdade ägde rum i hans mors lägenhet när han var ung. Dessa liknar mer scenarior i filmer son "Poltergeist" än andra rapporterade fenomen vid seanser.

Det handlar om dramatiska materiella fenomen. Som exempelvis om hur föremål i hushållet  av sig själva organiserade sig i en hög pyramid. Eller om hur ett piano plötsligt blev alldeles vilt och började röra sig på ett sätt som var ett direkt hot mot seansdeltagarnas liv och lem.

Efter detta övergår Leadbeater till berättelser om mer "normala" seanser, och dess relation till fenomen som klärvoajans och materialisationer.

Det är först mot slutet som han tar upp frågan om hur teosofer ser på spiritualismen. I den diskussion han där för refererar han inte alls till Blavatsky, utan för ett helt eget resonemang. Även om han medger att en del av andebudskapen vid seanser kan komma från exempelvis elementarandar är det helt klart att han utgår från att i de (enligt honom uppenbarligen mycket vanliga) fall där andemeddelandena kommer från den en avliden person det verkligen är den riktiga personen som talar.

Det finns inget tal om  astrala skal, som dröjer kvar efter döden. Och Blavatskytermer som Devacha och Kama-loka förekommer inte heller.

Det målas upp en bild av döda som i största allmänhet vandrar omkring i högsta välmåga, och som kan kontaktas.

Man kan första varför TS Pasadena och flera andra teosofiska strömningar utanför Adyarsamfundet uppfattar detta som en kraftig revision av Blavatskys lära. För det är ju precis det det 'är.

Det medges ofta förresten även i Adyartrogna skrifter, som exempelvis Howard Murphets "When Daylight Comes" från 1975. Murphet menar att Blavatsky hade fel om just spiritualismen - detta i en för övrigt mycket beundrande biografi.

Avslutningsvis vill jag säga att det i Blavatskys behandling av ämnet finns en form av analytiskt djup, som enligt mig definitivt saknas i Leadbeaters ganska så pratiga genomgång.

Blavatsky var på många sätt en imponerande teoretiker. Leadbeater var det nog inte.


Madame Blavatsky, målad av Hermann Schmiechen 1884.

Rockmusik och satanism: två exempel från 1970

Under 1960-talet hade det mesta av pop-och rockmusik en ska vi säga positiv grundton. Även om moralister kunde reagera på mycket i den, var det faktiskt så att dess teman genomgående var romantisk  kärlek. Och även när den inte var det fanns det för det mesta  någorlunda "ljusa" teman i  texterna . Det fanns undantag, men de var sällsynta.

Och även när den tog upp problematiska ämnen var det utifrån "positiva" syften - som att protestera mot ex.vis krig och orättvisor.

Det fanns förstås en hel del underströmningar av ex.vis sexism också inom pop och rock men det ändrar inte på det helhetsintryck - som åtminstone jag har.

Men under 1980-talet hade ju en stor del av rockmusiken hunnit få teman av helt anda slag. Det hade faktiskt bland annat uppstått en subgenre som dominerades av texter om ex.vis demoner, Satan, blodsoffer, och efter ett tag också i extrema fall sexualiserat våld. Frågan kan ställas när detta uppstod, och varför.

Den första frågan går ju enkelt att besvara - i motstats till den andra.

Redan i slutet av 60-talet; finns ju enstaka exempel på "demoniska" teman, i låtar som "Fire". "Sympathy for the Devil" och "Race with the Devil"

Men den stora förändringen kom under tidigt 70-tal. År 1970 kom två LP-skivor ut som på något sätt förebådade framtiden. Det var Black Sabbaths LP "Black Sabbath" och Black Widows LP "Sacrifice".

De var de nog de första genomarbetade LP-skivorna i en ny våg, men de var sinsemellan mycket olika.

Den minst "satanistiska" av dem var tveklöst Black Sabbath. Jag har skrivit om dem tidigare och då påpekat att Black Sabbaths texter i sig inte på något sätt kan ses som satanistiska.

När jag skrev om dem för några år sedan betonade jag också att det därför är missvisande att beskriva deras musik som satanistpropaganda.

Och det är sant  Men att en grupp vars skivor kommer högt upp på topplistor i det ena landet efter det andra gör låtar om Satan, demoner, svart magi, och förbannelser, bidrog förstås till ett ökande intresse för satanism...  och därmed indirekt en sorts satanistpropaganda...

Black Sabbath målar ofta upp en bild av en mardrömslik värld där människan är en lekboll för mörka krafter.

Mycket ofta beskrivs detta från offrets perspektiv. Exempelvis i låten Black Sabbath - den första låten och tillika titellåten från första  LP:n, med samma namn*.

En person inser med skräck att han är "utvald" - uppenbarligen för att offras. Låten uttrycker extrem ångest, och det är ett vanligt tema hos Black Sabbath. För sndra exempel se bland annat "Sabbath, Bloody Sabbath" - titellåten från femte LP:n och  "Who are you?" från samma LP.

Och i LP:n Paranoid (Black Sabbaths  andra LP) beskrivs i dess titellåt en man utan hopp, en man utan glädje, en man för vilket allt är för sent. I justn den låten finns i och för sig inga "diaboliska" hänvisningar, men den deprimerade grundtonen är densamma.
.
Black Sabbaths musik är dels tung och aggressiv, dels vemodig. Mycket vemodig. Dess bild av världen är dessutom inte endast sorgsen utan direkt otäck.

Men den andra grupp jag nämnde inledningsvis, Black Widow, presenterade ett liknande tema på ett helt annat sätt.

De slog alltså liksom Black Sabbath igenom 1970, och på deras LP "Sacrifice" kan man i låtar som  exempelvis "Way to Power" få höra om vilka enorma framgångar som är möjliga att uppnå genom kontakt med mörka makter. Detta är ett genomgående tema i hela LP.n. Svart magi är vägen till makt. men .även till kunskaper.

I en annan av deras låtar,  "Come to the Sabbat", beskrivs en satanistisk sammankomst som närmast orgiastisk - på ett mer eller mindre förföriskt sätt. Den beskrivs samtidigt märkligt nog som någon sorts mysig släktsammankomst- "Wives and husbands bring your kin -  We’ll be as one within the hour - Let the Sabbat now begin"

Även där beskrivs det yttersta målet för den orgiastiskt skildrade sammankomsten som "makt" och "kunskap".

Sedan är det en annan sak att det på denna LP,  på två eller möjligen tre ställen finns formuleringar som skulle kunna ses som en form av moraliskt grundad markering mot det som på andra ställen på skivan beskrivs i så förföriska termer...

Men jag ser nog dessa markeringar som lite pliktskyldigt tillagda brasklappar.  Det är så tidigt som 1970, och ännu var det svårt att öppet hylla satanism i en LP som getts ut av ett större skivbolag. Tio år senare var detta inte alls något problem.

Men vare sig det beskrivs i skräckslagna eller i förföriska termer var ju idén att stora skivbolag skulle ge ut pop/rockalbum där det dominerande ämnet var demoner och svart magi helt otänkbar några år tidigare. Något hände uppenbarligen vid gränsen mellan 60- och 70-tal.

Men kan förstås undra sig: varför just då?
----------------------------------------------------------
*Låten på YouTube-videon slutar 6.12. Efter det hamnar man plötsligt mitt i samma låt igen.

Återigen till "Satanic Temple" och "Grey Faction"

En del som läst det förra inlägget  har tittat på Grey Factions sida och anser sig inte hitta något suspekt med denna. Den bara varnar för galna terapeuter med konspirationsteorier.... eller så verkar de mena.

Men så enkelt är det inte.

Att Grey Faction är skapad av The Satanic Temple framgår ju redan på Satanic Temples webbsida.

De har alltså skapat en undergrupp som på sin webbsida  exempelvis säger att "organized groups of Satanists engaged in ritual abuse" aldrig existerat. De säger inte exakt att bortträngda minnen aldrig någonsin kan existera., men så fort minnen av organiserade "satanistiska" övergrepp kommer upp är de definitionsmässigt falska,.

Vi har alltså en grupp som själva kallar sig satanister som bildat en undergrupp som aktivt trakasserar terapeuter och forskare som är beredda att tro på människor med minnen av att ha utsatts för organiserade övergrepp med satanistiska inslag. Om det inte ringer en varningsklocka när man ser det är det konstigt.

Mer allmänt spinner Grey Faction på föreställningen att om man accepterar att det kan finnas satanistiska övergrepp innebär det att man är en fnoskig konspirationsteoretiker som tror på världsomfattande komplotter av Illuminati-typ.

Med andra ord kan "satanister" aldrig begå övergrepp mot barn. Respekterade familjefäder kan det, katoliker kan det, scoutledare kan det. polygama mormonsekter kan det - men aldrig, säger aldrig satanister.

Att tro att det skulle kunna vara möjligt ses som något som borde leda till tvångsintagning till närmaste psykiatriska klinik....

Alla grupper i denna värld kan innefatta förövare - men aldrig satanister. Deras sympatier för Mörkrets Furste har tydligen gjort dem helt immuna mot frestelsen att begå sådana illdåd.

Detta tankefoster  är ju inte Grey Faction ensamma om - det är konstigt nog allmänt spritt.  Trots att det egentligen är för bisarrt för att kunna tas på allvar.