Noteringar och funderingar

"Oikofobi" (ofta uttytt som ett hat mot den egna kulturen, trots att "fobi" betyder rädsla och inte hat)  är en högerextrem term som är helt meningslös.  Det finns ingen enhetlig "svensk" kultur. Kulturer  förändras ständigt. Den  "svenska kulturen" har starkt påverkats av den socialdemokratiska dominansen under 1900-talet. Därför torde högerextremism, om något, i hög grad vara alldeles ovanligt osvenskt. 

De flesta människor kan lätt hitta några "svenska" kulturella drag som de ogillar, liksom några som de gillar. Nationalisterna har tagit några av de mer unkna delarna av det svenska kulturella arvet  och förklarat dem sakrosanta, Men att upphöja vissa kulturdrag som heliga, är faktiskt även det något de facto ganska så "osvenskt". .

Men det är klart. Om vi inte ser upp kommer kanske den mest svenska av alla seder att försvinna..

"Surströmming är en gammal anrättning, hvars tillredning naturen sjelf alltid ombesörjt ända från verldens skapelse. Våra första föräldrar vädrade densamma redan utanför paradisets portar, och den var tidigt känd så väl vid alla kjökkenmöddingar och pålhyddor, som hos greker och romare, ty alla visste hvad rutten fisk betydde; men smaken derför var ännu icke så utvecklad som nu - man kände icke då någon haut goût.

- Surströmming spisas blott af de invigde - au naturel, utan annan sås än att det vattnas i munnen. Den anses af dem som en läckerhet af utsöktaste slag; men kalasmat blir den ändock aldrig, så vida icke värden föredrar att spisa ensam, eller måhända väljer gäster, som äro utan näsa."

(Från Charles Emil Hagdahls "Kok-Konsten'" från 1896).

Ett hot - eller en förhoppning. ;-) 

Allvarligt talat. Att  - som nu inte så sällan sker - gå från vänsteråsikter till högerpopulism är en intellektuell kollaps. Utövad av människor som, för att parafrasera Albert Einstein, har fått sin stora  hjärna av misstag. De kunde gott ha klarat sig med ryggmärgen.  

En annan sak. Islam är faktiskt en religion och inte ett terrornätverk. Men islam som religion diskuteras sällan i Sverige. Om det gjordes borde man notera att islam, i motsats till kristendom, inte anser att ihjältorterandet av en "Guds son" är nödvändig för mänsklighetens frälsning.Jag har faktiskt träffat en teologiskt skolad kristen som på största allvar menade att det faktum att Jesus torterades ihjäl på korset var det som gjorde att blodiga offerritualer blev onödiga. Det är att flytta tonvikten från det Jesus sade - till det sätt han dog på. Och faktiskt också implicera att innan Jesus hade korsfästs var sådana ritualer nödvändiga. Och om inte Jesus hade plågats  ihjäl hade blodiga offer fortfarande varit nödvändiga.

Det finns något mycket tragiskt i detta. En man är utvald sedan tidernas gryning för att offras på ett plågsamt sätt. Om  han inte gör det kommer alla att förgås. För att inte alla ska förgås måste han alltså  plågas ihjäl.

Hans ångest stiger gradvis när döden närmar sig. Till sist gråter han blod. Och hans sista ord blir "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?".  

Det finns också mycket obehagligt i Koranen. Men denna totala tragedi saknas. Detta gör att jag faktiskt kan få en känsla av egenartad sympati när jag ser en moské...

/Se i övrigt "Nattvarden, korset och försoningsläran" /

..."Nu måste vi alla förgås"... skräcksång i nytolkning

Tillvaron förändras.

Denna sång om Noas ark som skrämde mig från vettet som barn upplever jag på ett helt annat sätt idag.

Om man inte tar dess text bokstavligt, utan lever sig in i dess grundstämning känns den riktigt aktuell. 

Det är en sång skriven av fundamentalister, som trodde på syndafloden bokstavligt, och likaså på att alla som inte tror på Jesus kommer till helvetet.

Men i dessa yttersta tider ger den mig snarare associationer till vad som händer om vi inte lyssnar på varningarna om den massutrotning som kommer att ske om vi inte vi alla "bättrar oss" och tvingar de ansvariga att göra något åt klimatet.

Eller ännu hellre avskaffar det samhällssystem som är ansvarigt, och skapar ett samhällssystem och en ekonomi som kan fungera utan att förstöra klimatet - och förinta mänskligheten

Syndafloden i  Gustavo Derés tolkning.

Två "ockulta" skräckfilmer

Jag skrev tidigare om hur jag i fjortonårsåldern, den 4 oktober 1969, blev nästan panikslagen när jag såg en TV-film med den svenska titeln "Frukta intet ont". På engelska hette den "Fear no evil".

Filmen hade en ganska komplex handling. Det centrala temat var en ond ande som levde i en spegel. En man har förmåtts att köpa en stor och mycket speciell spegel till sin fru. Det visar sig senare att den idén har skapats genom påverkan från en grupp, som ger ett satanistiskt, eller i alla fall ett mörkermagiskt, intryck.

Mannen dör sedan när han kör bil och plötsligt ser ett ansikte i sin backspegel, som får honom att köra av vägen. Kvinnan börjar senare se vad hon tror vara sin man i spegeln. Han är alltid klädd i svart och hon dras hypnotiskt till mannen i spegeln, som senare dock visar sig vara en demon med namnet Rakashi.

Filmen slutar åtminstone delvis lyckligt - kvinnan befrias från demonen och spegeln krossas.

I huvudrollen finns en psykiater, spelad av Louis Jourdan. Som aktivt hjälper kvinnan och avslöjar de diaboliska konspiratörerna.

Filmen slutade exakt klockan 12 på natten. Jag hade en stor spegel på dörren till ett skåp i mitt rum. Jag undvek mycket konsekvent att titta in i denna när jag gick och lade mig...

Filmen finns numera inte på YouTube. Den fanns där en kort tid men togs sedan bort.

Troligen togs den bort för att den var så pass bra att den kan lanseras kommersiellt idag. Vilket den också har gjort.

Men den fick en uppföljare från 1970 som faktiskt finns på YouTube. Den heter "Ritual of Evil" och kan ses här.

Anledningen till att denna finns på YouTube är förmodligen att den inte är lika bra, dvs inte lika spännande och otäck.

Även här spelar Louis Jourdan en hjälpande psykiater; även här är en kvinna manipulerad i ett mörkermagiskt/satanistiskt sammanhang. En annan kvinna dör i filmens början, uppenbarligen manipulerad till att begå självmord. En man visar sig senare ha offrats rituellt.

Hjärnan bakom filmens sataniska övernaturliga komplotter, är också en kvinna. Hon försvinner mot slutet på ett (verkar det som) magiskt sätt, efter att ha lovat att komma tillbaks...om inte annat så i nästa liv. Hon framställs som så förförisk att i alla fall några av tittarna nog kommer att fundera på om detta ska ses som ett hot eller ett löfte.

Den här typen av handling var vanligt när "satanistiska" teman skulle skildras i film före 70-talets slut. De övernaturliga elementen dominerade alltid temat, även om dessa ibland beskrevs som illusoriska, bluffar avsedda att manipulera.

När verkliga fall av satanismrelaterad brottslighet senare uppmärksammades i många länder från och med sjuttiotalets slut, kom satanister dock även i skräckfilmer ofta att skildras med ett nästan totalt fokus på deras våldshandlingar, medan de övernaturliga inslagen ibland kunde bli närmast icke-existerande... 

Diana Hyland, spelar den sataniska konspiratören i "Ritual of Evil" 1970. Bilden är från 1977.

När Lena Andersson mötte Stanley Sjöberg

/Från min huvudblogg 29  maj/

Nu talas det om författaren Lena Andersson. Som just visat att hon har en vulgär och föraktfull övre medelklassyn på fattiga.

Förra gången det talades om Lena Andersson var 2005. Då hade hon pratat i radio och ansett att Jesus var en obehaglig och dömande person.  Programmet fick ett stort antal anmälningar till radionämnden.

Jag hörde inte det programmet, men med tanke på den senaste debatten undrar jag om hennes ogillande av Jesus  kanske berodde på att denne saligprisade de fattiga och uttalade ve-rop över de rika. Och dessutom sa att det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.

Däremot gick jag på en uppföljande debatt hon hade med Stanley Sjöberg i  Centrumkyrkan  i Sundbyberg i januari 2006. Det var en närmast bisarr upplevelse.

Att förlora en debatt mot Stanley Sjöberg ser jag som ett uttryck för ett svårslaget rekord i dumhet.

Men det var precis vad hon gjorde. En minimiförutsättning för att diskutera Bibeln med Stanley S borde väl vara att något så när läsa in en del relevanta avsnitt i Bibeln.  Men det hade hon inte gjort.

Så när Stanley - som trots allt läst Bibeln - pressade henne på vad Bibeln skrev om Jesus kunde hon inte svara. Hon var på reträtt hela tiden.

Så mot slutet sade Stanley med ett brett leende att Lena visat att hon inte visste något om Bibeln och hade fel om Jesus, men att de väl ändå kunde enas om att islam var en hemsk religion.

Lena A svalde betet. Hon sa på ett nästan undergivet sätt att hon visst kunde enas med Stanley om att islam var en hemsk religion. Och så var debatten slut.

Värre intellektuell förnedring är svår att föreställa sig.

Och nu har hon gjort bort sig igen. Men denna gång inte för några hundra kyrkobesökare utan för ett helt land.

H.P. Lovecraft, Necronomicon och "svart magi"

/Från min huvudblogg 20 september 2018/

 Howard Philips Lovecraft var en skräckförfattare. Han gjorde inte anspråk på att vara något annat. Av hans kvarlämnade anteckningar framgår klart att han var materialist, och vare sig trodde på demoner eller ett liv efter detta.

Ändå har många fått för sig att han var en praktiserande ockultist, och att hans böcker avspeglade en ockult världsåskådning. Dit kan räknas personer med de mest skilda åsikter - alltifrån en ledande satanist som Anton LaVey - till en ettrig anti-satanist som Carl Raschke.

Det är sant att magi spelar en central roll i Lovecrafts skräckberättelser. Men det var alltså en renodlad litterär fiktion.

Det hindrar inte att Lovecraft kan ha inspirerat magiker av olika slag, Hans berättelser är suggestiva, och om man anstränger sig kan man utan svårigheter konstruera "magiska system” som bygger på dessa berättelser.

Precis detta är temat för John L Steadmans bok "H.P. Lovecraft and the black magickal tradition" (Weiser Books, 2015). Steadman är själv en praktiserade "magiker" och medlem i Ordo Templi Orientis (OTO), en organisation som till stor del bygger på Aleister Crowleys läror.

Boken är en märklig kombination av riktigt sofistikerade analyser - och rena absurditeter.

Till det förstnämnda hör jämförelserna mellan Lovecrafts magiska fantasivärld och de magiska systemen hos exempelvis Voodoo, Wicca, Church of Satan, och Kenneth Grants utbrytargrupp från OTO.

Samtidigt bygger analysen på ganska säregna definitioner av såväl "vit" som "svart" magi.

För det mesta brukar dessa kategorier definieras etiskt. Vit magi är välvillig, och har "goda" syfen - som hälsa, framgång, välmående. "Svart" magi innefattar ritualer för att döda eller skada magikerns fiender, eller andra som hen av någon anledning ogillar. Liksom ritualer för att tvinga människor att lyda magikerns vilja.

Men Steadman definierar dessa kategorier på ett helt annat sätt. Vit magi är för honom en praktik där magikern tvingar andeväsen att underkasta sig hens vilja. Svart magi beskriver en praktik där magikern underkastar sig de frambesvurna väsendenas vilja.

Det leder till att han ser Aleister Crowley som en "vit" magiker, eftersom denne hela tiden betonade att det är magikern som ska kontrollera andarna, inte tvärtom.

Däremot är Wicca "svart magi", eftersom wiccaner enligt Steadman underkastar sig de andeväsen de manar fram.

Enligt de vanligaste definitionerna  torde det vara tvärtom.  Wicca förbjuder skademagi, och betonar att magiska ritualer endast får tjäna goda (eller på sin höjd neutrala) syften. Crowley förespråkade såväl skademagi, som magiska metoder som är mycket svåra att se som "vitmagiska".

Det är sällan jag upplevt någon form av sympati för "svart magi" men när jag tar del av definitionerna i denna bok har jag svårt att låta bli. För om det finns något som närmast äcklar mig är det bilden av den (för det mesta manlige) macho-magikern som kallar ner andeväsen, binder dem på olika sätt, och sedan tvingar dem att tjäna magikerns egoistiska vilja. Det förefaller mig mest av allt som en "magisk" version av plågsamma djurförsök....

Men,  utifrån nästan alla tänkbara definitioner, är förstås Lovecrafts berättelser ofta en beskrivning av svart magi. De väsen Lovecraft beskriver har ju knappast några försonande drag, och de som frambesvärjer dem framstår ju mest av allt som rena redskap för de krafter de besvärjer fram. Ordet "nyttig idiot" ligger nära till hands.

Det är klart att det inte går att kontrollera Cthulhu, Nyarlathotep eller Yog-Sothoth. Det torde var och en som läst Lovecraft kunna inse...

Det är helt klart att magiska strömningar som låter sig inspireras av Lovecraft, inte gärna kan betona magikerns makt och kontroll.

Bokens analys av en del sådana grupper, framför allt Kenneth Grants OTO-utbrytning, är intressant.

Steadman är inte så okunnig att han tror att Lovecraft var en ”magiker”. Men han antyder att Lovecraft ändå på något intuitivt sätt kunde inspireras av kosmiskt-magiska verkligheter och att han därför utan att veta om det kunde skapa ett  effektivt magiskt system på riktigt. Ja, om man nu tror att det kan finnas sådana system är ju resonemanget ganska så invändningsfritt.

Men sedan har vi detta med Necronomicon...

Necronomicon tillhör ju det mest centrala i Lovecrafts mytologier. Skriven av "den galne araben Abdul Alhazred”, och översatt till latin av Olaus Wormius, är det en bok som öppnar dörrarna till de världar där Cthulhu och de andra kan nås.

Det mest kända citatet från Necronomicon, "That is not dead which can eternal lie - and with strange aeons even death may die" är förresten riktigt vackert...

Men Lovecraft var ju helt klar med att Necronomicon inte finns. Boken var fiktion från början till slut.

Trots det har det kommit diverse böcker genom åren som hävdat att just dessa är en översättning av den "riktiga" Necronomicon.

Steadman ägnar två kapitel åt den frågan., I det första avvisar han olika kandidater till att vara den "riktiga" Necronomicon och visar - ofta riktigt skarpsinnigt -  varför så inte kan vara fallet.

Men i nästa kapitel tar han upp en version som publicerades 1977, och hävdar till, antar jag,  många läsares bestörtning, att den på något sätt är den äkta versionen.... Dess tillkomsthistoria är ju lika suspekt som alla de andra Necromiconversionerna -  men Steadman verkar ändå på största allvar (?) tro på den. Ett av hans argument för dess äkthet är att det magiska system som finns i denna version är "effektivt". Ja, som praktiserande magiker borde han ju veta... ;-)

När man kommit så långt kvaddas nog hela bilden av ”analytikern” Steadman. Det spelar ingen roll hur sofistikerade analyser han än kan komma med, nu framstår han ju mest som en vanlig crackpot.

Hans effektivitetsargument torde för övrigt vara suspekt även för den som till äventyrs tror på magi.Varför skulle det vara ett argument för att boken är gammal, och "äkta"? Det finns väl i så fall inget som hindrar att en genuin "magiker" kan lägga fram effektiva magiska ritualer även i en nyskriven bok med en falsk tillkomsthistoria...

När man väl blivit misstänksam, kan man ju sedan titta lite mer noga på andra saker i boken. Och upptäcka Steadmans tro att Madame Blavatskys "Book of Dzyan" är en översättning från Rig Veda, och att Michael Baigent,  medförfattare till "Holy Blood, Holy Grail" 'är en seriös historiker....

Howard Philips Lovecraft trodde inte på ett liv efter detta. Men om han hade fel om den saken, och nu kan ta del av Steadmans bok från någon annan dimension, torde han bli ganska road....


Howard Philips Lovecraft

Sång om S.t Dominicus - på topplistorna 1963- 64

Visste ni att en sång som handlade om Domikanerordens grundare, S:t Dominicus, låg högt på topplistorna i västvärlden i slutet av 1963, och början av 1964? Jo det gjorde den, och skivan såldes i över två miljoner exemplar. Sången sjöngs, och skrevs,  av en nunna, vid namn Jeanine Deckers. 

Hon sjöng mycket bra,  och kallades efter ett tag "Den  sjungande nunnan". Hon var medlem i Dominikanerorden, och skrev alltså en hyllningssång till ordens grundare.    

Den kan höras här.

Hennes fortsatta liv blev efter ett tag tyvärr ganska så tragiskt. Hon lämnade orden, hamnade i en rad konflikter, och flyttade mot slutet av sitt liv ihop med en väninna. De anklagades för att vara lesbiska, och de båda begick till sist självmord tillsammans, 1985.   

Men jag tycker att hon verkade sympatisk. Och sången är vacker.

Lyssna gärna.

PS. Det bör förstås nämnas att den S:t Dominicus som hon besjunger var en milt sagt problematisk person...

Avbildning av S:t Dominicus (1170–1221)

Svenska helgdagar

För den som nödvändigtvis vill veta - vilka dagar inföll påsken de senaste 521 åren - plus i år och i nästa år? Jag kände att jag av helt outgrundliga anledningar absolut ville veta.  :-)

Svaren kan ses här. 

Till på köpet får ni även de övriga helgdagarna, och andra dagar i kyrkoåret, år efter år.

Noli me tangere (Den uppståndne Jesus och Maria från Magdala) av Correggio 1543

Sveriges Radio om Madame Blavatsky

Helena Petrovna Blavatsky var grundare av den teosofiska rörelsen, och var en mycket fascinerande person.

På radio kan man nu höra ett program om henne, där bland annat Per Faxneld medverkar, och säger mycket som är  intressant.

Det bör tilläggas att medan programmet nämner att Blavatsky hade en spiritualistisk period, nämner det aldrig att hon sedan tog avstånd från spiritism och spiritualism och förnekade att det överhuvudtaget var möjligt att få kontakt med döda människor.

(De "mästare" hon sade sig vara i kontakt med ska ju inte enligt henne varit döda, utan levde så vitt jag förstår vidare, med övernaturliga egenskaper, och det för att hjälpa mänskligheten...).

Men fascinerande är hon som sagt. En person vars inflytande på dagens esoterism, hos exempelvis New Age-rörelsen, och många olika sekter, knappast kan överskattas,  Lyssna gärna. 

 

Sigill för Teosofiska Samfundet, från 1875.  

Gerald Gardner

Om grundaren av Wicca - ett alternativ till satanism och mörkermagi 

"Ända sedan det sena 1700-talet har Satan nästan uteslutande nyttjats som en godhetens symbol av de som hyllat honom".

Citatet kommer från Per Faxneld, från en text som inte går att länka till. Per Faxneld är väl Sveriges mest kända  satanistexpert, och som sådan har han gjort mycket för att försöka ge en (enligt mig alltför) positiv bild av satanismen. Det enda undantaget är väl black metal-satanism, som han tvärtom ger en mycket negativ bild av. 

Jag delar alltså inte hans genomgående positiva bild av satanism. Tvärtom brukar jag för det mesta dra en klar skiljelinje mellan satanism och mörkermagi å ena sidan, och mer "ljusa" ockulta strömningar som teosofi och Wicca.  

Nu kan man på YouTube se ett program om Wicca, och framförallt om dess grundare Gerald Gardner, gjort av Ronald Hutton. Det kan ses här.

I programmet presenteras Wicca-grundaren  som en ljus kontrast till mera mörka magiker - mer konkret med exemplet Aleister Crowley.  Lite anmärkningsvärt, eftersom Hutton i andra sammanhang försvarat Crowley. 

Ett fascinerande avsnitt i programmet är beskrivningen av en ritual från 1940, där Gardner och andra "häxor"   genomförde en magisk ritual för att hindra Nazi-Tyskland att erövra Storbritannien.

Nu är jag inte direkt ett fan av Gardner som person, och även han har en del problematiska sidor (men vem har inte det?).

Men han är ändå grundaren till en rörelse, som blev ett "ljust " alternativ till mörkermagi. 

Jag gillar Wicca, så där rent teoretiskt.  Men på sätt och vis är den också ofta elitistisk - inte i teorin men i praktiken. Wiccagrupper är genomgående mycket slutna... 

Nu kan man ju praktisera Wicca själv, men det förutsätter att man införskaffar en väldans massa parafernalia, som sedan ska hanteras på ett mycket komplicerat sätt...

Men Gardner tillhör i vilket fall som helst den moderna religionshistorien, och det kan ju vara bra att  känna till något om honom

Ett hus i Highcliffe, där Gardner hävdade att han initierades som häxa.

Fängslande dokumentär om det forna Egypten

Kolla gärna detta.

En nära fyra timmar lång dokumentär om det forna Egyptiska rikets tretusenåriga historia ca 3000 f.kr. - till  ca år 0. Men också om de årtusenden som förgick skapandet av ett enhetligt rike.

Den är oerhört grundlig och presenterad av en kvinna som. verkligen verkar älska den fornegyptiska civilisationen.  Det försöker hon heller inte dölja. Hon ser helt entusiastisk ut större  delen av tiden.

När hon till sist berättar att den romerska invasionen slutligen krossade den egyptiska civilisationen kan hon inte låta bli att göra en klart ogillande grimas...

Det går att ha kritik mot delar av den, men man sitter ändå hela tiden djupt imponerad.

Och den  bidrog också. till att helt demolera min nattsömn denna natt...