Tuesday, January 24, 2012

Annie Besant igen

Fortsätter med att läsa om teosofi, men har för tillfället gett upp någonstans i mitten av andra bandet av "Den hemliga läran" och på nytt börjat med småskrifter av Annie Besant. TS Pasadena må säga vad de vill, men många av Besants skrifter är förmodligen några av de mest lättlästa, pedagogiska och sympatiskt hållna presentationerna av den teosofiska idétraditionen.

Så länge hon inte berör ämnen som australiska urinvånare förstås. Där leder hennes bundenhet till Blavatskys science fiction-liknande rasteori inte endast till fantastiska spekulationer om lemurier och atlantider, utan en mycket obehaglig, och okunnig, beskrivning av aboriginerna - en reellt existerade folkgrupp. Att hon hade sällskap av många, många andra i det sena 1800-talet (har inte sett henne skriva om just det ämnet efter 1898, men det kan finnas senare texter jag ännu inte läst!) gör inte det hela så mycket bättre.

Men i övrigt gillar jag mycket att läsa Besant. Det som är jobbigt i hennes skrifter är nog när hon dogmatiskt försöker följa mindre lyckade avsnitt av "The Secret Doctrine" - när hon frigör sig från dessa tråkiga teman blir hon betydligt mer angenäm!

Hennes resonemang om medvetande och materia ligger nog nära vad jag själv tycker. Hennes åsikter om livet efter döden osv. är dessutom sympatiska, men där har jag ju definitivt ingen åsikt... Men det vore ju roligt om hon hade rätt! Hennes infallsvinklar på evolutionsteori är intressanta.

För övrigt. De som tycks tro att det finns något genuint gemensamt mellan teosofin och mörkermagiker som Aleister Crowley (och ja, det finns inte så få personer som fått för sig det - det är bara att leta lite på nätet!) borde testa och läsa Annie Besant och Crowley parallellt (om man står ut med att tvinga sig igenom Crowleytexter, förstås)! De är som natt och dag.

Flera av Besants texter från 1890-talet skulle kunna vara skrivna i direkt polemik mot Crowley, alldeles oavsett kronologin. Nej, de är de förstås inte, men att mycket skulle kunna vara det visar på avgrunden mellan de båda traditionerna. Kritiken mot allt som ens avlägset liknar mörkermagi är hård. Och mycket sympatisk.

Jag plågade mig alltså igenom Aleister Crowley för min lic-uppsats, mellan 1996 och 1998. Det kändes som att vada genom mögel, eller nåt sånt. Att läsa Annie Besant känns ofta mer som att gå på en byväg på sommaren, för att nu ägna mig åt småfåniga metaforer.

Ja, jag gillar som ni ser att läsa Annie Besant. Jag ska fortsätta med den läsningen ett bra tag till.

Erik Rodenborg 12/1 2011

No comments:

Post a Comment